Farmors rosor

Dom här fina rosorna plockade min farmor till mig idag.

Hon skulle plocka dom med bara sina händer men maken sa till henne att hon skulle göra sig illa i sina händer för dom var taggiga. Vet inte om hon förstod varför för just då var allt så rörigt.

På ett sätt så känner jag igen henne men stundtals så försvinner hon in i sin andra värld för ett tag, demensen gör sig påmind.

Människor, namn, händelser, platser glöms bort. Jag är rädd för att du i bärjan kände av att det blev tokigt, du verkade både stressad och frustrerad och du blev ibland lite irriterad.

Just nu så ser jag inte detta, jag tror att du inte alltid märker hur tokigt det blir och det du nyss berättade vet du inte om att du sagt.

Små små stunder blir du lite bättre och mindre rörig. Men oftast så är det oordning på det du vill säga.

Inte konstigt med dina snart åttiosju år men ändå så känns det konstigt. Jag funderar mycket på hur det blir den dagen du inte vet vem vi är, hur kommer det att kännas.

Idag visste du inte vem min granne var fast du ofta träffar henne och fast du ibland brukar sitta hos henne på framsidan och du visste inte heller vem min bror var och till slut så kanske det blir oss alla. Ibland kommer du på vem vi menar och ibland inte.

Det är väldigt ovärdigt att åldras och att behöva blir så här, tänk du som alltid har varit så pigg och hållit reda på så mycket saker genom åren.

Det känns sorgligt.

Du har alltid gillat blommor och nu ska dina rosor få pryda mitt utebord och där kan dom få sprida sin ljuvliga doft några sommar kvällar framöver. 💕

Gillar