Jag avskyr dagar när kroppen inte lyder mig och allt smärtar

Just nu för ovanlighetens skull så lyder inte kroppen, visst det är min vardag men jag skulle nog säga att det är lite värre än i vanliga fall och det är otroligt jobbigt.

Jag blir matt i benen och dom vill inte bära mig, och jag är väldigt mörk under ögonen dygnet runt. Jag stannar upp och jag tar det lugnare men det hjälper inte.

Det är totalt omöjligt att vila mig till mer ork och mindre värk.

Jag tappar ibland modet i allt detta och jag känner mig deppig och nere och jag behöver nog bara få känna så ett tag.
Det är mänskligt att inte helt hålla ihop hela tiden när man lever med kroniska sjukdomar.

Men jag har så svårt att tillåta mig att falla även om det bara är för en stund.

Det är som att någon har bankat in i min skalle res på dig, bit ihop och skärp till dig, annars så är du sämre än alla andra. Det är helt galet jag vet.

Jag vet att det inte är en svaghet att emellan åt bryta ihop för att sen orka resa sig igen och kämpa vidare. Men ändå så är jag så otroligt dålig på att göra det.

Det händer men inte tillräckligt ofta.

Jag sväljer och sväljer och trycker undan allt jag känner och nu är jag där igen och det är inte bra och det vet jag.

Varför ska man alltid försöka att vara en super women? Jag måste genast sluta med det.

Kanske beror det också på att jag ibland känner att jag är helt ensam i allt detta.

Så känner nog många av oss med kroniska sjukdomar. Jag vet också att jag måste orka att ta mig upp igen om jag väl faller och kanske så är det just det som skrämmer mig.
Om jag verkligen ska orka att resa mig ensam för ensam är inte alltid stark.

Jag har min underbara make brevid mig men ibland ser han nog inte allt och hur skulle han kunna det när jag kämpar med att bita ihop och känna mig mer som en börda.

Ibland kommer dom där jobbiga känslorna upp till ytan och det är bara jag som kan få dom att försvinna igen.

Just nu är livet väldigt tufft det är för lite med sömn, värre smärtor i hela kroppen och jag har just nu svårt att härda ut.
Men jag måste för jag har inget val.

För det här är en del av ett liv med kronisk smärta. Smärtor som jag inte har bett om att få, smärtor som inte går att lindra, smärtor som inte går att ta bort.

Muskler smärtar, leder smärtar, bindväv smärtar och inget finns. Det är hopplöst.

Ibland hatar jag mitt liv med kronisk smärta.

Så till dom som har en negativ bild av hur det är att leva med kronisk smärta och tycker att vi borde klara mer än vad vi gör och som gärna kommer med kommentarer om varför vi inte kan arbeta.

Jag antar att ni har aldrig provat det liv som jag har.

Och ni har aldrig haft den smärta i kroppen som jag får kämpa med och som värker så mycket så det känns som att hela skelettet skall falla sönder.

Men för mig är det min vardag, den stjäl så enormt mycket energi dagligen.

Jag tar en timma åt gången, kämpar och försöker att leva mitt liv så normalt som det bara går.

Men normalt det blir aldrig mitt liv för smärtan förstör den möjligheten.

Men jag försöker att göra det bästa av allt för jag vill inte ge upp.

Kram

Gillar

Kommentarer

Ingajohansson
Ingajohansson,
Styrka till dej💕
nouw.com/ingajohansson
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Tack fina Inga kram 💗
nouw.com/minresatumörmittliv
StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Käraste vännen det gör så ont i mitt bröst att läsa dina rader. Jag förstår verkligen att mankan och att man ramlar igenom ibland. När du faller finns vi där och stöttar upp dig
nouw.com/stenhagenbettan
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Tack fina Bettan för dina ord dom värmer ❤️
nouw.com/minresatumörmittliv