Man måste bara fortsätta att försöka leva...

Det är konstigt det här när man drabbas av något svårt hur kroppen för en stund kan gå in i ett så kallat " kris " läge. Den stänger ner vissa funktioner för att orka med allt dom händer.

Första två veckorna stängdes mycket av på mig, hunger, koncentration, jag kände ett mörker och en avsaknad av hopp.

Mina dagar gick ut på att bara orka ta mig igenom dagen. Att få energi att bara göra sig iordning att peta i sig lite soppa eller det som gick någelunda bra att få i sig. För det var inte mycket. Jag kunde sitta och titta på tv på kvällen men hade ingen aning om vad jag hade sett för något.

Jag sov flera timmar på dagen av ren utmattning.

Ångesten fullkomligt sög kraften ur mig. Men jag lät det vara så jag lyssnade för en gångs skull helt och hållet på kroppen och vad den behövde.

Tänkte att det kanske var just det här som skulle kunna få mig att ta mig igenom allt. Det här som skulle få mig att slippa en utmattning uppe på allt annat.

Tillslut kom vändpunkten jag började orka lite till, maten kunde börja smaka lite bättre även om det ibland efter bara några tuggor sköljde över mig ett illamående toppat med ångest.

Jag har berättat tidigare att jag har haft turen att inte drabbas av ångest tidigare. Så detta blev en lärdom. Och något jag knappt vill känna någonsin igen.

Men jag har en stark känsla av att den lär hälsa på igen med full kraft inför operationen. Men dom har bra mediciner på avdelningen i Uppsala och det tänkerjag ta hjälp av. Det är inget fel att hjälpa till lite på traven för att ta sig igenom allt.

Men trots att man vet att hjälpen finns så är man ändå rädd för hur allt ska gå, kommer jag orka, kommer jag att ta mig igenom allt som krävs.

Det kommer jag nog först efteråt att ha svar på.

Jag tvingade mig redan från start att inte isolera mig inne... för det var ångest fyllt att komma ut bland folk likaså att bara gå hemma på tomten.

Det var som om kroppen tog avsked från allt jag gjorde. Ibland kändes det nästan som om kroppen styrde sig själv utan min inblandning.

Men jag kom vidare och maken och jag bestämde oss för att ta tillvara på varenda minut, var enda dag, var enda vecka fram till operations dagen.

Vi gör sådant vi båda tycker om, vi skapar oss våra sommar minnen för 2017 även om denna sommar i år blir väldigt kort.

Men vi gav inte upp , vi kämpade oss tillbaka till en så normal vardag som bara går att få utifrån den situation vi är i.

Jag har dock i allt det här förlorat lite av min styrka och framåtanda det känns inte bra men jag skall försöka hitta tillbaka till den känslan jag behöver verkligen den inre styrkan nu.

Men av någon anledning har den blivit svårare att finna tyvärr.

Kanske är det bara för mycket som händer, kanske är jag bara väldigt slut....

Men jag måste locka fram den känslan. Känslan som får mig att känna mig beslutsam och stark.

Känslan som får mig att känna att jag står med båda fötterna på jorden.... Känslan som får mig att känna " Bring me on " Nu besegrar vi det här! 💞

Gillar