När minnena och känslorna kommer tillbaka från i somras.

Jag har under den senaste tiden fått upp mängder av funderingar, minnen och känslor på allt som jag genomgick i somras via mitt tumör besked. Men har ännu till viss del svårt att förstå allt.

Det har nästan känts som att vissa känslor suttit fast lång där inne i bröstet på mig helt oförmågna att komma upp till ytan.

Jag har varit beredd på att det kommer att komma reaktioner men jag har ändå klarat mig skapligt men vissa perioder haft det väldigt tufft.

Jag hörde från en som arbetar med KBT att jag mycket väl har kanske har fastnat i en av alla reaktiona faser man går igenom när man drabbas av det jag gjorde och det kan nog mycket väl stämma.

Väl efter att min operation var gjord så fanns inte riktigt tiden för att hinna reflektera så mycket. Utan hundra procent av mitt fokus gick till att klara vardagen och komma igen.

Att lyckas göra sig iordning på dagarna trots inskränt rörlighet, och en massiv smärta. Ta den dagliga promenaden för att mina lungor behövde ventileras och för kroppen som sakta men säkert skulke komma igång igen. Mina dagliga andnings övningar och rörelse övningar. Det var ungefär det jag orkade på mina dagar.

Det tog enormt mycket energi och all min fokus var på att komma på fötter igen. Jag tror att vissa känslor stoppades undan där och då eller jag kom i varjefall inte vidare i mina andra rektions faser som man ska igenom.

Operationen var stor och krävande både mentalt och fysiskt. Genom att man sågar upp bröstbenet och blottar bröstkorgen helt när man opererade bort min tumör. Tumören växte nerifrån mitt bröstben, på lungan och över hjärtsäcken och upp mot min sköldkörtel.

Det sker så många reaktioner i kroppen under en sådan operation. Kroppen försätts som i ett chockläge. Efter operationen kan man pga denna operation få påverkan på sinnesstämningen. Det är någon reaktion du får av att man är och rotar kring hjärtat.

Du kan få väldigt nära till gråten vilket jag också fick för minsta lilla sak. Hjärtat slår extra hårt i bröstet vilket är ganska obehagligt men som kan pågå olika länge men som tack och lov inte var så många dagar på mig.

Det är en liten olustig känsla att få så många olika reaktioner i kroppen och som man inte på något som helst sett kan påverka själv. Det var bara att acceptera dom och hänga med vilket jag gjorde i mycket.

Det endokrina lixom många andra organ påverkas negativt och skall sen komma igång.




Jag har inte direkt varit arg för att jag drabbades vilket jag vet är vanligt. Men jag tror jag bestämde mig där och då för att jag måste hushålla med mina resurser av energi för att ha orken att genomgå den operation som krävdes.

Och jag kände då att ta ut reaktionerna iform av ilska så skulle jag sålla mig på energi jag var inte heller så ledsen det kom ibland. Men det skall jag låta vara osagt vad som orsakade det de kan lika gärna ha varit den chock jag befann mig i som hindrade gråten.

Känslorna jag drabbades av var mer rädsla, ångest och till och från ren panik över om jag inte skulle klara operationen eller om tumören skulle visa sig vara av värsta sorten.

Jag fick ångest över ställen vi besökte och  som maken och jag brukar besöka eller bara av våra promenad vägar för jag visste ju inte om jag gick där för sista gången. Jag kunde känna ångest över att bara gå på vår tomt hemma som jag igentligen älskar och som vi jobbat så mycket med genom åren.

Jag vet jag satt i solstolen på gräsmattan kollade ut över vårat land som vi året innan hade fixade iordning och bara kände jaha vad var det för mening att göra klar detta förra året.

Jag tog som ett avslut för saker utifall att jag inte skulle komma att klara denna resa.

Dom som inte har en aning om hur det är att hamna i denna situation kanske tycker ryck upp dig och tänk inte det värsta.

Men detta är inget specifikt konstig reaktion för bara mig utan det är en vanlig reaktion och många hamnar där i och med ett tumör besked.

Jag är annars en person som oftast tar allt som det kommer men detta blev för överväldigat även för mig och reaktionerna kom varesig jag ville det eller ej. Allt rår man inte på.

Min väg tillbaka har varit lite knölig från början verkade allt gå vägen. Man ökade första dygnet min morfindos för att jag skulle stå ut med smärtan från den jag hade med att göra en höjning var annan timma.

Jag var noga att ringa efter mer smärtlindring så fort jag inte ” stod ” ut med smärtan detta hade även narkos läkaren gått igenom med mig om innan operationen. Detta pågrund av att jag har ett fel på mitt smärtsystem redan innan och man ville försöka förhindra att det blir kroniska smärtor efter operationen.

Fyra dygn efter min operation väljer jag att åka hem då jag kommer att må bäst av att få komma hem i min hemmiljö. Jag hade behov att få lite mer lugn och ro till allt och framför allt vila kunna sova bättre.

Arton dagar efter hemkomst så drabbas jag av så svåra smärtor så jag får uppsöka sjukhus och tillbringa natten och halva dagen på akuten. Det konstateras då efter ett tag och efter lite prover, röntgen samt efter ett samtal med akademiska sjukhuset att jag hade fått en kraftig inflammation i operations området.

Något som jag verkligen inte behövde drabbas av. Jag har ont i bröstbenet och värken över operations området är hemsk.

Det blir mer smärt mediciner.

Många tror säkert att man skall vara glad att operationen gick bra och tro mig det är jag. Men jag har både innan operationen samt sen efter operationen och nu varit med om så mycket och fått kämpa rejält.

Det är inte helt över än trots att det förflutit arton veckor.

Jag har ännu problem över bröstkorgen med en viss stelhet och framför allt smärta. Stundtals är smärtan svår.

Arton veckor är lång tid att orka både den mentala och fysiska biten.

Det tar tid att återhämta sig på alla plan och på mig tar det extra lång tid som läkaren sa då jag har andra sjukdomar som förlänger förloppet.

Jag har ingen känsel på höger sida vid beröring och den kommer jag inte att få tillbaka heller.

Jag har nu drabbats av en kroppslig utmattning till följd av allt jag gått igenom. Viss dagar är kroppen tung som bly och orkar inget, koncentrationen, minne och orken kraftigt nedsatt. Jag blir väldigt lätt stressad för ingenting.

Jag har ingen ork över för att finnas till för andra just nu. Jag måste ha all ork för mig själv för att orka detta är komplex och svårt att förklara för någon som aldrig varit där själv.

Jag får ta en dag i taget, vila göra det jag tycker om i den mån jag orkar och framför allt lyssna på kroppen för jag har en lång väg tillbaka. Det kan röra sig om fler månader eller år men det får ta den tid det tar.

Jag hoppas att jag snart får tid till samtals kontakt så jag får börja bearbeta allt jag upplevt och upplever. För det är välbehövligt.

Tur man är van att kämpa sig fram i livet. För det här har varit min tuffaste resa hitintills i mitt liv.

Var rädda om er 💕


Gillar

Kommentarer

ullijonsson
ullijonsson,
Styrkekramar ❤️
nouw.com/ullijonsson
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Tack snälla ❤️
nouw.com/minresatumörmittliv