När tröttheten över den dagliga smärtan blir för stor.

Att leva med daglig smärta tar så ofantligt mycket energi. Muskler och leder gör totalt uppror nu i denna kyla och  i det ostadigare väder som kroppen inte alls gillar.

Det blir en väldigt dubbel känsla för varje år så längtar man efter den kallare och krispiga luften och snöflingorna som sakta faller från himlen men direkt det vädret kommer så kommer också mer smärta.

Jag har smärtan i precis hela kroppen från fötterna och upp till nacken och ut i armar, ben och fötter. Den varierar i styrka och är många gånger så intensiv så man knappt står ut.

Jag kämpar dagligen med att inte låta smärtan stå ivägen för mig, jag vill ha ett så normalt liv som möjligt . Men det är alltid en kamp att föra och väldigt väldigt tröttsamt.

Och visst finns det stunder där jag får ge vika för att smärtan ökar så pass mycket att det varken går att bita ihop längre eller stå ut och tårarna rinner på mina kinder.

När jag var på smärt och rehabcentrum i Linköping så jämförde den specialist läkaren min smärta med cancersmärta skillnaden är att din går inte ens att medicinera bort den sitter så hårt fast.

Det tär på en att varje dag år ut och år in att leva på det sättet. Vore det inte för min inställning till livet som jag har så hade man nog lagt sig platt för länge sedan och slutat kämpa.

Men jag är en envis person jag ger aldrig upp och jag kämpar alltid vidare.

Baksidan av min envishet är att jag ibland pressar mig mer än jag borde när jag väl behöver stanna upp och vila, sova en extra stund på dagen för att få energi så har jag lättare för att pressa mig vidare i något och har tyvärr svårt att stanna upp.

Det är den otroligt svåra balansen som man ständigt får träna på men som många gånger är så otroligt svårt att ha och hålla den där rätta balansen det låter ju enklare än vad det är i verkligheten.

I huvudet har man många gånger ännu bilden av sitt ” friska ” jag trots att jag varit sjuk i så många år. Men man har väll en ständig längtan efter sitt friska jag.

Men jag har ändå accepterat mitt öde och gör det bästa av det.

Det som jag är mest ledsen över är att ha så lite ork och att aldrig få känna att orken räcker till. Det är svårt att förklara men mina sjukdomar tar så mycket energi ifrån mig dom sållar mig dagligen.

Sömnen blir också ofta lidande pga värken. Allt blir som en ond spiral.

För att förklara hur snabbt mina sjukdomar sållar mig på energi så sa en läkare en gång till mig att en frisk person portionerar ut sin energi i små doser under dagen medans du slår upp ögonen och din energi är redan där och då slut och då är det ju inte konstigt att orken många gånger är helt obefintlig.

Läkaren sa att även om vi skulle söva dig så vore du inte smärtfri. Jag minns dom orden än idag hur dom släckte något inom mig, där och då så fattade jag hur hårt denna sjukdom har fäste inom mig och att jag bara måste lära mig att leva efter den.

Orden tog hårt men det var nog också det som fick mig att börja leva efter mitt ” nya liv ”istället för att jaga läkare och mediciner som jag hoppades hela tiden skulle göra mig frisk. Trots att inget botemedel finns.

Tillslut så sa både läkarna och försäkringskassan åt mig att jag var tvungen att stanna upp och acceptera min nya situation. Och det var nog nyttigt för då var ” väggen ”väldigt nära. Dom sa att du bränner ut dig i jakten på något som inte går att hitta.

Efter min stora operation i bröstkorgen förra sommaren så har jag fått ytligare kronisk värk. Jag har känningar av en smärta i bröstbenet i vissa lägen och jag har en bestående nervsmärta över operations området. Jag har nedsatt känsel och nervsmärtan är hemsk när den börjar.

Något som allt detta har gjort med mig är att jag har en enorm styrka i att jag kan hantera smärta väldigt bra. Det märkte jag efter min operation jag visste hur jag måste göra för att stå ut och hantera smärtan som jag fick. Min tolerans nivå när det gäller smärta är enormt hög.

Min högsta önskan 🙏🏽 är och kommer alltid att vara att få bli frisk men jag vet att jag inte kommer att bli det.

Jag vill inte ha dessa sjukdomar och jag önskar att dom aldrig hade flyttat in i min kropp. 

Men jag är kluven där för utan sjukdomarna så hade vissa insikter kanske aldrig kommit för det finns ju en enda positiv sak med det som hänt mig även om det låter knäppt och det är inte själva smärtan jag syftar på utan snarare det den nya situationen har lärt mig som är så otroligt mycket både om mig själv och livet.

Jag kanske aldrig hade uppskattat livet lika mycket som jag idag gör, jag kanske hade varit en av dom som bara tog livet förgivet.

Jag kanske aldrig hade uppskattat dom små sakerna lika mycket som finns i livet som jag idag gör... och den visdomen hade jag inte velat varit utan.

Hur jobbigt mitt liv än kan vara så är jag lycklig trots sjukdom. Det är sjukdomen som lärt mig att älska livet. Det finns mörka stunder som ibland blir för tunga men jag låter dom bättre stunderna vara fler.

Det går inte att ta bort den dagliga smärtan men jag kan kämpa för att den inte ska få ta allt ifrån mig vilket jag dagligen gör.

Så till alla er som kämpar med sjukdomar så skickar jag styrka och en enorm stor kram. 

Ingen kan någonsin förstå hur mycket vi kämpar med vårt dagliga liv 🤗❤️








Gillar