När man behöver hitta sitt JAG igen.

Nu är helgen över över och den bjöd på ett strålande vår väder och värme även om nätterna fortfarande är kalla.

Men det finns ju ändå ett litet hopp om att våren är på igång.

Igår var det dags för terapi igen även om anledningen till terapin är allt jag varit med om sedan man upptäckte min tumör så kommer man ju in på andra bitar med.

Bla så nuddar vi just detta med att vem man igentligen är.

Jag har alltid varit en sådan människa som finns till för alla andra jämt och jag har nästan känt det som mitt lilla uppdrag att göra det. Jag har nog byggt mitt JAG utifrån just detta.

Men eftersom jag alltid kännt det som att jag måste hjälpa andra eller att man ska göra det så har jag aldrig varit ärlig med vad som verkligen känns rätt, vad jag verkligen orkar osv. På insidan.

Per aoutomatik har jag bara gjort det.

Men även jag är en människa med känslor och behov och jag orkar inte hur mycket som helst men jag har så svårt att säga nej. Jag har nog alltid velat hjälpt andra för att vara snäll och att vara till lags.

Men det som händer då är att tillslut så tappar man bort sig själv och sina egna behov när allt bara går ut på att tillfredställa alla andras behov men inte sitt eget och så håller det på år ut och år in.

När jag drabbades av mina sjukdomar som påverkar mig på alla sätt i mitt dagliga liv med kroniska smärtar som stundtals trappas upp ytligare till något outhärdligt att stå ut med. Så fortsatte jag ändå att finnas till för andra det går ett tag men inte i längden.

Jag borde ha stannat upp, jag borde ha prioriterat mig själv många gånger men tyvärr är jag inte den personen och det ligger många saker bakom som gör mig till den jag är.

Jag förstår nu hur fel jag gjort. Jag har inte tagit hand om mig själv eller sjukdomarna jag har. Som för övrigt försämras av för mycket belastning.

På något sätt så tror jag många i hela samhället tycker att det är ” finare ” att alltid finnas till för andra man skall inte vara självisk.

Men självisk är ju något hel annat och har inget att göra med att man tar hand om sig själv. Och alla människor har ju en gräns för vad man orkar eller ej.

Jag har kommit fram till att när jag som först sätter stopp och prioriterar mig själv är när hela min kropp drabbas av en utmattnings känsla och då är det ju inte jag själv som bestämmer igentligen att det är nog utan det blir mer när jag blir tvingad till det. När kroppen helt enkelt inte orkar mer.

Jag skall kunna känna efter när det är dags att prioritera mig själv eller vad jag orkar och vill redan innan detta händer.

Men tänkt vad invanda mönster och beteenden kan sitta som ett berg. Och man kör på i det invanda ” trygga mönstret ” Jag måste också ta mig ur just det där tänket att andra kan bli sura och inte gilla om jag säger ifrån och det kommer att bli en utmaning för mig. Alla kan inte alltid gilla precis allt man gör och så måste det få vara.

Dom få gånger jag varit tvungen att gått till mig själv och känt efter vad jag vill och orkar och handlat där efter även om det inte är så många gånger så känns det ju ändå bra att göra som man vill innerst inne. Men sen kommer mitt dåliga samvete och spökar för mig ändå där är jag dock bättre nu än vad jag har varit..

Och vissa lär sig ju vilka punkter man trycker på hos andra för att få som man vill och det gäller ju både i arbetet och vardags livet.

Det är ju inte så jag menar att det är fel att hjälpa andra för det är ju en bra ochven fin egenskap utan mer att man ändå då behöver ha kontakt med sitt JAG under tiden och ha en bra balans.

Och det är ju där det brister för mig tyvärr jag har nästan sätt det som något fult att prioritera sig själv som om det vore fel att göra. Dock har jag det senaste året blivit lite bättre på det trodde jag tills jag inser att det är min kropp som bestämmer när jag tar dessa pausar och inte jag själv.

När jag drabbades av mina sjukdomar på - 90 och 2000-talet av hypotereos, autoimmun sjukdom, svår fibromyalgi och en svår whiplash skada. Och vad allt det innebär i vardagen. Men då var det svåraste för mig att acceptera att jag inte fungerar i kroppen med den kroniska smärta som sjukdomarna innebär som jag gjort tidigare.

Det blir ett nytt sätt att leva och dom kroniska sjukdomarna påverkar mitt liv totalt. Och då kan jag kan inte längre räcka till för andra så som jag är van vid. Är det inte sjukt igentligen att mitt största problem då var hur jag skulle orka fortsätta att hjälpa andra. Det kanske borde ha varit istället allt som jag själv förlorar i mitt nya liv med sjukdom som jag måste lära mig leva efter pga sjukdomarnas konsekvenser som jag skulle ha fokuserat på.

Idag kan jag känna att min ända uppgift i livet är ju inte att just finnas till för andra. Jag skall finnas till för mig själv med. Och jag behöver ändra den bild som jag själv har av att jag är inte självisk för att jag prioriterar mig själv.

Är det inte just allt detta som gör livet så spännande som jag skrivit om tidigare att det finns alltid något nytt och utvecklande att lära sig om oavsett vilken ålder man har. Jag tycker att det är spännande. Jag tror man utvecklas som människa hela livet om man tillåter det.

Tankarna kring allt detta har senaste åren funnits men det var som om allt kom till sin spets i våras och somras när jag stalldes inför min egna resa när min tumör upptäcktes.

Jag hamnade i situationer som jag bara måste ta mig igenom och jag kunde inte smita mig ur dem hur mycket jag än ville. Jag hade inte kontrollen över allt som sker eller dom reaktioner som jag fick.

För första gången så gick det inte att förneka att jag behövde människor omkring mig för att orka ta mig igenom allt jag skulle vara tvungen att gå igenom. Ensam var inte stark.

Jag orkade inte detta på egen hand.

Jag är van vid sedan bardomen av olika orsaker att vara stark eller att göra mig en stark JAG bild och att tänka att jag klarar mig själv även om man inte alltid gör det.

Och när jag hamnade i denna extrem situation som det blir när jag drabbades av tumören, ett kris läge så var jag tvungen att släppa på denna spärr och ta hjälp av andra.

Det var något nytt att jag blev beroende av andra i denna situation och deras hjälp både på hemma planen och inom sjukvården och jag kunde inte ha kontrollen över allt som skulle ske på egen hand.

Det blev det omvända mot vad jag är van vid. Jag är van att hjälpa andra men inte lika van vid att få hjälpen eller att be om hjälp.

Jag var verkligen i denna situation tvungen att be andra om hjälp för att orka klara min vardag. Mitt så kallade starka invanda mönster att ” jag klarar detta själv ” fungerade inte i denna situation.

Men som sagt den lärdomen var nyttig för mig för visst jag är stark på många sätt jag har varit med om mycket och drabbats av mycket men man är ju ändå inte någon stålmannen direkt det vore ju nästan omänskligt om man aldrig skulle behöva hjälp av andra människor när saker händer eller bara i sin vardagliga vardag.

Så vad tar jag med mig då av allt det nya som kommit upp...

Jo att jag måste börja vända mig inåt och hitta mitt riktiga JAG på djupet, att lyssna till mitt inre i olika situationer och att handla därefter. Att inte se mig själv som en pansar vagn som bör och ska ta och göra allt som andra eller jag själv tycker utan att inse mina egna begränsningar och att även bli bättre på att prioritera mig själv mer.

Att börja vara totalt ärlig mot mig själv och att tycka att jag är värd den ärligheten och mitt nya sätt att leva. Att våga säga ifrån när något är fel eller om det är något som jag inte mår bra av eller orkar.

Att börja göra ännu mer saker som jag tycker om.

Ja min ” nya ” resa har bara börjat och det ser jag fram emot med spänning. Och till alla er där ute som läser bloggen det är aldrig försent för att göra förändringar.

Tänk ändå att min svåraste resa som jag varit med om i mitt liv den jag gick igenom i somras med min tumör operation ändå vänt mitt liv till något bättre och till en förändring det är ändå häftigt.

Men livet stalldes på sin spets och man inser verkligen hur skört livet är och hur fort det skulle kunna vara över så nu vill man förvalta det på bästa sätt och verkligen leva livet på det ärligaste sättet och njuta till fullt av det.

Och tillsammans med min underbara make som alltid finns där för mig.

Stor Kram till er ����


Gillar