För två år sedan idag när posten kom och verkligheten kom ifatt mig.

Det är väldigt mycket minnen som just nu dyker upp i mitt flöde på facebook ifrån den värsta och svåraste tiden som jag gått igenom hittills.

Den ångest och oro som jag levde med dag som natt inför min stora tumör operation var helt omänsklig.

Jag kommer ihåg när detta brev med descutan dök upp i brevlådan jag visste då att det började att dra ihop sig inför min stora operation och allt blev ännu verkligare på något sätt.

Jag kommer för alltid att bära med mig mina minnen från den tiden.

Hur jobbig den perioden än var så kan jag ändå idag känna en stor tacksamhet över den personal och läkare som på Akademiska sjukhuset tog emot mig så väl och på ett sådan proffsigt sätt och såg till att min vistelse där blev väldigt trygg för mig.

Jag kan faktiskt också vara stolt över mig själv och över att jag faktiskt tog mig igenom denna oerhört jobbiga period.

Man är bra mycket starkare än vad man tror många gånger. Och när det verkligen gäller så kopplar autopiloten igång och man kämpar tills man inte orkar kämpa längre.

Jag var så redo för att eventuellt få fortsätta att kämpa med behandling efter operationen då jag inte kunde veta vad som väntade mig. Jag var beredd på att eventuellt få fortsätta med cellgifter för ingen kunde säga något säkert förrän tumören hade plockats ut och man visste vad man hade att göra med.

Men jag hade någon högre makt med mig som såg till att det inte skulle behövas. Denna tumör botas bäst med kirurgi och i och med att man fick bort allt som var sjukt så behövdes inte någon mer behandling.

Jag levde dock över ett årstid med vetskapen om att en liten rest fanns kvar vilket hade visat sig lite senare vid en kontrollröntgen men som dom fortsatte att ha koll på. I november År 2018 kommer det efterlängtade svaret på den kontrollröntgen som jag hade gjort då och som sen proffs läkare på thymom från akademiska sjukhuset hade granskat.

Jag var då helt fri det fanns ingen som helst tumör rest kvar.

Jag har då passerat lite över 1,5 år från första beskedet då man upptäckte min tumören tills nu när det glädjande beskedet kom.

Det är 1,5 år av en sjukdoms bubbla där jag lever i ovissheten om den rest som är kvar kommer att bidra till att jag måste genomgå denna operation en gång till. Det är en tid där man knappt törs hoppas på hur allt ska komma att bli.

Där och då går luften ur mig men på ett bra sätt, jag tror att kroppen kopplar av ifrån den psykiska påfrestning som hela den här resan har varit.

Och för att inte tala om den jobbiga läknings processen som jag haft. Än idag så kan jag ha värk i det uppsågade bröstbenet och det stora vävnads området där man skurit bort tumören under operationen där har jag än idag en bestående nervsmärta.

Kommer jag emot lite vid bröstbenet så kan jag känna en sådan smärta så jag blir illamående jag vet inte om det är ståltrådarna som man efter operationen drar ihop bröstbenet med som bråkar men det känns i varje fall.

Men tänk vad jag kämpat för att komma hit där jag är idag, tänk vilken tacksamhet jag känner över livet som jag fick behålla ett tag till. Så stolt jag ändå måste få säga att jag är över mig själv och det jag kämpat mig igenom under den här tiden.

Jag fick veta att jag besitter styrkor som jag inte hade en aning om att jag hade.

Varje människa som drabbas av något svårt visar sig sen vara små ” krigare ” vi kämpar in i det sista och vi ger inte upp.

På utsidan förutom det långa ärret som jag med stolthet bär över min bröstkorg så finns det inte mycket som viskar om den kamp som jag bedrivit på insidan.

Det är nog svårt för någon att riktigt förstå hur mycket ork, kraft och energi denna resa som jag fick göra tog ifrån mig.

Det är som min läkare sa till mig att det tar mycket längre tid för dig med dina övriga sjukdomar att komma tillbaka det kommer att förlänga både den mentala och fysiska läknings processen.

Kanske är det inte så konstigt att inte den ork som jag hade innan denna resa började inte har kommit tillbaka, kanske behöver jag ännu återhämta mig. Kanske kommer det att ta ytligare tid att komma ur min utmattning.

Jag skall inte stressa mig utan bara låta kroppen säga sitt för den vet ibland allra bäst vad den behöver.

En timma i taget, en dag i taget för kanske vänder det då tillslut någon gång när kroppen känner sig redo för det.

Och ärret det bär jag med stolthet det står för överlevnad och en enorm styrka och kamp som jag bedrivit.

Kroppens läkande kraft är ganska häftig ändå.

Kram till alla som i detta nu kämpar mot en tumörsjukdom, jag sänder en massa kärlek och styrka till er 💕

Gillar