När jag tänker på elfte september så? Knyter det sig i magen och ett datum kommer upp 11/9-2001

Dagens Bloggutmaning dag 11 startad av @orsakullan, https://www.saramadeleine.se dag

När jag tänker på elfte september så ?

Kommer en smärta i maggropen, jag känner mig illa till mods, ledsen, arg, förtvivlad, frågorna hopar sig och jag kan snabbt komma tillbaka till den dagen på nolltid. För jag glömmer den aldrig.

Det är den 11/9-2001 dagen som helt stannade av och kom att bli ett minne för livet.

Dagen hade börjat precis som vanligt för maken och mig vi höll på och donade hemma med diverse sysslor. Men sen ringer makens telefon jag tror klockan var vid halv fem och det är en arbetskamrat till honom han börjar prata om att någon stor olycka har hänt.

Vi hade varit så upptagna av det vi höll på med hemma och hade varken hört något på tv:n eller radio om vad som hänt.. Så vi var helt ovetandes.

Men det var sen när vi förstår vidden av det fruktansvärda som hänt, när vi sitter där i soffan framför nyhetssändningarna och ser rapporterna om att två plan har kört in i World Trade Center och även Pentagon är drabbat.

När man hör att båda tornen är drabbade och även Pentagon det är då jag fattar att någon verkligen har gjort detta iskalla dåd med vilja.

Det är då man förstår hur fruktansvärt vidrigt det som skett är. Jag följer sen tv sändningarna i flera dagar jag ser planen som kommer och helt iskallt kör dom en efter en rätt in i byggnaderna.

Hur ska man kunna förstå den oerhörda ondskan. Jag minns att jag några nätter även drömde om när planet träffar tornet.

Den förödelse som denna terrorattack orsakat, arbetskollegan som aldrig kommer att finnas mer, mamman, pappan , morföräldrarna, bästa kompisen, frugan, mannen, barnet alla slits dom ifrån jorden på ett grymt sätt.

Och tänk alla dom stackars människorna som fanns ombord på planen. Alla dom som gått på planet vars morgon säkert hade börjat precis som vanligt dom hade ju inte en aning om att just deras plan som dom skulle åka med kommer att kapas under flygresan och flygas rakt in i dessa byggnader och döda alla ombord.

Man såg alla dom underbara civila, sjukvårdspersonal, brandmän alla som kämpade i en livsfarlig miljö för att leta efter och kanske hitta någon överlevande.

Vi som inte var där vi kommer aldrig att första vad dom överlevande fick bevittna, eller vad dom instängda i World Trade Center kände sekunderna innan tornen rasar ihop.

Men vi som satt framför tv:n vi fick se dessa hemska filmsnuttar som visade hur personer som i allt kaos, chock, och panik inte såg någon annan utvägen än att kasta sig ut ifrån tornen trots att dom visste att dom skulle gå en säker död tillmötes. Förstå paniken dom kände.

Vi fick alla bevittna hur vidrigt och grymt terrordåd är för det är en ren ondska.

Jag kommer för alltid att bära med mig dessa bilder, händelsen kommer för alltid att sitta på min näthinna. Jag tänker på alla dessa oskyldiga människor som den dagen fick sätta livet till för detta vidriga dåd.

Jag hoppas att alla drabbade varesig dom själva har varit på platsen och överlevt, arbetat med räddningsarbetet, eller som fick det hemska samtalet om vad som hänt har hittat någon slags väg att orka gå vidare.

Men hur klarar man att gå vidare ifrån något sådant här?

Jag hoppas att alla dessa oskyldiga som miste livet den dagen har fått frid 🙏🏽

Till och med när jag skriver detta inlägg mår jag illa och hjärtat känns tungt, kroppen blir stressad och påverkad.

Någon gång måste denna galenskap få ett slut, någon gång måste den goda sidan vinna.

R.I.P

Denna dag väckte bloggutmaning en massa jobbiga känslor hos mig. 💔

Men det är också viktigt att vi aldrig glömmer det som hände.

För visst kommer vi alla ihåg det?


Var rädda om er ❤️

Gillar