När man kommer på att jag har börjat att leva livet igen med lättare steg

Jag är ju en tänkare, mina tankar flödar fritt i hjärnan, jag analyserar saker och händelser men även mina känslor och jag försöker verkligen att förstå dom. För man kan lära sig väldigt mycket av dom.

Här om dagen så slog det plötsligt mig att jag har nog kommit betydligt närmare igen att leva livet lite lättare jag reflekterade inte förrän nu över det när jag faktiskt märkte att det går lite lättare att leva igen..

Undermedvetet så kanske jag har vetat någonstans eller så har jag inte det för jag har inte känt mig så medveten om det hela tidigare. Hur kunde jag ha missat detta?

Jag kan ju så klart inte säga hundra att det är så här men det är min egna teori och känsla som kommit upp dom senaste veckorna..

Jag tror att allt som jag kände och allt som jag varit med om med min tumör resa har grusat min väg.
Vissa saker som stressat mig har även haft med tid att göra....


Jag har haft svårt att bara njuta av en dag vissa dagar så har jag lyckats men vissa inte jag har blivit lite mer rastlös och jag har gärna haft saker att göra hela tiden.

Och även om det inte har varit några viktiga saker så har jag gjort dom viktiga och det har jag idag insett att det förmodligen handlat om något helt annat. Jag tror att det har varit en liten undermedveten flykt.

Likaså så har tiden stressat mig, jag har kunnat känt mig stressat att tiden en dag går så snabbt och veckorna likaså.

Och min egna teori är att jag känt så för att jag vet nu efter det jag har gått igenom att tiden är dyrbar. Och då stressar det mig att dagarna bara flyger iväg mitt framför näsan.

Jag har varit sämre på att stanna upp och bara varit i nuet utan att hela tiden blicka framåt.

Vilket jag var jätte duktig på innan allt hände.


Jag har ännu mer efter min resa uppskattat dom små sakerna även om jag var bra på det innan också.

Men för att ta ett exempel så sommaren 2018 så var allt lite extra omtumlande för exakt varje liten sak jag var med om njöt man verkligen extra mycket av. Sommarens små saker hade aldrig känts så enormt överväldigande, som när jag åkte med min man och brorsdotter till sjön och satt där på en stol med mina solbrillor så var lyckan total.

Jag satte ett sådant värde på stunden för jag visste att hur tuff min resa än hade varit så hade den kunnat sluta på ett annat sätt, den här stolen skulle ha kunnat stått där tom istället. Jag kunde ha varit borta.
Sen under månaderna så har jag haft otroligt många sådana stunder.

Men nu så här i efterhand så tror jag att händelsen ändå skavde lite där i bakgrunden.

Jag tillät mig nog inte hundra procent att njuta så som jag hade trott.
Eller visst det kanske jag gjorde men jag kunde inte helt och kanske så skyddade jag mig lite extra mycket ut ifall om jag skulle drabbas igen och samtidigt så pågick ju mina kontroller med röntgen som var lika jobbiga varje gång och läkarna hade ju även sett vad både dom på hemmaplanen och Akademiska trodde var tumör rester kvar bakom mitt bröstben.

Vilket var ett bakslag, det var då svårt att leva med vetskapen om att jag eventuellt skulle få gå igenom en ny operation och vad allt det skulle innebära för mig.


Självklart så har jag skrattat och känt mig glad efter min resa och enormt tacksam.

Maken och jag har skrattat tillsammans och vi har skojat med varandra så som vi så ofta gör.

Men likadant där så har jag känt att jag kanske inte gjort det fullt ut det har kommit till en viss gräns sen så har det funnits en liten skavande kant kvar. Men jag har tyvärr inte upptäckt det först nu.

Det är ju inget onormalt ned tanke på vad jag gick igenom och även nu på läkandes väg:


Det har funnits många stunder som påmint mig om vad som verkligen är livet.

Maken och jag, våra små utflykter, fåglarna som kvittrar, solen som värmer ja ni förstår listan kan göras mycket långt.

Likaså våran semesterresa nu i augusti till västkusten, den väckte något i mig. Miljöombytet som vi inte hade haft sedan vi kom hem från operationen sommaren 2017 var så välbehövlig.

För tiden efter min operation så förvandlades ju hemmet lite till en sjukstuga. Det satt kvar lite i väggarna.

Havet fick mig att börja andas ordentligt igen och jag hade nog glömt bort att ta dom där riktigt djupa andetagen under en väldigt lång tid.

Det kanske har funnits en liten rädsla förut till att njuta av livet fullt ut för kanske så smärtar det mer då om allt skulle drabba oss igen.

Men skulle det drabba oss så skulle jag snarare ha svårt att förlåta mig själv för att jag inte levt fullt ut. Och samma här jag visste inte att denna lilla skavande kant fanns där.

Hur kom jag då på allt detta?


Det har kommit lite undan för undan i december månad.

Men framför allt nu under julhelgerna.

Jag började att slappna av på ett sätt som jag förr var bra på men som jag sedan 2017 har varit betydligt sämre på.

Jag släppte kontrollen, jag struntade i saker som behövde fixas eller dom som jag hade kunnat letat fram bara för stt ha något som skulle göras.

Jag tog bara en dag i taget och jag tillät mig att bara vara och min kropp gick ner i varv.

Det var då jag kände att hela min resa nog hade påverkat mig mer än vad jag först trodde. Den hade påverkat mig på ett sådant sätt så att den var som en liten irriterande nagel i ögat men i detta fall istället i livet.

Jag som trodde att jag hade bättre koll på allt, men visst jag vet att det hade kunnat vara betydligt värre med efter allt som jag har gått igenom.

Men nu när jag också har blivit medveten om hur jag har reagerar så är det ju betydligt mycket lättare att fortsätta att vara uppmärksam på det och även på att göra förändringar.


När jag igår kväll nämnde allt detta om vad jag hade kommit fram till för maken innan vi skulle lägga oss så sa han ” Vi har båda varit påverkade av det som hände, och jag har också burit på en rädsla att du ska drabbas av en tumör igen ”

Vi har nog båda två hållit tillbaka endel.

Tänk att det här blev nog den bästa julen på väldigt länge för att bara ha kunnat vara igen till hundra procent och att ha hitta tillbaka in på vägen som tydligen har varit lite mer ärrad och krokigare än vad jag först trodde efter allt som jag varit med om är ju så otroligt skönt.

Så nu ser jag nog ännu ljusare på År 2020, kanske är det året där det blir ännu lättare att leva, ännu lättare att andas, ännu lättare att njuta, ännu lättare att bara vara och där jag kan börja att leva och njuta fullt ut igen.

Jag ska ta livet med lite lättare steg igen och jag ser verkligen fram emot våren även om det är någon månad kvar innan vi är där.

Men jag längtar verkligen dit. Och Tack för att ni orkade läsa 💗

Stor Kram K


Gillar

Kommentarer

MrsBuchet
MrsBuchet,
Evaeliasson
Evaeliasson,
Ingajohansson
Ingajohansson,
Vet nog ingen som berör som du💓
blir lessen, glad tacksam både hög o låg.
Förstå mig rätt💓
Kram sov gott
nouw.com/ingajohansson
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Tack fina Inga, jag förstår precis hur du menar. Och tack också för dina fina ord, kram och sov gott 💗
nouw.com/minresatumörmittliv
NillansBlogg
NillansBlogg,
StenhagenBettan
StenhagenBettan,
En berörande berättelse som inte är någon berättelse utan en människas (vän) upplevelse. Hälsar er båda välkomna ut på den andra sidan. Som man kan säga tiden läker alla sår och oftast kan vi vandra vidare med våra erfarenheter.
nouw.com/stenhagenbettan
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Tack snälla för dina fina ord 💗
Visst är det så. Kram
nouw.com/minresatumörmittliv
lottashullerombuller
lottashullerombuller,

❤️💮 Det är en konst att leva här och nu, jag försöker men de är svårt.

Du får verkligen ner dina tankar och känslor så bra i skrift.

Jag beundrar dig ❤️💮

nouw.com/lottashullerombuller