Jag avskyr dessa smärtsjukdomar.

Vissa dagar så kan jag vakna upp till en riktig skit dag rent ut sagt.

Huvudet är som bly, kroppen värker, smärtan har tagit all min energi redan innan jag vaknar och jag är så sjukt trött redan när jag slår upp mina ögon.

Jag känner mig så otroligt trött på all denna smärta som jag ständigt har i hela min kropp.

Idag så är det lite svårare att få fram mitt positiva tänkande men jag vet jag kommer förmodligen under dagen att resa mig, borsta av mig på knäna och fightas emot smärtan men just nu så är jag helt sållad på ork och energi.

Jag hatar denna sjukdom, jag vet att hata är ett starkt ord men just nu så är det precis så jag känner.

I hela arton år så har jag kämpat emot denna smärta, en smärta som har tagit över och som har spridit sig i hela min kropp, och förmodligen ändrat mig som person både till det positiva men också till det negativa.

Du flyttade in i min kropp förstörde mina muskler, leder, bindväv. Jag gav aldrig lovet till allt detta men du struntade i det du gjorde som du ville ändå.

Jag är en person mitt i livet men du gör många gånger så att jag skulle kunna plussa på många många år i ålder, du gör min kropp så trött.

Händerna kan smärta så pass mycket så det är svårt att greppa om saker mina muskler och leder gör så ont så jag vill skrika, armarna och ben lika så. Tårarna bränner bakom ögonen. Musklerna kan kännas som ett ända öppet köttsår, som om det kommit syra i såret musklerna bränner, värker, sticker och molar på en och samma gång.

Hur ska man orka bära all denna smärta?

Vissa gånger så orkar jag inte mer jag vill ge upp, jag lägger ner min strids yxa emot dig, jag kan känna ” ta över då ”om du så gärna vill det.

Men i nästa sekund så väller den där stridslysten över mig igen och min kämpar anda kommer tillbaka. Dig som jag avskyr så enormt du skall inte få ta allt jag har, är ditt mål att sänka mig så ska du inte få det nöjet utan jag ska kämpa emot dig..

Jag skulle behöva en vilovecka ibland helt utan smärta för att samla kraft emot sjukdomen och för att orka.

För länge sedan så var jag med om i mina ögon nästan en helt smärtfri dag , det är ända gången som jag upplevt det. På ett sätt helt underbart men på ett annat sätt det värsta jag varit med om.

För när väl smärtan kom tillbaka så visste jag ju hur ett liv utan smärta kändes hur enormt befriande det skulle vara, hur mycket ork och energi jag skulle kunna ha över.

Det gjorde så himla ont jag önskade så att jag aldrig hade fått uppleva den dagen, oj vad den sänkte mig.

Det är så himla frustrerande att vilja så mycket men orka så lite.

Men detta är det liv jag fick jag har varit tvungen att lära mig leva med smärtan och sjukdom. Jag kan inte ge upp nu utan jag måste fortsätta att kämpa.

Och till er som tycker att jag kommer lindrigt undan i livet och som tycker att jag har som en enda lång semester där jag inte behöver leva i en stressad vardag med ett dagligt arbete ni vet inte vad ni pratar om.

Jag är inte frisk , jag kan inte ta några pausar, jag har ingen semester eller jag är inte fri efter klockan 16.00 på kvällen. Jag för en daglig uttröttande kamp på dygnets alla tjugofyra timmar, det är många gånger ett rent helvete.

Jag har ett heltidsjobb, ett jobb som går ut på att kämpa emot och att trots den smärta och sjukdomar som jag har ändå orka att leva. Att göra det bästa av varje dag och att finna en mening.

Till alla oss med liknande sjukdomar vi är krigare och vi kämpar dagligen med våra sjukdomar och tar dessa alla kamper emot dem. Vi är hjältar. Vi är inte lata eller slöa vi slutar aldrig vårat arbete för det pågår dygnet runt.

💗Kram 💗



Gillar