När minnena finns kvar och tomheten i hjärtat när en anhörig har lämnat.

Idag är det den där dagen som för nitton år sedan var den svåraste i mitt liv. Vi hade kämpat i över ett och ett halvt år mot sjukdomen den där jäkla cancern som levde sitt eget liv i din kropp den som stoppades en aning för en stund av gifterna som din kropp var tvungen att få utstå.

Gifterna som fick hela din mun att värka av blåsor, dina handflator tappade huden, ditt hår som jag brukade klippa och som du alltid hade varit så noga med som nu föll för varje tag jag tog med kammen i små tuvor.

Det var otroligt hjärtskärande att stå brevid och se vad denna jäkla sjukdom gjorde mot dig.

Du som alltid var så pigg och kry och som knappast aldrig var sjuk, bröts nu ner mer och mer efter att sjukdomen tog över..

Jag försökte verkligen rädda dig farfar, jag försökte verkligen letade efter en specialist läkare i hela Sverige med förhoppning om att det fanns någon där ute som kunde ha en möjlighet till att kunna göra den svåra och då avancerad operation där man går in och delar levern. Och på så sett får bort cancern.

Idag har dom nog kommit så mycket längre.

Jag fann tillslut en läkare som då var Sveriges mest framgångs rika specialist läkare i Göteborg som hade lyckats gjort dessa svåra operationer.

Jag satte mig då direkt och skrev ett långt brev och tillsammans med farfar så beställde vi in kopior på röntgen bilderna. Och sen så skickade vi iväg dessa med brevet till denna läkare. Jag hoppades så innerligt när farfar satt där med sin lite skakiga hand och skrev under brevet som jag gjort att det inte skulle vara förgäves.

Jag har sparat brevet och har det än idag kvar.

Man vill ju inte inge ett för stort hopp hos den som är sjuk om nu inte allt skulle gå vägen och det var en svår balans gång att ta.

Vi väntade och väntade på svar som tillslut kom från läkaren jag var enormt tacksam att läkaren tog sig tid med vårat brev och bilder det betydde enormt mycket. Läkaren hade även pratat med sina kollegor.

Tyvärr så fanns det dock inget som denna läkare kunde göra för min farfar då han hade så många metastaser i levern och som växte på ett sådant sätt så en delning av levern var omöjlig. Något inom mig dog där och då.

Tiden gick vi åkte ut och in på cellgifts behandlingar dom minskade dina tumörer en aning för en stund av dom som fanns kvar i din kropp efter din stora operation som du genomgick hösten 1997.

Men tillslut så orkade inte din kropp med fler behandlingar och dom hade inte samma effekt längre.

Vi fick åka några gånger in och ut på sjukhuset för att du var dålig. Jag glömmer aldrig sista gången vi åkte in med dig, maken och jag höll på att städa ur våran gamla lägenhet för vi hade precis flyttat ut till ett hus dit du bodde.

Telefonen ringde i lägenheten och en medtagen farfar frågar om vi kunde hjälpa honom att skjutsa in honom till akuten då han inte alls mådde bra ” jag måste åka in ” sa du på telefonen. Vi släppte allt och åkte till dig.

Det var din sista tur in till sjukhuset där kom beskedet sen efter några dagar att det fanns inget mer att göra. Vi hade pratat med farfar om hur han ville ha det i slutet och han ville vara hemma och få somna in där det var något som både jag och maken lovade honom att han skulle få vara vi skulle göra allt vi kunde för att hjälpa till med det som behövds för att göra det möjligt.

Palliativa teamet kopplades också in.

Min farfar hade nog ett kaos av känslor inom sig men han beklagade sig aldrig över något och visade aldrig vad han kände vilket han aldrig gjort när det kommer till känslor. Han fick genomlida ett rent helvete.

Men jag glömmer aldrig när maken och jag åkte in för att hämta hem farfar sista dagen på sjukhuset, vi visste att han fått beskedet att det inte gick att göra något mer för dig. Vi skjutsade dig i rullstolen och i hissen ner berättade du för oss med en darrande röst ” det finns inget mer att göra nu det är kört ” man kunde se tårarna som brände bakom dina ögon och dom var alldeles blanka. Vi kommer att finnas där svarade jag och lade en hand på hans axel.

Väl hemma så satte du dig i din fotölj och där brast det och för första gången såg jag att några tårar föll jag satt på huk vid fotöljen och höll din hand inom mig gick jag i tusen bitar det gjorde så ont så jag knappt stod ut det var tungt att andas. Hur skulle då du ha känt dig.

Dom följande dagarna/veckan så fanns vi vid din sida från morgon till sen kväll och vakade över dig och såg till att du hade det så bekvämt och bra som du bara kunde ha det. Men du hade en enormt svår smärta som du knappt klagade över..

Det var ett strålade fint väder utanför fönstret dessa dagar sommaren hade kommit tidigt men det var svårt att se det fina vädret det var som om jag hade en dimma framgör mina ögon allt kändes tungt. Jag höll på att förlora min fina farfar.

Dom få timmarna jag var hemma över natten kändes alltid oroliga då jag inte visste när telefonen skulle ringa. Det var där dom där sena kvällarna när jag stod i duschen som jag hann ta mina egna känslor för en liten stund, det var då jag fullkomligt hulkandes och med mina tårar som fullständigt forsade nerför mina kinder och blandades med vattnet från duschstrålen. Som jag fick utlopp för en liten stund för min egna sorg. Jag bar ju så mycket inom mig.

Sista kvällen när jag kom hem så satt jag en stund på trappen det var trots den sena natten ändå ganska varmt i luften. Jag tittade upp mot björkbacken hörde fåglarna som ännu kvittrade i natten och där någon stans visste jag att slutet var så nära jag hade märkt det hela dagen vad som var pågång att hända.

Jag gjorde mig inte ens besväret att ta av mig kläderna och bädda upp i sängen den kvällen utan lade mig uppe på överkastet. Det hann inte gå mer än någon timma så kom budet farfar var mycket sämre. Min kropp började skaka när vi satt i bilen på väg ner igen.

Jag hade ren panik inom mig och jag vet att jag tänkte att jag klarar inte av detta det får inte hända.

Vi var alla på plats och du kämpade emot det sista ögonblicket så mycket du kunde innan du till sist tog ditt sista andetag och fick ro från den svåra smärta som du kämpat med så länge.

Jag vet inte hur länge efteråt som jag kunde höra dina andetag när jag gick uppför trappan till övervåningen. Man kunde nästan tro att du fanns kvar där inne i rummet men ändå inte jag visste ju att du inte gjorde det.

Jag rasade ihop inombords tom och med en smärta så svår att hantera.

Du kämpade till den nittonde maj 1999 där somnade du in.

Min trygga stabila farfar som alltid hade funnits i mitt liv fanns inte mer. Vi som hade kämpat så mycket tillsammans under den här tiden. Sen var allt bara över.

Jag lovar farfar jag försökte verkligen rädda dig och det tror jag du var medveten om men läkarna kunde inge göra något för att stoppa din hemska sjukdom.

Jag ville verkligen ha dig kvar i mitt liv.

Du hann bara vara hos oss i huset två gånger varav sista gången så orkade du inte gå hem själv för du var för trött och slut vi fick skjutsa dig tillbaka hem trots att vi bodde nära varandra. Det gjorde så oerhört ont i mig du skulle ju ha kommit och hälsat på oss fler gånger jag trodde vi skulle hinna det. Jag såg fram emot det.

När du väl somnade in så visste jag att du hade fått det bättre från sjukdom och smärta. Men ändå gjorde det så ont.

Medans jag stod där med en ilska över att sjukdomen tagit ditt liv, med en förtvivlan, en sorg och en ensamhet. Vi hade en jätte fin begravning för dig sen och efter den började min egna resa för att orka leva vidare med alla dom minnen jag bar med mig.

Om och om igen spelades den sista natten upp i mitt huvud som en film som inte gick att stänga av. Men efter ett tag tar ju alla dom fina minnena över igen och det jobbiga bleknar även om det för alltid finns kvar.

Det tog mig nästan tre år att känna att jag kommit vidare, känna att det gick lite lättare att andas igen, känna att det var tillåtet att leva vidare.

Sorgen efter min farfar var stor.

Du hade alltid funnits där i min uppväxt som en trygghet. Vi hade fiskat, åkt och tittat på djur, åkt och handlat på Ullared vilket du tyckte var kul. Jag kommer ihåg ditt skratt då vi oftast insåg när vi väl började packa bilen när vi handlat klart på Ullared och var påväg hemåt igen att vi hade handlat alldeles för mycket och att bilen var totalt överlastad det hade du alltid så kul åt. Vi fikade ofta i din trädgård där jag kunde vara till sen kväll. Vi spelade bingo, såg på tv och var ute och åkt bil mycket vilket du tyckte om att göra.

Du hjälpte mig att flytta till min första egna lägenhet, du ställde alltid upp och skjutsade mig.

Du ställde alltid upp på alla runt omkring dig ibland kanske lite för mycket för ditt egna bästa vissa tog dig nog lite förgivet tyvärr.

Du hade själv en tuff start i ditt liv men ändå så var du den stora tryggheten utåt sett ivarje fall för oss alla.

Du betydde så enormt mycket för mig och det kommer du alltid att göra.

Vi kom dig ännu närmre under din sjukdoms tid och ibland så pratade vi om saker som nog inte många tror att du kunde prata om. Men du anförtrodde dig till mig och maken.

Jag gjorde mitt bästa för att finnas där för dig när du behövde oss som mest och trots att det var det svåraste jag någonsin gjort efter att du blev sjuk. Så skulle jag gjort om det igen, och igen om det hade behövts för att finnas där för dig.

Men jag är så otroligt tacksam för att jag fick vara dig nära och att jag kunde hjälpa dig ända in i slutet.

Minnena finns där det är som om allt var igår ändå har hela nitton år passerat just idag.

Men du kommer för alltid att vara saknad och för alltid älskad. Kram ditt barnbarn ❤️

#fuckcancer




Gillar

Kommentarer