När går du på semester? Frågan som vred om den där knuten i magen på mig idag

Det här är frågan på dagens bloggutmaning som är startad av

https://www.saramadeleine.se


Dagens fråga är lite som en kniv i bröstet på mig även om det inte är det som är meningen.

Jag hade önskat sagt, jag kommer att ha semester vecka 28-32 precis som alla andra.

Men min verklighet ser inte ut så då jag sedan sjutton år tillbaka är vad man då kallade sjukpensionerad. Till ett liv med avsaknad av ett arbete att kunna gå till, avsaknad av arbetskamrater, avsaknad en bra lön att kunna leva på och till ett liv av kroniska smärtor dygnets alla timmar.

Det var inte så här mitt liv skulle vara jag arbetade som undersköterska och älskade mitt arbete. Jag hade precis pluggat på komvux och läst in datakörkortet och databashantering, företagsekonomi samt läst en fördjupningskurs i demensvård.

När jag blev påkörd bakifrån av en man som inte uppmärksammade den glashala vägbanan då hen hade bråttom till systembolaget för det var dagen före nyårsaftonen.

Jag drabbades av något som heter whiplash skada och som kom till av den dubbel rekyleffekt som jag utsattes för. Till följd av denna olycka så utvecklade jag generaliserat smärtsyndrom i hela kroppen och jag fick ett omöjligt tillstånd att behandla och alla besvär blev kvarstående dvs. kroniska. Jag utvecklade även efter olyckan svår fibromyalgi.

Det blev även några turer i Stockholmstingsrätt.

Där och då startade min kamp med kroniska smärtor dygnets alla timmar i hela kroppen , ett annorlunda liv mot vad jag ville ha och önskade, där startade också mitt liv med en ekonomisk otrygghet.

Jag skulle också försöka att leva på min sjukpension som inte ens är baserat på en heltidslön utan en 75% lön samt i avdrag från försäkringskassan på vad man får ut i sjukpension och med skatt så försvinner hela 68% och då blir det inte mycket kvar att leva på.

Så nej åter igen att vara sjukpensionär är ingen lyx jag lovar.

Efter några år som sjuk så släpar man efter ännu mer mot vad lönen skulle ha varit idag.

Att möta människors fördomar även från nära släkt över att man går hemma för att man vill inte för att man är sjuk har varit enormt tufft. Att lida av en sjukdom som inte syns på utsidan är det värsta som finns.

Många gånger har jag önskat att jag skulle ha haft en bandage runt huvudet. Men det tyder också på en stor okunskap ifrån dom och om man verkligen känner mig på riktigt så lovar jag att det egentligen syns på mig hur jag har det.

Och det sista man behöver är att bli ifrågasatt. För att inte tala om alla gånger man fått höra ” kan inte du göra detta för du som är ledig hinner väll allt”

Att vara sjuk är varken lyx eller en ledighet, jag brukar säga att det är ett jobb som pågår dygnet runt, det är en kamp. Jag har nog med mitt egna och jag kan inte orka ta hand om ytligare saker åt någon annan

Det lilla ork jag har lägger jag på maken och mig.

Så nej ingen semester här inte, men jag lovar att jag verkligen skulle behöva en lång och skön semester fri från kronisk smärta och sjukdom.

Stor kram till alla er där ute som kämpar dagligen mot kroniska sjukdomar. Ni är fantastiska och ni är en kämpe ❤️

Gillar