När whiplash skadan och den kroniska smärtan drabbade mig.

Det var i slutet år 2001 som du på riktigt flyttade in i min kropp jag hade varit med om en påkörning bakifrån samt blev då också inknuffad i framförvarande bil.

Du som körde hade bråttom till systemet struntade i det hala väglaget uppmärksammade inte mig vid övergångsstället som hade stannat för en gående.

Du hade mer bråttom till systemet för att köpa sitt bubbel inför nyår än att vara uppmärksammad på dina medtrafikanter. Din hastighet var hög och allt gick fort det bara small.

Efteråt så hade ett vittne stannat som såg allting och erbjöd sig omgående att vittna för oss om hur allt hade gått till. Den som körde på oss hade ingen som helst lust att stanna för att ens skriva på papper om olyckan han hade ju bråttom till systembolaget.

Där stoppade vi honom och han fick snällt vänta.

När stressen och chocken sedan släpper på mig så är vi hemma igen och vi bestämmer oss för att gå ut och gå och skaka av oss det vi nyss varit med om.

Det är då jag börjat att känna av nacken, den börjar att mola och värka, jag känner mig yr och lite illamående. Nacken känns stukad.

För dokumenteringen så är det enormt viktigt att uppsöka akutmottagningen då det kommer att bli denna dokumentation som sen ligger till grund för försäkringsbolagets bedömning vilket jag sen gör och det konstateras redan då att jag fått en whiplashskada.

Vid en hastighet på endast 6-8 km/h utsätts redan där halsryggen för en 4,5 gånger dess normala vikt vilket utgör gränsen för en uppkomst av en whiplash skada.

Man uppskattade att bilen som körde in i mig ska ha kommit i en hastighet på ca 45-50 km/h fattar ni då det knyck , den rekyleffekt som jag fick i min nacke.

Där och där som min kamp börjar mot den kroniska smärtan, nacken blir värre och värre och stelheten tilltar och rörligheten är inte alls bra.

Jag har börjat att skola om mig från mitt undersköterske yrket och jag hade hunnit att plugga ett år och hade precis fått reda på att jag antagits till dom ytligare kurserna som jag ville gå under minst ett år till framöver..

Jag blir sjukskriven för vila av nacken men något händer med smärtan den går inte åt rätt håll. Utan den börjar att sprida sig neråt i kroppen nu värker inte bara nacken utan smärtan har tagit sig ner emot skulderbladen, axlar och strålar ut i mina armar och ut i fingerspetsarna.

Men jag är ändå så fast besluten att kunna börja kurserna lärarna har gett mig dispans till att få börja i slutet på februari pga. olyckan. Och då måste jag plugga dubbelt så hårt när jag väl börjar för att läsa ikapp dom veckorna som jag missat.

Men med sorg i hjärtat så besegrar smärtan mig och jag kommer aldrig tillbaka till skolan utan får hoppa av den med tårarna rinnandes nerför mina kinder.

Det finns inget som direkt lindrar mig av det vi har provat under flera månaders tid efter skadans uppkomst. All behandling ifrån sjukvårdens sida både sjukgymnastik, diverse smärtlindring och injektioner helt utan resultat.

Jag börjar att få kronisk trötthet, värken gör att jag inte längre får sova som jag ska, minnet sviktar och orken är noll. Smärtan börjar att sprida sig till resten av kroppen till och med under fotsulorna gör det ont när jag går och varje steg jag tar är som att gå på en spikmatta det är som att tusen nålar borrar sig in i fötterna.

Jag kämpar på men det vänder inte på mig och jag sjukskrivs en ytligare tid.

Jag börjar nu att närma mig 6 månader sedan olyckan och dom månaderna har varit ett rent helvete. Läkarna börjar att försiktigt varna mig för att mina besvär kommer att bli kroniska men jag vägrar att ta in detta jag kan inte acceptera att mitt liv skall bli så här.

Jag kämpar på med den sjukgymnast som jag fått vi börjar att vara uppe i ca 55-60 behandlingstillfällen då säger sjukgymnasten till mig att vi kanske skulle sluta med behandlingen för den hjälp du får av mig hjälper dig inte och du blir knappt lindrad du kommer att få leva med detta.

Då har vi provat precis alla behandlings möjligheter som finns inom sjukgymnastiken.

Jag vet att när jag går ut därifrån och skall ta en promenad över stan så känner jag mig sårad, nästan sviken det är som att han har släkt mina sista förhoppningar om att få bli frisk tårarna bränner bakom ögonen och jag känner en maktlöshet.

Jag söker då upp en ny sjukgymnast.

Jag börjar även då att leta efter en ny  högre uppsatt läkare som kan stötta mig och hjälpa mig vidare  jag hittar då en underbar överläkare på ortopedkliniken. Han lyssnar och är lyhörd och förstår min frustration jag har läst på om ergonomicentrum i Nyköping och ber om en remiss dit vilket jag får.

Väl där så undersöker läkaren mig väldigt grundligt och rekommenderar fortsatt hel sjukskrivning men säger också till mig att du har nu gått in i ett kroniskt skede vi kan inte vända det nu.

Där och då får jag diagnosen svår whiplash skada och en svår utvecklad fibromyalgi som jag utvecklat av trafikolyckan och bakomvarande whiplash skada.

Jag åker därifrån och min kropp känns utmattad och tung jag hade ju stora förhoppningar när jag åkte dit mitt fullständiga mål var ju att komma tillbaka och få bli frisk, Ännu ett nederlag för mig i min väg är ett faktum.

Min vardag blir tyngre och tyngre mer smärta, mer orkeslöshet. Mitt vanliga jag förändras det är svårt att hålla upp hoppet och humöret detta konstanta kämpade gör mig helt utmattad och hela min kropp är i svår smärta.

Jag fortsätter med den nya sjukgymnasten, läkemedel och läkarkontakt.

Jag hittar då en artikel om ett ställe inte så långt ifrån där jag bor som heter Smärt-och rehabcentrum i Linköping. Där jobbar man i team specialist läkare på whiplash skador, arbetsterapeuter och kurator.

Jag ber min ortoped läkare om jag inte kan få chansen att få komma dit jag vet att en remiss dit kommer att kosta mitt landsting minst 200 000-250 000kr men min läkare är ändå med på det och vill ge mig den chansen.

Han får dock inte ta det beslutet själv utan måste gå till sin högre chef för ett godkännande. Jag känner ett litet hopp tändas inom mig igen men törs ändå inte ta ut något i förskott för jag vet att jag kommer att bli ” dyr ” för sjukvården och att jag därav möjligen får ett avslag.

Det tar ungefär en vecka sedan ringer min läkare upp mig jag har goda nyheter säger han och jag tappar nästan andan där och då, jag har idag skickat iväg din remiss till Smärt-och rehabcentrum jag har fått den godkänd av min chef och dom kommer att kalla dig inom en snar framtid.

Jag är så otroligt lycklig över den chansen som jag får och då hade vi kommit fram till våren År 2003 alltså över ett år sedan olyckan hände och jag känner en enorm tacksamhet mot min läkare han såg mitt behov av vård och att jag inte vill ge upp och han kämpade för mig.

Våren 2003 är det dags då får jag min tid till Linköping, jag sätter mig i bilen för att åka dit jag är skakig i benen detta besök betyder så enormt mycket för mig och det är som att hela mitt liv, framtid och tillfrisknande ligger i deras händer.

Väl där så möts jag av ett mycket proffsigt team jag får träffa alla tillsammans och sen skall var och en ha sina egna mötet, undersökningar osv. av mig det kommer att ta hela dagen.

Då märker jag att dom förstår verkligen vad jag varit med om hur smärtan påverkar mitt dagliga liv och att mitt liv inte är detsamma längre det är verkligen skönt att få detta bekräftat efter så lång tid. Jag är där en hel dag dom pratar om att dom har ett rehabeliterings kurs och undrar att om jag skulle bli aktuell för detta om jag är intresserad av att delta mitt svar är ett stort JA.

Mina möten med läkare, arbetsterapeuter och en kurator pågår under hela dagen och när det sen är över så skall dom sammanställa sina bedömningar.

Det är nästan konstigt att få denna förståelse av alla som jag träffar där dom förstår verkligen min situation och min smärt problematik in i minsta detalj. Jag får frågan om jag är noga med att fixa till mig på dagarna med fina kläder, fixa håret och sminka mig detta gör jag ju dagligen hur ont jag än har.

Ja svarar jag då säger dom att det nästan är som ett mönster som dom ser på oss som kommer dit. Vi vill ha ett perfekt yttre och på så sätt försöka att maska det trasiga som vi har på insidan vi vill försöka att dölja sjukdomen och smärtan som vi egentligen känner.

Eller det får oss snarare att stå ut med det som vi bär på genom att ta på sig lite smink och åtminstonde se lite piggare ut när man tittar sig i spegeln.

Jag är så enormt trött när mötena är över och sen får vi börja att åka hemåt igen. Teamet skall samla ihop allt som inkommit under dagen och sen ta det bästa beslutet för just mig utifrån min situation om en eventuell fortsättning hos dom.

Det är mycket information som jag fått under dagen för första gången så har jag fått smärtans behandlings svårighet förklarad.

Att precis i från början av skadan eller utveckling av ett smärtsyndrom så sänds smärtimpulser som jag får ut ifrån ryggmärgen men vart efter tiden går och du närmar dig det kroniska skedet så sätter sig smärtsignalerna framme i pannloben och där kan man knappt nå smärtan det blir då väldigt svårt att behandla den och komma åt den.

Läkaren förklarade för mig att även om vi skulle söva ner dig helt så skulle du inte vara smärtfri.Det är enormt svårt att höra och ta in men det öppnar också upp ögonen på mig och jag börjar att ta in hur svårt och komplex mitt sjukdoms tillstånd har blivit.

Jag sätts in på ett infasningsschema av en starkare opiat medicin ett syntetiskt morfin preparat. Under tiden så hålls en nära telefon kontakt med en sjukskötare som dokumenterar mina reaktioner för att på så sätt hitta en bra och optimal dos.

Jag trappar då under några veckor upp till maxdos men den biter ändå inte på smärtan. Så vi backar sen dosen igen och stannar på en mindre dos för den ger ivarjefall en liten gnutta effekt inför natten men inte mycket mer än så.

Jag får sedan efter en tid en återbesöks tid när dom sammanställt allt klart.

Alla specialister sitter då vid ett bord och det känns som att mitt öde där och då skall avgöras och på ett sett så var det ju så och dom börjar sen att berätta om deras bedömning av mig samt om deras sammantagna bedömning tillsammans.

Dom bekräftar verkligen det problem jag har diagnoserna blir whiplash, fibromyalgi och dom lägger även till diagnosen kroniskt generaliserat smärtsyndrom.

Dom säger att jag är väldigt djupt påverkad av mitt tillstånd smärtan är komplex och svår att behandla den gör att den mentala biten sviktar dvs minnet och koncentration. Fysiskt så är jag väldigt påverkat på alla sätt med en inskränkt rörlighet och en svaghet i mina muskler.

Läkaren förklarar att mina muskler via en biopsi visar skadade muskler istället för dessa röda fina strimmade musklerna som jag egentligen skall ha så är mina bleka och ser ut som ett håligt spindelnät dom är helt enkelt sjuka.

Sen kommer läkaren fram till deras bedömning av mig, jag håller andan det är ju nu det gäller mott hjärta bultar.

” Vi har beslutat att inte ta med dig i våran rehab programmet som du ville delta i. Vi grundar det på din sjukdomsbild, och den stora påverkan som sjukdomarna har i ditt vardagliga liv.

Vi tror inte heller att du skulle orka den långa resan hit för dom dagar du ska vara här.

Du skulle inte bli bättre av det och vi är till och med rädda för att förvärra dig. Du har redan fått så stor spridning av smärtproblematiken vilket sätter ner ditt minne och koncentration så mycket.

Vår rekommendation till din behandlande läkare på hemma planen är att man ska ansöka om hel sjukpension. Du behöver få ett lugn att landa i att ditt tillstånd som är kroniskt nu och att du inte kommer att kunna komma tillbaka till arbetslivet tyvärr.

Ditt jagande efter ett botemedel gör dig bara utmattad och där hade dom rätt för utmattad var jag ju och så enormt slut i hela kroppen.

Utan du behöver få ett lugn till dina nya förutsättningar och för att kunna acceptera situationen. Och för att ändå så småningom kunna hitta en fungerande vardag och fritid utifrån din nya situation och för att föröka hitta lite livskvalite. ”

Jag förstår verkligen deras bedömning men ändå så vrids kniven om i magen flera varv. Jag tror att jag där och då ändå inser mina begränsningar, hur skulle jag orkat bara resan, hur skulle min trötta hjärna ha lyckats att ta in något. Hur skulle jag klara ett arbete när jag inte ens klarar av min vardag.

Och jag vill inte vara den som stjäl platsen från någon som verkligen kan bli frisk.

Någon stans djupt där inne så är det ändå så svårt att greppa där står jag endast 29 år och mina framtids drömmar är krossade så kändes det verkligen.

Under hela tiden så hade jag ett enormt stöd av försäkringskassan dom såg min enorma kamp för att komma tillbaka men också min försämring och vad mitt ständigt letande efter botemedel gjorde mot mig trots att idet inte fanns något som kunde bota mig.

På hemma planen blir det sen ett möte dom emellan och dom beslutar att söka om hel sjukbidrag. Det var inget lätt beslut att ta men jag hade börjat att inse sanningen om mig och att jag inte kunde bli frisk igen. Det var tungt men också nödvändigt för mig att inse att mitt kämpande i motvind över två år hade gjort mig helt utmattad jag hade någonstans till och med glömt bort att andas under den här tiden.

Men jag kände mig ändå värdelös och jag skämdes.

Det är då mitt sorgarbete börjar det är nu jag skall hitta en balans i livet och försöka att hitta dom små knep som kan få min tillvaro att ändå fungera efter mina nya förutsättningar.

Inom mig bubblade en ilska över att ha blivit drabbad, över att få lägga det liv som jag ville ha åt sidan, jag måste hitta mitt nya jag då mitt ” friska ” jag inte finns mer.

Allt detta var inte lätt och oj vad jag har fått kämpa som en tok för att acceptera min situation och den som har funnits vid min sida hela den här tiden det är min underbara man jag blir helt rörd när jag tänker på det och av hans starka kärlek till mig han har aldrig en gång vikit ifrån min sida inte en ända gång.

Jag gjorde sen ändå ett ytligare försök efter några år genom att boka en tid till en specialist på whiplash i Stockholm 2009. Jag tog tåget upp och det blev ett långt läkarbesök på nästan två timmar och undersökningar.

Sen fick jag komma tillbaka ytligare en gång för hans sammanställning av undersökningarna.

Denna gång hade jag inte så mycket hopp kvar men det var ju ändå något som fick mig att söka ett litet hopp fanns nog djupt där inom mig ändå. Läkaren var privat och jag fick betala 20 000kr ur egen ficka för besöket.

Hans bedömning blev densamma han ansåg att jag hade en grav inskränkt rörlighet i nacken. Att jag utvecklat en svår fibromyalgi och generaliserat smärtsyndrom och det var inte alls konstigt enligt honom då traumat mot nacken varit svårt och blev också värre av att jag haft huvudet vridet åt sidan vid krocken och nacken fick då som en rekyleffekt.

Jag fick en djup och bra ingående information och jag kände ändå att jag verkligen där och då hade gjort allt för att bli bättre.

Smärtan jag lever med idag sitter i precis hela kroppen jag brukar säga att jag har ont uppe ifrån huvudet ända ner i tårna. Smärtan är skärande, stickande, bultande, brännande och den finns alltid dygnet runt och den när även nerver och bindväv..

Den kan flytta sig i kroppen men aldrig försvinna helt. Min hjärna är i ett ständigt katastrof läge och jobbar febrilt med att försöka få bort smärtimpulserna.

Detta gör att som i ett skydd för att inte hjärnan ska bränna ut sig helt så väljer den att stänga ner vissa funktioner och då främst koncentration och minne.

Jag har smärta även i vila det har gjort att man fått köpa en riktigt bra och avlastande säng, special kudde behövs. Jag får anpassa mina aktiviteter till det jag orkar vilket inte är så mycket och väldigt olika ifrån dag till dag och från timme till timme.

Planera saker är extremt svårt för jag vet aldrig vad jag orkar inte ens samma dag om två timmar.

Du tappar så mycket av sådant som du gillat att göra då vissa saker blir helt omöjliga att utföra även om du vill.

Du tog mitt liv ifrån mig du som där december 2001 körde på mig. Du hade inte ens tid eller ville stanna för att skriva papper om olyckan det skulle endast ta några minuter av din tid medans du tog hela mitt liv och alla mina minuter för alltid.

Jag har inget hat kvar emot dig längre men det hade varit enklare att bära allt om olyckan gått till lite annorlunda dvs. att det varit en olycka som du inte på något som helst sätt hade kunnat undvika.

Men din iver efter skumpan till nyår och din oförsiktighet trots rådande ishalka fick förödande konsekvenser för mig medans du endast fick lite plåtskador.

Det är verkligen något att tänka på i trafiken vi har alla ett stort ansvar gentemot oss alla trafikanter att ta det försiktigt.

Där och då i december 2001 förändrades hela mitt liv för alltid och allt blev till en daglig kamp fylld med smärta och vägen tillbaka till ett annorlunda liv började.

År 2010 så var också ett åtta års helvete och kamp med min anlitade advokat emot mitt försäkringsbolag i Stockholmstingsrätt över.

Jag fick då börja hitta tillbaka till ett liv och hitta dom små meningarna med det liv som jag fått. Tänk trots allt jag egentligen gjort för att komma tillbaka så levde jag länge med en känsla av att jag ändå kände sig värdelös.

Samhället och människor omkring oss anser ju för att du ska vara något så skall du ha ett arbete. Helst jobba 100% det klarade ju inte jag av nu och vem var jag då.

Det är en känsla som jag jobbat mycket med att få bort genom åren den kan dock ändå snudda vid mig än idag. Som när jag förr fick frågan vad arbetar du med då vill jag nästan backa in i ett hörn och be om ursäkt för att jag var sjuk och värdelös.

Eller något som är ännu värre är att bli ifrågasatt och inte trodd på vilket jag varit med om många gånger. Hur jag har det syns ju inte på utsidan.

Jag var för någon vecka sedan med om att just få denna fråga och jag försökte då rakryggad att svara att jag var sjukpensionär utan att skämmas men ändå så finns den där känslan lite där och pickar på axeln.

Men det var också rätt person som frågade hen bekräftade bara hur jobbigt jag måste ha det och hur svår min vardag måste vara och att inte kunna planera något för dagen och med all den smärta som jag får leva med. Åh vilken lättnad men man känner också då skillnaden när man möter en bra medmänniska.

Det kan betyda så mycket att istället mötas av en bekräftelse på hur man har det och att man slipper att känna sig dömd. Då stärker det snarare mig än tvärtom.

En stor mening i mitt liv är ändå kärleken till min underbara man som alltid finns där för mig dag som natt Tack älskling ❤️

Med dig vid min sida så orkar jag kämpa vidare....





Gillar

Kommentarer