Måndag igen då, det dåliga samvetet och smärtan gör sig påmind

Måndag igen då, det är nu jag skulle vilja skriva att jag vaknade upp med ett skutt i morse och att jag älskar starten på min dag.

Det kanske jag kan skriva en annan dag men tyvärr inte idag.

Natten har varit allt annat än bra och min jäkla skit sjukdom gav mig endast tre timmar och fjorton minuters sömn inatt. Och det är inte mycket att klara sig på.

Mina muskler, eder och bindväv har tagit smärtan till en helt ny nivå. Jag hade tänkt att försöka sova ut nu på morgonen efter denna dåliga natt och jag tänkte faktiskt strunta i om klockan blev mycket innan jag vaknade.

Men mina benmuskler smärtade så mycket så det var en ren plåga att ligga kvar i sängen så jag gav upp.

Idag så blir det nog en riktigt trött dag, jag får bara göra det bästa av allt.

Det här är ju min vardag jag är ju inte sjukpensionär för att jag inte är sjuk, men jag avskyr detta liv framför allt när smärtan når till denna nivå, då den knappt går att stå ut med.

Den borrar sig in i dom minsta ställena ända in på nervnivå och skelett och den är otroligt svår att lindra jag har dom bästa medicinerna men dom tar knappt bort den översta toppen.

Samvetet är också riktigt jobbigt, då min fina brorsdotter hörde av sig och frågade om vi skulle ses i parken idag.

Och jag vilm ju inget heller.Jag har lovat att jag en dag skulle ta med en fikakorg och träffas i parken att vi bara skulle få umgås ute en stund vilket också är lite mer corona säker.

Om jag ville svara ja jag kände mig som en skurk att behöva säga nej men jag var tyvärr bara tvungen.

Jag får hoppas att detta vänder och att jag kommer att kunna träffa henne i veckan men just nu så gnager det där dåliga samvetet när jag vet att hon ville träffa mig idag.

Jag måste släppa det jag vet, idag är en sådan där dag då jag bara måste stanna upp och låta kroppen få ha sin vila.

Men idag så könner jag att sjukdomen är min värsta fiende och den står verkligen ivägen för det jag vill.

Kram

Gillar