Idag så är det ett år sedan jag gjorde min stora tumör operation på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det känns lite märkligt att det idag på dagen redan är ett helt år sedan min stora tumör operationen gjordes på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Och jag minns allt som om det var igår.

Natten till operationsdagen hade maken och jag fått sova på ett patient hotell inne i Uppsala och det var något som jag tyckte var jätte skönt i stället för att jag skulle ha legat ensam i en sjukhussäng den natten och tänkt på allt som väntade mig, jag kände nog där och då att det kanske hade gjort mig ännu mer nervös.

Dagen innan operationen på söndagen bestod mest av förberedelser dvs. provtagningar, läkarbesök och sen fick jag mat på sjukhuset innan taxin kom och skjussade oss till ett patient hotellet framåt kvällen. Så där satt jag sen i taxin och med en pappåse ifrån sjukhuset som jag fick med mig som innehöll nattskjorta ett par snygga långa strumpor och kläder inför morgon dagen. Allt i en alldeles förstor storlek så det kändes som att ha en stor säck på sig.

På hotellet gjordes två stycken duschar och tvättar av hela mig med bakterie dödande medel både på kvällen och sen en på morgonen igen.

Maken och jag gick ut och tog en lång promenad kvällen innan jag ville andas in lite frisk luft och njuta av den soliga sommarkvällen innan det var dags att gå in i nästa fas och sjukhusvistelse.

Jag sov nästan hela den natten jag vaknade bara några gånger men slumrade snabbt om igen. Kanske var det ändå bättre nu när allt var på gång och det var så nära att jag då började att slappna av istället.

På morgonen ringer min väckar klocka och det är dags för den sista duschen, samtidigt så ringer dom även från sjukhuset och försäkrar sig om att jag är vaken och färdig för taxin som skulle hämta mig och en patient till för att skjussa oss tillbaka till sjukhuset kl nio på morgonen.

Det var en liten märklig känsla att gå genom hotellet iklädd alldeles förstora sjukhuskläder undra om dom andra gästerna funderade på vad jag skulle göra.

Men det viktigaste av allt var att jag behöll lugnet. Lite pirrigt i maggropen var det men ändå så kände jag mig lugn.

Väl tillbaka på sjukhuset så var det lite förberedelser inför operationen och när väl det blev klart så blev jag och en patient till hänvisade till ett litet väntrum där vi fick vara över två timmar i väntan på våra operationer.

En halvtimme innan jag skulle upp till min operation så kom den opererande läkaren ner och pratade med mig om hur allt skulle gå till och det var ändå skönt att få ett ansikte på läkaren som var lite av överhuvudet under min operation och den som skulle såga upp och dela mitt bröstben och försöka plocka bort min tumör.

Klockan 12.30 så rullas jag upp till operationen jag rullas genom kortidoren och in genom hissen upp mot operations avdelningen.

Tänk att det ända jag kände då var ett totalt lugn, ett lugn över att väntan äntligen var över och att tumören äntligen skulle ut ur min kropp och sen visste jag ju att min resa tillbaka bara hade börjat. Att denna hemska och ångest fyllda väntan äntligen skulle vara över.

Väl uppe på operations avdelningen så möts jag av två jätte trevliga operations sköterskor som tog emot mig. Det blev ett snabbt hejdå till maken som inte fick följa med längre. I den stunden var det nog betydligt värre för honom än för mig, jag skulle ju få sova den djupaste sömnen ett tag igenom operationen. Och äntligen få operationen som jag orat mig för så mycket innan gjord Jag var lättad att detta skulle ske medans han var skräckslagen över om något skulle hända mig under operationen. Komplikationer kan tillstöta då man operarar nära pulsådern och hjärtat.

Väl inne på operations salen så får jag klättra över på den smala, iskalla och hårda operations bordet. Allt är ännu lite overkligt att vara med om. Efter det så börjar det att strömma in folk som skall vara med under operationen och då vet jag ändå att jag inte träffade alla.

Narkosläkaren som är en äldre man presenterar sig snabbt hängande över huvudet på mig och ber mig sen att lägga mig på sidan då man skall ha in en liten slang i min ryggmärgskanal där jag sedan kommer att få min smärtlindring via epidural.

Läkaren tar en kall vätska och tvättar av bröstryggen på mig jag vet att jag ryckte till lite av den kalla vätskan. Sedan lägger han flera stick med en bedövning i området inför det stora sticket in i ryggmärgskanalen. Sedan väntar han en liten stund sedan känner jag ett enormt tryck och då har han börjat tagit sig in mot ryggmärgskanalen, han frågar hur det går och jag känner då en skarp smärta och berättar detta då säger han bara att då har nog inte bedövningen tagit helt sen trycker han ändå till så han kommer hela vägen in i ryggmärgskanalen. Tur att jag har en viss vana redan att hantera smärta.

När slangen väl är på plats så får jag lägga mig på rygg igen och läkaren och sköterskan börjar att sätta diverse nålar både i armvecken och uppe på händerna.

Skötaren kommer sedan ganska snart med en mask framför mitt ansikte och ber mig att andas in i masken som luktar lite konstigt men jag ska räkna till tio men jag tror bara att jag lyckades räkna till tre sen var jag helt borta.

Efter att jag har somnat så har dom lite mer förberedelser att göra innan operationen kan börja.

Operationen tar sedan lite över 3 timmar.

Väl på IVA där uppvaknadet och över vaknandet sker på mig så kommer jag så väl ihåg att jag hör en röst som ropar mitt namn och säger att det är dags att vakna väldigt långt där bort i dimman och jag blir nästan lite irriterad på att dom stör mig förmodligen för att jag sov så skönt. Jag hade tydligen sagt till maken också att jag ville fortsätta sova.

Den första känslan som jag möts av när jag vaknade upp är ett enormt stramande och en kraftigt tryckande känsla över min bröstkorg och smärta. Som om en lastbil stod parkerad där.

Jag hade av några andra personer som gjort liknande operation blivit varnad över denna känsla. Så jag blir inte rädd även om det var otroligt obehagligt. Men jag får snabbt mer smärtlindring och jag är uppkopplade mot diverse skärmar som ser varenda liten sak och förändring som sker i min kropp och som larmar direkt om det skulle bli något. Syrgasgrimman gör det lite enklare att andas även om andningen är ansträngd.

Mina händer domnar bort och läkarnen som sköter min övervakning vill kolla om slangen in i ryggmärgskanalen ligger rätt varav dom måste rulla mig på sidan två gånger. Inget jag rekommenderar helt ny opererad och med en uppsågad bröstkorg och med ett stramande operations sår. Men dom har inget val och det är extremt jobbigt för mig.

Vid några tillfällen mår jag lite illa och jag får då ett läkemedel mot detta.

Det är lite klurigt att få till den totala smärtlindringen.

Jag skulle ha legat kvar på IVA över natten men eftersom dom tycker att jag är så stabil så beslutar man att jag ska få komma ner till avdelningen samma kväll istället för dom tycker att återhömtningen blir lugnare där. Men tiden för att hämta ner mig till avdelningen skjuts framår ytligare 3,5 timmar då jag får mer smärt genombrott som gör att jag måste vara kvar på IVA ett tag till.

Jag vet att jag inte då kände mig helt trygg med att komma ner till avdelningen då jag vet att dom har ännu mer övervakning på IVA men dom sa att skulle det behövas fick jag komma tillbaka till dom igen.

Väl på avdelningen så var nog beslutet ändå rätt då det blev betydligt lugnare där. Natt sköterkan var undebar och hon kunde nog inte ha fått mig att känna mig tryggare och väl omhändertagande.

Dom hade täta kontroller på mig hela den natten och man fick höja min morfin dos ungefär var annan timma första två dygnen.

Jag kunde inte så mycket annat göra än att ligga där och finna mig i situationen men tankarna kom desto oftare nu vad det verkligen var som dom nu hade plockat bort ur min bröstkorg och det fanns ju ändå en ganska stor rädsla för om tumören skulle visa sig vara elakartad.

Men jag intaladd mig själv att nu fick jag ta en sak i taget och sen ha en tro på att det skulle lösa sig så småningom.

Jag var ändå där och då så lättat att operationen var över och nu var mitt fokus och mål att komma tillbaka och att rehabelitera mig frisk att få ta nästa steg framåt.

Även om man där och då i sjukhussängen kände sig väldigt liten, ynklig, och utlämnad.Så var man ändå stark som klarade av den här resan.

Tänk ändå hur mycket man i slutänden står ut med och  klarar av när man måste oavsett vad det är man står inför så är man så mycket starkare än vad man tror.

💞




Gillar