Idag för ett år sedan på preoperativamottagningen på Akademiska sjukhuset.

Idag när jag vaknade och som vanligt så loggar jag in på facebook så kom ett årligt minne upp det var den här bild och texten som jag skrev för exakt ett år sedan idag. När jag stod där utanför dörren med nummer 50 på och som leder upp till Thorax avdelningen på Akademiska sjukhuset.

Jag hade precis träffat thorax kirurgen, narkosläkaren, sköterskor, sjukgymnaster hela förmiddagen.

Min operation och efter vård var planerad in i minsta detalj. Smärtlindringen under och efter operationen var skräddar sydd efter just mina behov och med hänsyn till mina smärt sjukdomar. Jag hade fått en rundvandring på avdelning som skulle komma att bli mitt” hem ” för några dagar efter min operation.

Jag mötte en patient den dagen  som sakta kom gåendes med syrgas grimma och hängande över en gåstol och med ett allmänt skruttigt intryck, blek i ansiktet och med ett förband på bröstkorgen som vittnade om att han hade fått en operation med en uppsågad bröstkorg.

Jag vet att jag tänkte det där kommer att vara jag inom några dagar, men klarade han det så ska jag klara det med.

I samma hus längst upp så låg både operations salen och IVA- avdelningen där jag skulle vårdas efter min operation.

Jag kan inte påstå att jag var jätte kaxig när jag klev innanför denna dörr för jag  visste att nu så blir allt allvar, hjärtat dunkade i bröstet och pulsen steg, jag hade en ångest klump i halsen.

Men trots allt detta så var det ändå skönt att allt dragits igång istället för att jag skulle fortsätta att gå i denna oro hemma vid och bara vänta på att besöks datumet skulle komma på posten något som jag hade gjort dagligen redan under tio veckors tid. En alldeles för lång tid.

Operationen var planerad till mellan 6-8 veckor men det drog över tiden pga. kaos och över belastningar och sommar så klart där hade jag otur.

Jag träffade först en underbar sköterska och då kom frågan från henne hur mår du i allt och har du haft en bra kontakt på hemsjukhuset?

Tårarna brände bakom ögonen när jag berättade hur jag fick mitt besked via en AT-läkare som ringde mig och gav detta via telefonen, kastade tumör beskedet rakt i ansiktet och att efterföljande tre samtal skett via att hon lämnat via mitt mobilsvar resten.

Jag berättade att ett riktigt möte mellan fyra ögon skulle ha hjälpt mig och min oro att verkligen ha  fått pratat om allt ordentligt.

Men AT-läkaren hade aldrig varit med om något liknande då det jag hade var så ovanligt ungefär 12 personer om året som insjuknar i Sverige. 

Men att bli så utlämnad i en sådan svår situation var hemskt ingen på hemsjukhuset tänkte på vad dom nyss lämnat mig och vad det gör med någon som nyss erhållit ett tumör besked, dom tänkte nog aldrig ens tanken att erbjuda en stöd kontakt eller liknande.

Jag såg på sköterskan att hon var inte alls imponerad över det hon nyss hört mig berättat och hon uppmanade mig att göra en anmälan så här får det inte gå till.

Jag fick sedan förklarat för mig hos thorax kirurgen lite senare på förmiddagen att man skulle gå in via en öppen bröstkorg dvs. Man sågar upp mitt bröstben drar isär bröskorgen med som en domkraft och på så sätt så får man en total överblick över hela sternom området, hjärta, lungor osv. Det är en stor operation och man berättade att det blir ett stort trauma som man försätter kroppen  i som hamnar som i en chock.

Det är inte bara en sak som händer i kropoen u der operationen utan hela kroppen blir påverkad.

Där och då trots ångest och oro så hade jag helst valt att stanna kvar direkt och att operationen skulle ha varit dagen efter.

Jag hade ingen större lust att sätta mig och åka hem igen till väntan, till oron utan jag började där få känslan av att jag bara ville ha operationen gjord. Samt att den där jäkla tumören som härjade och växte fritt i min kropp skulle dödas och tas ut.

Oron som jag hade över operationen och eventuella komplikationer försökte jag hantera genom att ha ett lugn över ( lättare sagt än gjort ) och tänka att dom är ju proffs på även akut situationer om dom uppstår jag är ju under proffs vård och om dom inte kan lösa en sådan situationen då kan dom verkligen inte det heller och det är ju ändå inget som jag kunde göra något åt i så fall.

Maken och jag fick ta det svåra samtalet om vad som skulle gälla om något skulle inträffa mig under operationen.

Men alternativet att ha denna tumör kvar i kroppen fanns ju ändå inte man måste ju ta denna operation för att över huvudtaget ha en chans till att bli frisk.

Tänk vilket trauma jag var med om förra sommaren att det har gått ett helt år sedan fattar jag inte. Det året har bestått av att ta sig tillbaka till livet igen, träna upp bröstkorgen, kämpa mot bestående men och nervsmärtor.

Det har varit enormt tuffa ett år och tre månader och det är ju inte över än.

Men man tar sig igenom det mesta, man orkr mer än vad man tror men man faller också på vägen ibland men det är helt normalt. Det får vara på detta sätt jag har ändå varit med om något stort som sätter sina spår för all framtid.

Var rädda om er 💕

Gillar