När något gick sönder... 19/5-1999

Idag är@orsakullans bloggutmaning när något gick sönder.


Det var natten mellan tisdagen till onsdagen och det hade hunnit bli den nittonde maj 1999.

Telefonsamtalet som jag hade fruktat för så länge kom, min farfar som jag och maken tillsammans med farmor hade suttit vak hos hemma dygnet runt med bara ett uppehåll för några få timmars sömn hade plötsligt blivit sämre och slutet närmade sig.

Maken och jag satte oss snabbt i våran bil och åkte ner för att hämta upp min mamma, då pappa redan befann sig hos dom. På vägen ner till henne så började min kropp att bete sig konstigt jag skakade och benen ville inte vara still.

Jag reagerade på det som höll på att hända, jag visste att jag skulle förlora min fina farfar den natten och det kändes hemskt.

Hans kamp mot cancern, kampen som vi tillsammans hade kämpat sida vid sida i ett och ett halvt år var över och den där grymma och avskyvärda cancern hade vunnit över honom.

Mitt hjärta värkte i bröstet och andningen gick tungt.

Vi var alla samlade hos honom i hemmet, han var vaken och pratade med sköterskan från det palliativa tematen nästan in i det sista och han bad om mer morfin för hans kropp smärtade och han visste vad som var på gång att hända.

Vi fanns där alla samlade när han tog sitt sista andetag.

Jag minns hans tunga men ändå ytliga andning och det lite rosslande lätet. Efter att han var borta så kunde jag höra hans andetag i flera veckor när jag gick uppför trappen till övervåningen.

Jag kunde titta in i sovrummet men han fanns inte kvar där trots att jag hörde hans andetag.

Jag hade svårt att hantera att min älskade farfar inte fanns mer hur skulle ett liv utan honom bli.

Vi stannade alla kvar, han såg så fridfull ut och jag visste att han inte längre hade ont det var en liten tröst i allt.

Min farmor och min make gjorde iordning honom så fint efteråt dom tvättade honom och klädde på honom en fin skjorta och han fick sina fina manschettknappar.

Samtidigt som det var min värsta dag någonsin så var det något som också gjorde mig lugn och det var att jag visste att äntligen så hade min farfar fått ro och slapp lida. För det hade varit hemskt att sett honom lida.

Farfars begravningsdag var en varm och solig dag och fåglarna kvittrade så fint på kyrkogården.

Men det var svårt att ta in att min farfar var borta, min trygga och min fina farfar som alltid hade funnits där i min uppväxt.

Där och då började en lång och krokig väg tillbaka ur sorgen, en tung sorg som kom att ta många år att komma ur.

Jag besökte ofta hans grav och satte blommor. Det var skönt att få komma dit samtidigt som det också var jätte jobbigt.

Så den 19/5-2019 då gick mitt hjärta fullständigt sönder.

Jag älskar dig farfar ❤️


#Fuckcancer

Gillar

Kommentarer