Man kämpar sig igenom även dom tyngre dagarna

Ibland undrar jag hur jag vissa dagar orkar att ta mig igenom dom men på något vis så gör man det varesig man tror det eller ej.

Jag har haft lite extra värk nu då en medicin som jag står på och som hjälpt bra mot inflammationen nu istället pajat magen så jag var tvungen att sluta med den. Det gjorde att min värk ökade nu istället.

Men trots att den där extra smärtan är jobbig så tycker jag ändå att den går att hantera just för stunden så hoppas att det fortsätter så.

Mina infektions prover har kommit och dom spretade lite vissa hade gått ner men vissa står kvar lite och stampar så får se nu vad som händer när jag slutat med pencellinet. Det kan ju även vara en normal process med tanke på den stora läknings process som pågår där inne i operations området.

Men man får hålla lite extra koll och tempen tas flitigt sedan jag kom hem då det är jätte viktigt att snappa upp en infektion i ett tidigt skede..

Jag har fortsatt med alla övningar samt jag tar mina dagliga promenader som ibland blir upp emot tre kilometer och det är jag väldigt nöjd med. Det går lite sakta men jag är förbaskat nöjd med att ändå greja dom.

Jag har märkt av den senaste tiden att det blev lite tyst ifrån vissa när jag drabbades av allt detta. Men även om jag har genomgått en stor operation och en livskris i och med min diagnos så är jag den samma som person. Att vissa vänder ryggen till och inte vill hälsa eller prata med mig eller bara ger mig blickar som inte riktigt var meningen att jag skulle se pga det jag drabbats av det sårar mig.

Det syns så tydligt men jag är inte farlig att prata med visst jag kan ha bättre och sämre dagar med mående men det är ju ganska naturligt just nu men det går ändå att prata med mig.

Jag har väldigt svårt för det beteendet men jag har aldrig varit så som person heller jag brukar inte sätta mina egna rädslor och osäkerhet först. Utan för mig är det självklart att lägga dom åt sidan och hälsa och höra av mig.

Men jag vet också att detta tyvärr är vanligt och oftast en av faserna när man drabbats av något att man tyvärr många gånger får vara med om detta med.Men jag önskar ändå att jag slapp det.

I skrivandets stund så har jag nyligen tagit min dagliga promenad i ett varmt och soligt sen sommar väder. Det var jätte härligt dock lite flåsigt pga att mina lungor intd återhämtat sig än helt.

Och just nu sitter jag i solstolen medans maken lagar kvälls mat.

Trots att det stundtals är väldigt tufft än så njuter jag ändå av det jag har omkring mig och är väldigt tacksam för det jag har och får vara med om.

Det enda jag kan sakna är makens och mina små resor vi brukar ta med bilen men jag drar mig lite för dom eftersom att det finns vissa risker pga mitt ej ihop läkta bröstben. Men mest beror det på att jag oftast har förvärrats efter en bilresa med mer stelhet och värk.

Så det blir mycket hemma just nu och fokus på att läka och ladda batterierna.

Men jag tycker ändå att det går sakta framåt även om jag många gånger kan känna mig otålig och önska att det skulle gå ännu fortare. Men att det går framåt är ändå det viktigaste.

När jag var i Uppsala så sa en av läkarna att jag kunde söka och kolla på youtube efter just den operationen jag genomgått vilket jag nu gjort.

Man blir lite mållös och förstår verkligen vilken stor operation och hur mycket dom verkligen har tagit sig igenom för att nå min tumör så det är verkligen inte så konstigt att läknings tiden är ganska lång och att man känner av det en heldel.

Länkar här till videon


https://m.youtube.com/watch?v=XUxxGXmpYhA&feature=youtu.be

Nu skall jag bara fortsätta att njuta av det fina vädret och hoppas att ni gör detsamma.

Kram och var rädda om er 💗




Gillar