När man borde ha tagit det lugnare och den önskade förståelsen för att leva med kronisk smärta.

Dom senaste dagarna så har högsommarvärmen slagit till ordentligt. Ute i trädgården är nu gräset redan brun bränt och det är så torrt så att det knastrar under fötterna.

Det är lite otäckt nu om det skulle bli en brand.

Min planering att ta det lugnt i helgen sprack ganska rejält 🙈 fast det är mitt eget fel.

I fredags så var det fullfart och i lördags så tog vi och åkte ner till Fridhem i sköldinge ett mysigt litet cafe som idag inriktat sig på ekologiskt och allt är hembakat och det kommer även framöver att bli en gårdsbutik där,

Dom bytte ägare för ett tag sedan och dom nya ägarna verkar ha helt rätt koncept för att lyckas.


Stället har varit med på det okända på tv 7 då det sägs att det spökar där sedan länge tillbaka.

Det är lika mysigt där på vintern med sin sprakande öppna spis som nu på sommar med en fika ute vid ett av alla dom bord som finns och där man hör vinden som susar i träden. Det är rogivande.

Det är väl värt ett besök.

Det har varit riktigt varmt hela helgen kring trettio ett/ trettio två grader i skuggan så man har ju inte direkt behövt att frysa men det skall ju vissa dagar nu i veckan bli en aning svalare vilket jag nästan tycker ska bli skönt.

Igår söndag så skulle jag igentligen inte ha gjort så mycket men det slutade istället med en tur till lager 157 .

När man klev ur bilen där så var det dock som att kliva ner i en kittel luften var så varm mot asfaltet och rejält kvav. Men det blev ändå lite fynd.

Men jag fullkomligt smälte på köpet.

Jag vet att det i helgen har varit mycket men jag hade önskat att jag också känt att man klarar detta tempo lite bättre än vad jag gör just nu.

Men min utmattning ger sig till känna och den enorma tröttheten.

Det har varit lite svårt senaste dagarna att sova ordentligt man vaknar gärna tidigare på morgonen än man borde och då har man haft en tjugofyra/tjugo fem grader varmt i sovrummet.

Nu låter det kanske som att jag klagar endel på värmen men jag njuter också det lovar jag.

I min terapi så har vi nu fått göra ett längre uppehåll då min utmattning blivit värre och då är man ju inte lika mottaglig längre för den . Och det går inte att pressa sin kropp för mycket.

Så det blir mycket vilodagar nu för mig där man först och främst måste prioritera sig själv, sina begränsningar och återhämta sig. Jag vill ju någon gång komma ur denna utmattning.

Det är svårt just nu att vara spontan då kroppen fungerar som den gör.

Sen så blir det till att öva på det där som jag tycker är så svårt att säga nej men som är ett måste just nu.

Jag kan inte just nu hålla på att hjälpa andra när jag först och främst behöver hjälpa mig själv ur utmattningen det måste vara prioritering ett. Vissa dagar reagerar ju kroppen starkt bara på att få frågan om hjälp och jag går in i ett slags stress läge.

Det är så svårt att beskriva men är man utmattad så blir den allra minsta saken för stor och överväldigande.

Jag tror många tar mig förgivet och ser mig som en tillgång då jag är ledig på dagarna pga att jag är sjuk. Men det är ju just det som är, jag är sjuk jag har varken en ledig dag från jobbet eller har semester. Jag kämpar mot sjukdomar som tar enormt mycket energi av mig och som fullkomligt sållar min ork.

Skulle jag inte vara sjuk så hade jag haft ett arbete att gå till det hade varit drömmen.

Att många som kämpar med sina jobb eller arbets situationer som är tuffa kan känna en avundsjuka mot mig talar bara för en total okunskap hos dom.

Det är inte lyx att vara sjuk, du förlorar massor i inkomst, du kan sällan göra allt det du vill varken pga ekonomisk möjlighet eller fysisk möjlighet. Ditt liv blir enormt begränsat.

Det stämmer däremot inte att du inte har ett jobb, för det har man ett ansträngande både psykiskt, fysiskt och känslomässigt för du har dagligen en kamp att föra för att orka din vardag. Det är ett ständigt jobb att dygnet runt att kämpa mot sjukdomen och att försöka att få en bra balans på allt så gått det går.

Hur mycket kraft, energi och ork går det inte bara till att klara av att bara få dom vardagliga sysslorna gjorda och ändå får man inte allt gjort för det finns inte tillräckligt med ork.

Alla dessa sjukhus besök som måste göras, sjukgymnast tiderna som är många.

Hur mycket tar inte all denna enorma smärtan som jag bär på dagligen där mina muskler värker sönder och där mina leder är så stela, där varje rörelse känns olidligt, den där dunkande, pulserande, brännande , kraftig nerv smärtan som inte ens morfin liknande mediciner tar bort.

Jag tror att många har svårt att förstå allt detta. På utsidan ser jag ut som vem som helst jag har inte det där banddaget kring huvudet som skulle visa och göra att man verkligen ser att något gör ont.

Mitt är ganska osynligt men skulke du känna mig så skulle du kunna se mina dåliga dagar, se i mina ögon när allmin ork är totalt uttömd. Om du nu vill se det.

Och bara för att något är osynligt så behöver det ju inte betyda att den inte finns. Men tyvärr en fördom som många nog har.

Den kamp som en människa utkömpar oavsettvilken den är behöver ju inte synas utanpå den kan pågå ändå.

Men nu så får det bli en riktigt lugn vecka för mig, lyssna på kroppen, hoppas att inte andra stressar mig mer och högsta prioritet blir nu återhömtning.

Ha en fin sommar vecka 🌷🐝🌻🐝🌷

Gillar

Kommentarer