En dag av många funderingar

Sommaren 2015 började jag följa Fabian Bolin, skådespelaren och modellen som hade drabbats av blodcancer.

Jag följde hans kamp mot att nå fram till ett tillfrisknande. Kanske var det också hans blogg som fanns i bakhuvudet på mig och som inspirerade mig till att ta den här vägen att få ur mig mina tankar och känslor på min resa genom att starta en blogg.

Fabian startade även försäljningen av sina armband #waroncancer.

Eftersom jag varit med om alldeles för många som gått bort i sjukdomen cancer. Och där även min älskade farfar somnade in ifrån maj 1999.

Han stod mig mycket nära.

Jag fanns med vid hans sida från första dagen han fick beskedet tills hans sista andetag i hemmet. Maken och jag vårdade honom i hemmet hans sista veckorna med hjälp av min farmor och pallaptiva teamet.

En tung tid som tog lång tid att resa sig ifrån.

Direkt #waroncancer armbandet började säljas köpte jag och maken varsitt armband och har sedan dess burit armbanden.

Varför är det så svårt att förstå att man själv drabbats av den sjukdomen nu. Kroppen reagerar på det men ändå är det så svårt att ta in.

Man hör tyvärr dagligen någon ny person som drabbas av cancer men det är ändå så mycket svårare att ta in när det är jag själv som drabbats.

En ganska olustig känsla att bära och tänka på är tanken att min kropp har nu visat på att den kan börja producera felaktiga celler som gör att en cancer tumör bildats.

Man kan ställa sig fråga är detta den ända gången det kommer att ha hänt eller kommer den snart, framöver eller om många år börja göra det igen.

Även om denna är borttagen och inget finns kvar.

Jag vet också att om vi nu får bort den kan den komma tillbaka då denna sort har en sådan tendens att kunna göra det. Även lång tid efter operationen.

Det kommer nog vara något jag kommer att behöva bearbeta. Någon sa till mig du kommer inte riktigt bli dig själv igen efter denna resa.

Och jag tror personen syftar på dom erfarenheter jag får av både besked, operation ev behandligar och alla känslor.

Jag tror att man kommer att leva ännu mer medveten om att helt plötsligt kan något nytt hända och som slår omkull fötterna för en.

Jag kommer att arbeta för att leva i nuet och njuta här och nu. Men jag tror också den har händelsen kommer att sitta lite brevid på axeln och knacka på lite då och då.

Kanske får allt det här mig att göra dom saker jag vill direkt istället för att skjuta dom på framtiden. Kanske blir det just det som blir den stora skillnaden att jag kommer inte att ta något förgivet och jag kommer också att vara mer medveten om att jag aldrig kommer att veta hur många dagar mitt liv kommer att ha.

Odödlig har jag nog aldrig känt mig eller åtminstonde inte sedan man var tonåring och hade hela livet framför sig.

Men jag kommer definitivt inte att känna mig odödlig efter att ha gått igenom allt det här.

Men trots allt tror jag att det kommer någon bra till användning av erfarenheten och händelsen.

Jag pratade med min man häromdagen om allt och jag sa just det till honom. Att jag har ändå vissa stunder under åren sagt just det till honom att eftersom jag har så många autoimmuna sjukdomar där kroppen angriper sig själv så har jag sagt att det kan ju ge vad som helst eftersom jag har en felkoppling eller fel programmering i min kropp.

Det kanske var just det som jag fick besked på nu.

Men man kan inte göra så mycket mer åt det än att leva livet och ta stormarna när dom väl kommer.

Njut av nuet  🌺

Gillar