Kronisk smärta och kroniska sjukdomar

Ser ni vägen och ser ni havet långt där borta , dit längtar jag så enormt mycket tillbaka till idag.

Jag skulle inte bli frisk, jag skulle ändå ha denna jädra envisa värk men jag vet att jag trots detta ändå skulle kunna få en viss ro i kroppen om jag fick sitta där på klipporna och höra havets brusande ljud.

Det är inte alltid ett lätt jobb när smärtorna stegrar och kroppen felaktigt signalerar stark smärta. Det finns ingen revolutionerande smärtmedicin att ge. Smärtmedicinerna är indelade som i en trappa där paracetamol är längst ner och morfin liknande preparat eller morfin är längst upp.

På den trappen har jag varit i snart arton årstid längst upp. Hjälper morfinet inte mycket det kanske tar bort lite av dom hemska smärttopparna men inte alls tillräckligt.

Jag har även ett tillägg av en epilepsi medicin som till viss del tar bort lite av nervsmärtan som jag dagligen känner.

Smärta är otroligt svårt att komma åt och jag har provat mängder med olika behandlings möjligheter. Det är som den läkare sa när jag var på Smärt-och rehabcentrum även om vi skulle söva dig så skulle du känna smärta.

Det var då jag verkligen förstod vidden av hur svårt det är att komma åt kronisk smärta. Det mesta går ut på att bara försöka att lindra.

Det finns gånger när jag frågar mig vad jag har gjort för att förtjäna alla dessa kroniska sjukdomar men det finns nog inget svar på det, jag har haft en enorm otur helt enkelt.

Jag har många gånger fått höra ” Jag förstår inte varför du åker på allt det är ju konstigt ” det smärtar och det gör ont att höra detta för det är lite som att strö salt i såren som redan finns.

Man behöver enormt mycket uppmuntran och stöttning och det är ibland svårt att få det för det är ju mest min man som ser hur jag verkligen mår om jag inte orkar eller om jag har en dag där tårarna rinner så är det ju han som ser allt detta.

Och han är ett underbart stöd.

Sen är jag inte bra på att visa utåt hur jobbigt det verkligen är så även om ni skulle se mig le så kanske jag gråter på insidan och mår väldigt dåligt.

Jag vet att det är dumt att oftast bara bita ihop och försöka att inte visa hur jobbigt det egentligen är men jag tror att jag vill bespara alla hur tufft det är. Jag vill inte lasta över något av min jobbiga situation på någon annan.

Och kanske så försöker jag att lura mig själv. Jag vet att när jag gick i terapi efter min tumör operation så frågade terapeuten mig hur jag mådde och hon såg mig verkligen och bekräftade hur enormt tuff min vardag måste vara.

Då brast allt för mig och tårarna rullade på mina kinder.

Men det är jobbigt att möta denna smärta och då syftar jag på den själsliga som kroniska sjukdomar ger.

Ibland så är jag så enormt trött på denna ständiga sjukvård som jag måste ha. Inte för att personalen gör fel för dom är helt underbara men jag orkar inte med att vara så beroende av den längre och vissa dagar så ledsnar jag totalt på det.

Man får bli lite av en expert på sig själv och hitta saker som ännu fungerar att göra även om det inte är mycket som gör det.

Eftersom inte sjukdomarna är snäll emot mig så måste jag se till att själv bli det genom att lyssna och inte göra mer ön jag klarar av.

Det krockar dock ibland och även fast jag har varit sjuk så länge så sitter ännu bilden av mitt ” friska ” jag kvar i minnet.

Hon som alltid hade många bollar i luften hon som höll på ifrån morgon till kväll med arbete och andra sysslor, hon som var spontan och lite galen och som älskade fart och fläkt och ständigt hitta på saker. Hon som älskade att ha fester med vänner och umgås och gå ut och dansa. Hon som kunde sätta sig på dagen med 30 meter tyg och sy upp nya gardiner till samtliga fönstren och sätta upp på en och samma dag.

Oj vad mitt liv har förändrats.

Och bland så tänker jag inte på hur illa det kommer att bli om jag gör en viss belastning, vridning osv. utan jag startar då upp med något och känner sen smärtan som ökar, musklerna som värker och krampar och bindväven som gör ont men då är det ju redan försent.

Då är allt redan igång och jag kommer att få betala under en lång tid framöver.

Man kan inte sätta upp några stora mål idag eller planer för den delen utan jag måste ta en timma åt gången och vara i nuet.

Men om jag väl lyckas göra något som inte var en självklarhet så är jag överlycklig.

Jag har trots allt det jobbiga i mitt liv hittat lycka, min underbara make som jag är då tacksam för att ha träffat, mitt fina hus som jag har ock älskar, och dom små saker jag lyckas att göra som en liten picknick eller en liten resa, kanske en promenad i naturen kan få mig överlycklig jag lägger ingen hög ribba och det har faktiskt gjort mig lyckligare tror jag.

Att inte ha så höga förväntningar är nog bra.. För jag slipper ju jaga dom där riktigt stora sakerna för att hitta en tillfredsställelse med livet.

Man lär sig att lyckan kan finnas på nära håll och i dom små sakerna runt omkring oss.

Jag hinner stanna upp och tänka till.

Jag vägrar att bli besegrad av sjukdomarna och jag kommer aldrig att sluta kämpa.

Trots att glöden ibland svalnar vilket är normalt så hittar jag tillbaka ifrån den krokiga vägen igen.

Vi är många i Sverige som lever med kroniska sjukdomar och vilka kämpar vi sen är.

Jag sänder den största kramen till oss och alla andra också.

Jag hoppas att min dag blir lite bättre idag men det får väll dagen utvisa men idag skall jag bara vila och ta det lugnt.

Kram K

Gillar

Kommentarer

Ingajohansson
Ingajohansson,
Något vi alla andra förstår mer eller mindre, eller vill inte första😥
Ger också en kram till alla med kronisk sjukdom 💕
Men en större kram till dej ❤
nouw.com/ingajohansson
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,