Min resa tumör mitt livMitt ocensurerade liv

Det här är min blogg som handlar om mitt liv som jag idag skulle säga har ett före och ett efter.

Då mitt liv förändrades År 2017 då jag drabbades av en tumör och jag blev tvungen att genomgå en stor operation på Akademiska sjukhuset för att avlägsna tumören och efter det så började min kamp tillbaka.

Men bloggen kommer också att handla om mina andra dagliga kamper som jag har i mitt liv med mina kroniska sjukdomar, barnlöshet, uppväxt , jag kommer även att skriva om händelser i livet som har präglat mig både jobbiga men också dom positiva och som har gjort mig till den jag idag är. Jag kommer att skriva öppet om mitt vardagliga liv och hur jag gör för att hitta livs kvalite trots sjukdomarna.

Bloggen är som en ventil för mig.

Jag hoppas också att bloggen kan vara till hjälp för någon annan i liknande situation.

Tack för att just du hittat hit 💕

Nouw

Kategorier

Gårdagens utflykt till Sunvära kvarn

lördag 24 augusti 2019, 08:31

Igår när vi skulle åka mot Varberg så passade vi på att besöka Sunvära kvarn då den var öppen.

Kvarnen är byggd 1893.

En jätte fin gammal kvarn som man får besöka och en äldre herre mötte oss och berättade om hur allting hade gått till när kvarnen fortfarande användes.

Det var intressant att få komma in i kvarnen och se hur det såg ut.

Vi fick gå i en smal brant trappa upp i kvarnen jag tyckte det var lite otäckt i trappen men inget mot vad jag tyckte när jag sen insåg att jag måste ta mig ner igen också samma väg som jag kom upp det hade jag ju inte tänkt på innan.

Maken och den äldre herren fortsatte ytligare en trapp upp men jag som hade kommit på att jag också skulle ner valde att stanna kvar på den våning som jag befann mig på.

Jag var lite smått stressad av att jag skulle bli tvungen att ta samma väg ner för jag är ju höjdrädd.

Jag hann ta lite bilder men vissa partier i golvet sviktade så mycket så jag funderade på om golvet kunde ge vika.

Hur kom jag sen ner då, jo jag passade på innan maken och den äldre herren kom ner igen så dom inte skulle se mitt sätt att ta mig ner där jag krampaktigt hållandes i allt som jag kunde hålla i försökte att sakta med små steg gå neråt.

Med skakiga ben och svettpärlor i pannan så kom jag sen ner. Visst var det sevärt men aldrig mer i en sådan smal brant trappa högt upp. Jag är ju sjukt höjdrädd.

Efteråt så fick vi skriva våra namn i en gästbok och sen blev vi bjudna på hemmagjorda blåbärsrutor och kaffe samt saft.

Sen fortsatte vi mot Varberg.

Vilken skakig upplevelse besöket blev och tur att ingen såg mig på vägen ner.

För dom skulle ha fått sig ett ordentligt skratt för jag antar att synen var ganska rolig.