När det blir förvirrIng, jobbiga tankar, och tårarna vill rulla på min kind

Detta är ett väldigt öppet inlägg och det känns ganska så jobbigt att skriva det men jag behöver också bara få det ur mig.

Ibland så kan det hända saker i ens tillvaro som bara blir för mycket och det kan sätta igång tankar som bara snurrar i huvudet.

Jag är i vissa stunder just nu där och det är enormt jobbigt och det tar en massa onödig energi av mig.

Ibland så kan funderingar och reflektioner leda till något bra men ibland så blir det bara som en gröt som inte leder till något.

En person i min närhet har sårat mig massor och jag har svårt att handskas med situationen. Jag får inte reda på vad hen tycker att det ligger för saker bakom hens beteende, för i ärlighetens namn så har jag faktist inte en enda aning varför det här har startat.

Jag ältar stundtals ifall jag har gjort något fel som jag inte vet om, om det har hänt något eller varför hen började att bete sig så här konstigt och dra sig undan.

Hen slutade att svara på mina meddelanden och vill varesig ha med mig eller maken att göra.

Jag tycker att det är oförtjänt hårt.
Och hur ska jag tolka det som att hen inte ens tycker att vi är värda att lösa något med.
För när jag frågar vad det är så uteblir svaret, tar jag kontakt och vill lösa allt så uteblir svaret igen.

Har vi genom åren betytt så lite för vederbörande, har allt bara varit en lögn? Ja det är sådana frågor som jag ställer mig hela tiden just nu.

Finns det ens så mycket som kan ha hänt och ligger till grund för detta bemötande? Eller grundar sig allt enbart på någon besvikelse eller är det en påhittad historie av hen själv eller någon annan.
Jag tycker att det är obegagligt när man inte har koll på vad som händer.

Jag blir enormt ledsen när hen inte vill lösa något utan visar mig och oss att vi inte är så mycket värda längre. Och kanskeborde man se över sitt egna och ha rent mjöl i påsen själv innan man drar igång något sådant här.

Vad har då allt detta gjort med mig, jo jag mår rent ut sagt skit!
Emellan åt så går det ganska bra att hantera allt men sen så kommer dessa stunder där jag blir så enormt ledsen och jag gråter och mår inte alls bra.

Jag känner mig sviken, ledsen och lurad för jag trodde att vi betydde något mer för varandra än vad vi verkar göra men jag tolkar det idag som om allt bara har varit en lögn.

Det är jobbigt att sitta här och skriva allt detta och min kropp blir lätt stressad av situationen men samtidigt så finns ju behovet att få skriva av sig allt.

Kanske så ser jag så enormt mycket annorlunda på allt sådant här onödigt tjafs idag i och med den resa som jag har gjort med min tumör för den resan ändrade mitt synsätt ännu mer och resan har satt sin prägel på mig.

För det finns än till​ person i min närhet som är så här emot mig. 

Jag minns så väl när jag satt där i bilen för att åka upp emot Akademiska sjukhuset i Uppsala för att läggas in dagen innan min tumör operation skulle äga rum.
Hur det kändes som att en kniv vreds om några varv  i mitt hjärta och det gick fullständigt i tusen bitar.

För hen som också är en nära släkting hade inte ens velat prata med mig innan operationen eller egentligen på flera år.

Jag kunde inte tolka det hela på något annat sätt än att vad som än skulle ha kunnat hänt med mig där på operationsbordet så visade hen tydligt att det inte hade spelat någon större roll om jag inte hade vaknat upp igen. För precis så kändes det.

För denna person hade inte någon som helst behov av att prata med mig trots det jag gick igenom.
Hoppas att denna person hade kunnat levt vidare med den vetskapen om att de val hen hade gjort om jag inte hade vaknat upp igen.

Som ni kanske förstår så står dessa mig egentligen riktigt nära och det smärtar att det är så här.
Kanske så är det just det dom vill att det ska göra jag vet inte.

Jag tycker att livet är alldeles för kort för att hålla på så här, jag tycker att man istället ska lösa saker medans man kan. Man ska sätta värde på dom som finns i ens närhet och man ska vara rädd om varandra.

Livet är alldeles för kort för att hålla på att bråka.

Mitt hjärta är lite kantstött nu men jag måste ändå orka att leva vidare jag vill lösa saker men öppenbarligen inte dom så vad kan jag då göra. INGET tyvärr.

Kanske så får dom någon gång vara med om något själva och som kan få dom att öppna upp ögonen vad vet jag. Något som får dom att tänka till.

Men det man aldrig då kan ta förgivet det är att jag kommer att vänta och stå där med öppna armar och ta emot dom.

För har man sårat mig så pass mycket så är den dörren kanske stängd, jag kommer kanske att skydda mig ifrån att råka ut för detta igen eftersom det smärtar så mycket.

Jag kommer inte att lita på dom igen varesig nu eller sen.

För vad allt detta gör med en är att det trasar sönder. Och allt är så otroligt onödigt.

Jag kanske inte ens borde ta åt mig kanske så är det deras eventuellt egna problem som spökar inte vet jag. Men oavsett hur man själv mår så får man aldrig ta ut det på andra i så fall.

Åter igen så kanske dom tycker att det är mitt fel för dom gillar inte den person som jag är det vet jag.

Jag får ofta för mitt kämpande, min öppenhet, min ärlighet och för att jag inte lever mitt liv i en lögn för det verkar ofta ha skapat en massa åsikter om mig.

Men allt detta skapade jag ju för min egna skull inte för att det skulle sticka i någons ögon. För det var aldrig min mening jag ville bara ha ett sådant bra liv som jag kunde få utifrån mina förutsättningar och jag måste ju få leva ett liv där jag får vara jag och är det verkligen fel?

Ibland är inte livet perfekt stundtals är det tufft men jag skall komma stark ur detta med på ett eller annat sätt.

Hur skulle ni ha handskats med allt?

Tack för att ni tog er tid och läste detta inlägg.


Från en ledsen och sårad jag, för idag känner jag mig ganska liten och uppgiven.

Kram 💕

Gillar