Kommer man någonsin över sin längtan efter barn.

Vi har precis passerat en speciell dag för oss alla som aldrig fick bli föräldrar. Det är dagen De Ofrivilligt Barnlösas-Dag när detta problem uppmärksammas lite extra mycket.

Många gånger så kan jag tänka på makens och min barnlöshet och jag kan då tänka tanken att kommer man någonsin över den smärta som en ofrivillig barnlöshet ger.

Förmodligen inte men man måste lära sig att leva med saknaden och smärtan den gör mindre ont för varje år som går men ändå inte.

Det kan kännas väldigt orättvist och man kan många gånger ställa sig frågan vad gjorde vi för fel för att förtjäna detta. Älskade vi varandra för mycket, ville vi för mycket få ett kärleksbarn eller var vi inte tillräcklig snälla ... varför drabbade detta just oss.

Men sanningen är den vi har inte gjort något som helst fel utan livet blev bara lite extra orättvist mot just oss. Kanske tyckte någon där uppe att vi skulle klara av att bära den saknaden och tomheten som ett liv utan barn är eller så kanske någon där visste att vi var tillräckligt starka för denna prövning.

Många par som drabbas av barnlöshet klarar inte av den prövning som livet ger utan bryter sedan upp.

Min första tanke när vi fick vårat besked om barnlösheten och mina första ord efter det till maken var ” jag vill leva med dig , jag kommer inte att vika ifrån din sida bara för att vi eventuellt inte kommer att få några barn. ” Jag förklarade att det allra viktigaste för mig var ändå att jag har dig kvar och det är dig jag vill leva med.

Vi har sen reagerar väldigt olika på vårat besked. Jag kände en djup sorg och tomhet inom mig över att jag inte skulle kunna få ett barn med den finaste människan på jorden och som jag älskade så djup och innerligt och som betydde som allra mest för mig. Jag hade då ett stort behov av att prata om allt och där skiljde sig maken och jag åt.

Maken reagerade med att få ett visst själv hat och en anklagelse emot sig själv.Och gick mer in i sig själv och blev tyst. Men det är nog väldigt lätt att hamna där då man får ett sådant besked och får veta att felet ligger hos en själv.

Han tyckte nog och vilket han även sa till mig vid något tillfälle att jag skulle gå vidare och finna en annan man som kunde ge mig ett barn och en familj. Något som han nog mest sa utifrån den stora smärta som han kände över det besked som han fått.

Men en sådan stark kärlek som jag hade för den här mannen det hade för mig varit tusen gånger värre att mista honom, bara tanken på det fick mig att knappt kunna andas. Jag förklarade åter igen att jag aldrig kommer att lämna honom för att vi hamnat i den här situationen.

Jag hade många känslor och tankar inom mig under en lång tid framöver, jag ville gärna prata om allt medans det för maken smärta alldeles för mycket för att ens orka prata om det. Lite kunde vi prata men aldrig gå in på djupet och han var lite undvikande när det kom på tal. Jag kände mig då väldigt ensam i den här situationen.

Vi tröstade ändå varandra med en närhet , en kram eller att bara hålla om varandra när det var jobbigt.

Genom åren även om det tog lite tid så närmade vi oss mer varandra i samtal om det som drabbat oss.

Vi bar båda på en enorm stor sorg.

Våra försök till hjälp på Karolinska och Carl von linne i Uppsala samt genom läkare på hemmaplanen resulterade tyvärr inte i något barn.

Man har gått igenom allt i form av tankar, jag har många gånger funderar på hur det skulle ha känts att få bära sitt barn, hur känns den där stora lyckan när barnet kommer till världen. Vem skulle den där lilla pyret ha varit , hade vi lyckats med den svåraste uppgiften som man kan ha i livet föräldraskapet.

Jag har ibland burit en sådan smärta inombords som gjort så ont så jag bara har velat skrika. Tårarna har många gånger rullat på mina kinder.

Jag har gått igenom dom där blandade känslorna att samtidigt vara överlycklig för alla dom som har kunnat bli gravida men också själv ha stått där kvar med den stora egna längtan inom mig som återigen gjort sig påmind och väckts till liv.

Men jag bestämde mig väldigt tidigt att trots detta tunga ändå våga att älska livet och att jag måste hitta andra saker som gör mitt liv betydelsefullt och att jag aldrig skulle bli bitter över det som drabbat oss.

Jag var ett tag med i ett forum för barnlösa där vi drabbade kunde få skriva av oss med varandra.Men det passade aldrig riktigt mig jag kände via dom kontakter jag hade där att dom var inte bra för mig dom drog snarare ner mig än hjälpte mig.

Ofta var deras sorger så uppslukande så dom hade gett upp livet, dom kunde verkligen ibland känna hat emot dom som lyckades få barn och deras sorger hade slukat dom helt och dom hade hamnat i en bitterhet.

Jag har full förståelse för deras mående och det är absolut inte konstigt att man kan hamna där men jag tror att det är en fara om man gör det.

Jag ville inte drabbas av att hamna där i dom tanke sätten jag ville istället kämpa för motsatsen och att finna en bra och god mening med livet trots våran barnlöshet.

Visst första åren gick jag igenom skit jobbiga perioder där jag bara genom att passera barnkläderna i affären kunde känna klumpen i halsen växa och gråten var då nära eller att bara få se en mamma komma med en barnvagn kunde ge en sådan enorm smärta man ville nästan undvika dessa möten dom smärtade för mycket. Men det handlade ju aldrig om en missunnsamhet utan det var sorgen som talade och smärtan som fanns där inom mig.

Om jag fick höra att någon i min närhet hade blivit gravid så var jag ärligen super glad för det för jag ville inte att någon annan skulle behöva gå igenom detta helvete som vi gjorde.

Med åren så har jag lärt mig att leva med barnlösheten min brorsdotter som är världens bästa är helt underbar att få ha i vårat liv.

Jularna, högtider, skolavslutningarna mm är inte lika tomma längre även om känslan fortfarande ibland kan infinna sig där men man lär sig ändå att leva med det.

Tomheten, saknaden och smärta kommer för alltid att finnas där inom mig den bär jag för alltid med mig den bleknar dock lite med tiden men den kan ändå till och från fortfarande göra ont.

Livet är inte alltid rättvist eller lätt men jag älskar ändå livet. Maken och jag har haft något speciellt band till varandra ända från första början när vi träffades och vi lyckades att ta oss igenom denna svåra period, vi växte snarare ihop mer än ifrån och vi blev ännu starkare tillsammans och vi kom vidare.

Jag är så enormt lyckligt lottad att jag fann den stora kärleken i livet och att den än idag efter tjugosex år finns kvar där emellan oss. Man får vårda den och vara rädd om den.

Ta inget för givet i livet och se inte barn som en rättighet utan som en gåva.

Var rädda om er familj och njut av det ni har.

Kram till alla som just nu i stunden kämpar med eran barnlöshet även om ni kan känna er ensamma så är ni inte det jag skickar en enorm styrka och kärlek till er alla 💕

Man kanske aldrig kommer över en barnlängtan men man lär sig till slut att leva med den och det trasiga hjärtat kanske aldrig blir riktigt helt igen men det blir med tiden ändå lite helare.

Och även om livet har varit lite extra grymt just emot dig så våga ändå att släpp in lite glädjen i livet igen. Trots det onda som du bär inom dig så finns det nog också plats för lite lycka för hur det än är så tillslut så börjar ändå livet att gå sakta i rätt riktning igen.

Sörj och ta alla dom jobbiga känslorna när dom kommer och försök sedan att sakta släppa taget om dom.

Hoppas att jag med detta inlägg har kunnat hjälpt någon. Jag tänker på er.

Kram 💕


https://www.barnloshetsverige.se/

Gillar