När inte en förälder vill ha sitt barn längre

Jag har tänkt att skriva detta inlägg länge men hejdat mig många gånger men samtidigt så skulle det vara bra att få allt ur sig. Men det ör jobbiga händelser som smärtar än idag när dom kommer upp till ytan.

Visst jag kan inte skriva allt för då skulle inlägget bli mils långt utan man får skriva i korta drag. Men detta kommer nog ändå att bli långt.

När jag träffade min make så bodde han ännu hemma på en mindre ort  han verkade ha det bra i varje fall på ytan och inget fattades honom. Han lade all sin tid på fotbollen och hans största fan var hans pappa som satt med på alla matcher.

Redan bland dom första gångerna när jag var hemma hos dom tog hans pappa mig åt sidan spände ögonen i mig på ett obehagligt sätt och talade om för mig att i den här familjen pratar vi inte utanför dessa väggar utan allt stannar inom familjen. Jag visste inte vad jag skulle svara och då säger han till mig ” har du hört och förstått ” vi var i källarvåningen på huset och det var bara han och jag där.

Jag stammade fram ett kort ja, jag hade fått en olustig känsla i maggropen och gick sen snabbt trappen upp till övervåningen och tordes inte säga något till nån om vad som hänt där nere.

Han ville nog redan då sätta mig på plats, tysta mig och visa vem som bestämde och  få makten över mig, det var sådan han sen visade sig vara.

Med tiden så märkte jag på min make att allt kanske inte var så bra hans pappa hade totalt makten över honom han fick inte ens ha en egen åsikt om saker och visst han tyckte om att spela fotboll men han var också enormt pressad över att han måste göra det.

Det var också enda gången som han fick höra att han var bra på något.

Jag skaffade snart nog en egen lägenhet efter att vi hade träffats och flyttade hemifrån mer eller mindre så flyttade maken in hos mig samma dag som jag fick nyckeln till lägenheten.

Men vi fick inte riktigt ha vårat egna liv och till en början så åkte vi ut till hans föräldrar dagligen inte för att vi alltid ville men maken var pressad till det. Men på något sätt så trivdes jag ändå när jag var där men jag var lite på min vakt.

Om vi inte kom en dag så fick vi också höra det.

Första året vi var tillsammans så pluggade maken och jobbade samtidigt och vi kände båda efter det året att vi ville börja bilda oss vårat egna liv vilket innebar att vi ville ha lite egna dagar ibland men det var en omöjlighet.

Hans pappa krävde att han skulle komma varje dag och maken hade svårt att säga emot pappan.

En gång så var vi vid ett köpcenter med hans föräldrar då fattade jag verkligen mina misstankar. Vi skulle gå ut genom kassan makens pappa säger då högt och tydligt till maken du ska betala detta och det var saker som bara hans pappa skulle ha själv. Maken säger inte emot utan betalar snällt pappans saker och sen säger hans pappa lite små flinades till mig när vi kommer ut ur butiken ” har du inte kommit på än att du kan göra så med honom att han bara gör det man säger åt honom att göra ”

Jag kände en ilska inom mig och fick nästan en spy smak i munnen och magen vred sig ett varv för där och då tyckte jag att det var ett sådant respekt löst beteende han hade haft mot min make. Och jag såg inte alls vad som var bra i att man skulle få någon till att vara en robot, en robot som lydde och gjorde precis det man sa att han skulle göra. Jag förstod det inte alls.

Under alla månader som vi åkte till hans föräldrar så märkte man mer och mer saker som inte stod rätt till hans pappa hade en sådan total makt över maken och han mådde inte bra av det.

När sen maken och jag hade bott en längre tid ihop och han hade börjat att arbeta så bestod nästan alla hans arbetspass av delade turer ibland sju dagar i veckan som vikarie fick man ju ta dom arbetspass som fanns alltså så var han inte ledig mycket och fotbollen blev lidande.

Han började också så smått att tappa intresset för fotbollen vilket jag tyckte var synd för jag trodde ju att han brann för fotbollen. Han började också efter att ha bott hemifrån ett tag att hitta sin egna väg att gå i livet.

Hittade lite eget tycke över saker och ting vilket nog var nyttigt för honom men väldigt ovant.

Pappan hade talat om för mig att han minsann skulle plugga på högskola och bli polis något som jag sen frågade maken om. Det första jag fick höra var att hans pappa alltid hade sagt det och jag vet inte om det är hans vilja eller min egna om jag skulle göra det. Hans pappa valde även gymnasie linje åt honom.

Jag var fast besluten att stötta honom under den tiden om han ville plugga till polis.

Mycket hände sedan under något år och maken gjorde förändringar i sitt liv som inte pappan gillade och då började helvetet att han började att beskylla mig för dom.

Han var så desperat och ville ha en syndabock för att maken ville ta sina egna steg ut i vuxenlivet och bli den han ville bli.

Och för första gången så kunde ju maken få bestämma lite själv och göra det som var rätt för honom han hade kommit lite ifrån pappans klor i och med flytten in till mig. Det fick hans pappa att se rött och självklart så fick jag för det.

Bla så slutade maken sen med fotbollen för tiden med arbetet räckte inte till samt han hade ledsnat men då blev hans pappa rasande. Han valde också att stanna kvar i det yrke som han hade valt och trivdes med och han pluggade inte vidare.

Hans pappa ville inte acceptera detta.

Han skulle komma och ta maken ifrån mig det gick inte att säga att jag inte hade med makens beslut att göra för hans pappa vägrade lyssna på det eller tro oss.

Jag var livrädd.

Förmodligen så ansåg väll hans pappa att det var så lätt att styra maken om vad han skulle göra och i hans sjuka värld så trodde han att jag hade tagit över hans jobb dvs att styra och manipulera.

Jag kände mig kränkt över att han ens kunde säga något sådant för det fanns inte i min värld att behandla en annan människa på ett sådant sätt.

Jag älskade min sambo över allt annat och han var allt för mig.

Hans pappa vägrade att se att han på helt egna ben kunde börja att ta egna beslut om sin framtid när han inte längre var i maktens klor ifrån sin far.

När hans pappa förlorade den makten över honom blev han vansinnig han riktade då sin ilska både emot min make men också emot mig han kunde ringa till mig ibland även påverkad av alkohol och hota mig be mig packa makens väskor för han skulle minsann hämta hem honom igen.

Att maken var vuxen det tänkte han nog inte ens på utan det var hans son och han skulle bestämma vad han skulle göra. Det var som att maken var hans ägodel.

Jag var rädd för honom i början han hade en sådan makt över folk men jag var till slut tvungen när han började att hota mig att ställa mot frågor och säga ifrån.

Vid några tillfällen så kom han hem till oss och stod med bilen utanför köks fönstret där vi bodde och kunde bara stå där. Det var otroligt obehagligt.

Vid något tillfälle ringde han på dörren när jag var ensam hemma men jag tordes inte öppna för jag litade inte alls på vad han skulle göra med mig han var ganska stor, robust och stark.

Han ringde även någon gång och frågade om jag var ensam hemma, nej svarade jag då sa han varför ljuger du jag vet att du är ensam jag blev iskall.

Jag drog ner för fönstren och satte mig i soffan och var liv rädd jag hoppade högt varje gång jag hörde att någon gick in i trappuppgången. Och drog en lättnade suck när maken kom hem senare den kvällen från jobbet.

Jag började att känna mig hotad och rädd jag gick inte gärna ut själv när det var mörkt jag försökte att titta i fönstren om jag skulle se bilen innan jag gick ut. Jag tittade alltid mig över axeln en extra gång. Det var vidrigt att känna så det var en väldigt otrygg period.

Tyvärr var det nog precis så här som hans pappa ville att jag skulle känna.

Hade allt det här hänt idag så skulle vi ha polisanmält allt. 

Med tiden så hörde vi mindre och mindre ifrån honom han ringde bara vid något tillfälle till min make och talade om att han skämdes för honom, att han hade valt ett jävla kärring yrke, att han inte var man nog som kunde få barn. Hur tror ni det känns för ett barn att få höra det ifrån sin förälder.

Min make var tyst som en mussla när vi träffades han kunde inte alls prata känslor han var instängd i sig själv, han hade svårt för närheten, han litade nog inte på någon  för det hade maktens klor genom åren gjort med honom.

Hans pappa använde aldrig våld emot honom inte vad han i varje fall kommer ihåg. Men han använde ett annat ” vapen ” han använde psykning han tryckte ner och satte sig på honom han såg till att han inte skulle få känna att han var någon och han fick inte ha någon egen vilja och tycke för han bestämde totalt över honom.

Utåt så kunde dom verka tajta eller det var så det såg ut när vi träffades. Alltid tillsammans varje fotbolls match varesig maken ville det eller ej så var han där. Vissa tyckte nog att hans pappa ställde upp och var världens bästa i laget för dom visste inte allt men alla gillade inte hans pappa vissa tålde inte honom och hans sätt.

Han hade ett översittar sätt och kunde ha sylvassa kommentarer till folk.

Men ingen visste vad min man bar på och hur styrd han verkligen var hemma och under sin uppväxt och hur det sen för alltid kom att påverka honom.

Själv gick pappan runt och slog sig för bröstet och sa många gånger att han var världens bästa pappa.

Vid något tillfälle sa vi åt dom att komma in till lägenheten och vi försökte att lösa problemet maken och jag var nog mer dom vuxna i rummet då än vad dom var men hans pappa var felfri enligt honom och när hans mamma höll med maken om vissa saker så reste sig pappan upp och skulle åka vilket han också gjorde.

Min make gav då upp hoppet och började att dra sig undan ifrån honom mer och mer han hade nog förstått hur dåligt han mådde av honom. Men hans pappa valde sen att bryta helt med honom istället , han ville inte ha honom som son det fick maken höra personligen ifrån honom.

När vi sen skulle gifta oss så var vi kluvna till hur vi skulle bjuda släkten för hur gör man när familjesituationen ser ut som den gör. Vi var livrädda för att dom skulle komma och förstöra våran dag maken rådgjorde med prästen och berättade om hur allt hade varit.

Och prästen sa då ” att jag tycker inte ni bjuder dom det är eran dag och inget ska få förstöra den ”

Det kom ju senare ut att vi hade gift oss hans mamma ringde och var sur men inte på att dom inte hade blivit bjudna det sa hon aldrig ett ord om.

Hon hade mer fått bekymret vad hon skulle säga om någon fråga henne om varför dom inte var med på bröllopet. Maken svarade bara till henne säg som det är ni har brutit kontakten med oss, vilket dom självklart inte skulle ha gjort.

Ingen av oss vet än idag vad det går för rykten om oss eller vilka historier dom har hittat på om oss och det var i början väldigt jobbigt att leva med den ovissheten om vad som cirkulerade och vissa slutade att hälsa på oss.

Men vi har accepterar och gått vidare vi kan inget göra ändå om det går rykten som är osanna.

En dag ringer dock telefonen hemma hos oss och vi får veta att makens pappa har drabbats av cancer. Maken trots att han inte orkade ringde ett telefonsamtal till sin pappa men  han ville då igen beskylla maken för att allt har blivit som det blev. Allt var makens fel han ville inte lägga ner stridsyxan. Han ville att maken nu när han var sjuk skulle be om ursäkt.

Men för vad ska han be om ursäkt över att han valt sina egna vägar i sitt liv, han har inte betett sig illa eller kallat någon nåt dumt det ända som han inte har gjort var att lyda sin pappa och genomfört hans plan för hans liv.

Maken väljer att låta det vara som det är han har gått vidare. Sen pratar dom inte mer med varandra.

Några år senare så kommer då dödsbudet hans pappa har somnat in vi visste inte att han hade blivit sämre. Det är brodern som ringer och meddelar oss mer för att man är skyldig att meddela när en närstående går bort. Vi får inget veta om vad som hänt eller när begravningen ska ske han är stickig i telefonen mot maken.

Maken kontaktar då en präst för ett möte genom honom får vi veta tid och datum för begravning. Men vi törs inte bara dyka upp på begravningen så prästen pratar med hans mamma och bror om vi kan få vara med hans mamma säger inte helt nej men hans bror säger ett tydligt nej till det.

Hans bror ringer sen till prästen vid några tillfällen och hotar prästen för att han har skvallrat om begravningen. Men det är en offentlig handling och det är ändå makens pappa så maken hade rätt att få veta som tur är så får vi sen mycket stöd ifrån prästen och en diakonissa i situationen vi får även en samtals kontakt.

Det slutade med att vi helt enkelt får åka in efter att begravningen har varit och när dom andra har lämnat för att ta ett avsked. Visst dom försöker stoppa oss från det med men där så sätter prästen stopp för deras framfart. Prästen ringer oss när vi kan åka mot platsen där begravningen har hållits och när dom andra hade hunnit åkt därifrån.

Maken får sitt avsked något som han behövde få. Även om inte kontakten eller uppväxten har varit bra så behöver han det för att kunna gå vidare.

Dagen då dödsbudet kom så rasade fullständigt maken ihop trots allt så bar han en sorg och en massa upplevelser med sig. Vi fick sedan höra att sorgen blir ännu värre när det har varit på detta sätt att en förälder har brutit med sitt barn.

Jag ser maken bryta ihop där på våran trapp dagen då dödsbudet kommer det är sen kväll snarare natt och sommar hela han skakar där han sitter, tårarna rinner och han har ångest och massa släpper på honom.

Jag förstår att han är ledsen och försöker att trösta honom så gott jag kan när han sen hulkandes får fram några ord så säger han ” äntligen så kan jag känna hans järn grepp släppa taget om mig , äntligen så kan jag andas” där sitter han 38 år gammal och i 38 år trots att dom hade brutit sin kontakt sedan många år tillbaka så har hans pappa haft den makten över honom ändå.

Det är skrämmande och hjärtskärande.

Tillbaka till begravningsdagen så gjorde prästen vad dom kunde så att vi efteråt fick vårat avsked. Prästen sa att under hens alla år som präst vilket var många så hade hen aldrig varit med om något liknande beteende ifrån en familj mot sitt barn.

Och kan man till och med börja att hota prästen så är det helt över mitt förstånd hur lågt har man då sjunkit.

Samtidigt så har hans bror vid ett tillfälle efter pappans dödsfall stått och gapat till maken att han tycker att han skall gå hem och hänga sig.

Efter avskedet så åker vi till ett lugnt och fint ställe för lite mat bara maken och jag vi gjorde allt på vårat sätt så att allt skulle kännas rätt. 

Några timmar senare framåt kvällen så plingar det i makens mobilen och det kommer ett spydigt sms ifrån makens bror där han spydigt skriver ” jag fattar inte vad du och din så kallade fru hade där att göra ”

Maken svarar bara några få ord tillbaka han tar ingen diskussionen det skulle aldrig ge något ändå utan han skriver bara tillbaka ” vad fint ni hade gjort  för pappa idag, ta hand om er ”sen svarade han inte mer.

Vad gjorde då maken för hemskt emot sin pappa....

Han valde sin egna väg i livet det yrke han själv ville ha inom vården, han valde själv vad han ville göra på sin fritid och han började att våga stå för vad han ville.

Han hälsade på dom i början varje dag och sen blev det lite mindre och inte varje dag. Han slutade med fotbollen.

Det fick denna situation att blomma upp, en förälder som inte riktigt förstod att man är inte en bra förälder genom att psyka och trycka ner eller genom att pressa sitt barn till allt och när man inte låter sitt barn få blomma och ta sina egna vägar i livet så är man kanske inte en bra förälder.

Vi har sen också förstått att pappan ville leva genom min make. Genom terapi som vi senare tog så har vi kommit till insikt med att det var pappans egna drömmar och som han hade haft om både fotbollsproffs och polis. Men som han själv inte uppnådde och då blev det makens sak att göra det istället åt honom.

Och han var sjukligt kontrollerande.

Men hur kan dessa få saker vara viktigare än att se sitt barn leva det liv som barnet vill. Och istället få en god och sund relation till barnet.

Min make har fått betalat ett skyhögt pris för sina upplevelser och det är helt omänskligt det alla inblandade har gjort emot honom.

Jag kommer aldrig att förstå hur man kan kasta bort sitt barn över så fjuttiga saker. Han/dom hade tjänat på att se om sitt egna beteende och problem och gjort något åt dem istället.

Man kan inte leva ett liv genom sina barn utan man måste göra något åt det som är fel hos en själv.

Hans pappa har säkert också genom åren levt med en smärta över hans beslut att bryta med sonen. Men hans stolthet var så mycket större.

Jag älskar min make över allt annat och vi har fått tagit så mycket genom åren, men vi har alltid haft varandra och vår kärlek.

Jag är så otroligt ledsen för allt som min make har fått utstå. Världens snällaste, omtänksammaste och underbaraste människa som aldrig någonsin har velat någon nåt ont. Och som alltid sätter sig själv sist.

Det här är vår berättelse, en jobbig och hemsk sak att bära och något som vi har burit med oss länge nu genom åren. Men det är endel av oss och vi har kommit ännu starkare ur allt detta tillsammans.

Jag älskar dig nu och för alltid 💗


________________________________


Tänk på vilken relation ni har till era barn låt dom gå sina egna vägar i livet, om det visar sig att vägen dom tagit är fel väg så kommer dom också att lära av det. Man kan råda sina barn men inte bestämma över dom.

Säg inte att barnet har fel i sin upplevelse ifrån barndom eller över någon händelse för barnet äger sin egna upplevelse och berättelse. Ni behöver dock inte dela den.

Man kan finnas för barnet varesig man är liten eller stor men på rätt sätt.

Ni har satt barnet till världen men barnet har inte bett om det. Ni kan inte kräva deras hjälp eller kräva att dom måste leva på ett visst sätt bara för att ni vill det.

Barnet ska inte behöva känna att det är skyldig er något. Och ni äger inte barnet.

Hjälp barnet att växa men tryck inte ner eller förminska barnet och få barnet att känna sig betydelsefullt för det är det viktigaste du kan göra.

För er som förälder så är inte det viktigaste att ni får rätt emot erat barn utan att ni istället ser barnet och att ni hör dennes berättelse och upplevelse och kan ta det även om det gör ont och även om ni inte är av samma åsikt.

Och be om förlåt hur längesen det än var det hände så är det aldrig försent att säga förlåt. Ett förlåt kan läka smärtan ett barn känner där inne i hjärtat.

Behandla relationen respektfullt.

Villkorslös kärlek är den bästa kärleken..

Kram 💕


Ps Texten är skriven i samförstånd med maken jag skulle aldrig dela den om inte han stod bakom texten.

Gillar

Kommentarer

Ingajohansson
Ingajohansson,
Sitter och läst allt, blir riktigt berörd😓 men vet att sådana här familjgräl finns överallt, fler sådana än kärnfamiljer, tyvärr men denna mannen var ju?? Vill inte skriva så fult, tyvärr fick brodern de generna.

Vilken tur din man träffa dej ❤️
Och du honom.
Bry dej inte om att folk pratar, sanigen kommer alltid fram, och folk pratar alltid, och har alltid gjort.
nouw.com/ingajohansson
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Tack fina Inga ❤️
Visst är det så att det tyvärr finns många familjer med liknande historia. Jag förstår din känsla och vad dina ?? står för vi har känt alla möjliga känslor kring honom med genom åren men idag så tycker vi inte ens att han är värd att känna ilska över.
Och ja hans bror fick nog dom generna tyvärr.
Kram ❤️
nouw.com/minresatumörmittliv
Ditten_datten
Ditten_datten,
😢😱 så hemskt 💞
nouw.com/ditten_datten
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Ja man finner inga ord.
Kram 💗
nouw.com/minresatumörmittliv
StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Vilken sorglig berättelse, terror behöver inte vara slag psykningarna kanske ännu värre. Det ske mycket konstigt i många familjer. Barn ska älskas och puffas framåt med varlig hand.
Tur att ni två fick varandra
nouw.com/stenhagenbettan