En hel helg utan planering

Den här veckan gick jag in i Postop v6 alltså redan sex veckor sedan jag var med om min stora operation.

Jag är dock ca två veckor efter i min läknings process enligt min läkare pga av mina komplikationer som jag tyvärr åkte på efter operationen. 

Men jag tycker ändå attjag  klarar  mer och mer  för varje vecka som går och jag behöver mindre smärt mediciner vilket är skönt.

Men jag har fortfarande väldigt mycket känning över bröstbenet och över övriga operations områden.. Men jag tycker ändå att jag  klarar av smärtan lättare nu och kan tackla den.

Jag har dock ännu lite bråkigt med min andning till och från men jag blåser i " pipan " flitigt fortfarande för att träna upp mina lungor så jag hoppas verkligen att det kommer att läka ut så småningom. Det som hände var att min nedersta del av lungorna föll ihop eller snarare lungblåsorna och själva lungornablir lite " svampiga " och det är en komplikation av operationenjag gjort  och en misstänkt lunginflammation som läkarna tror jag åkte på.

Så man får skynda långsamt framåt och när smärtan är ännu bättre skall jag gå över till mer sjukgymnastik och mer belastning. Just nu så gör jag flera gånger per dag ett rörelse programmet som jag fick med mig hem ifrån Uppsala för att inte få för mycket stelhet och smärta i bröstkorgen.

Det kan lätt bli som en ond spiral av allting och det har jag varit noga med att försöka att undvika.

Att åka bil ger mig tyvärr oftast mycket mer smärta så är det fortfarande och det är lite synd för det vore himla skönt att kunna ta någon lite längre tur för att komma ut en sväng och för att få ett miljö ombyte.

Men med tiden kommer jag ju att klara av det med det får ta den tid det tar.

Tänk att när man väl inte klarar av att göra allt som man skulle vilja så längtar man att göra precis allt sådan som man inte klarar av ännu mer så har det ivarje fall varit för mig.

Men man får glädjas för varje framsteg jag tar och det blir en boost i rätt riktning för varje gång som det händer. Och det känner jag bara en enorm tacksamhet för.

Tänk ändå vad vi människor klarar av när det väl gäller och vilken enorm styrka vi har där innerst inne när vi väl behöver den.

Det behöver inte innebära för den delen att man inte får bryta ihop för en stund om det är det som behövs det behöver inte heller innebär att du är svag för att dina tårar rullar för en stund mot din kind för att du känner att du behöver få ur dig dina känslor.

Det är snarare en styrka att tillåta sig att visa känslor och det är nog det som till slut tar dig framåt i livet.

När jag fick mitt sjukdomsbesked tappade jag mig själv för ett tag totalt känslomässigt och min kropp levde sitt eget liv och ångesten kom över mig med full kraft för allra första gången och den gick inte att styra.

Med åldern så har jag nog fått lättare och lättare för att kunna ta saker som händer eller det som man drabbas av på ett sådant sätt att man snarare funderar okay nu står jag inför det här, vad behöver jag göra för att ta mig vidare och igenom det. Och sen har jag bara gjort det som krävs.

Det har blivit en tillgång och en styrka som jag fått. 

Tyvärr där och då efter mitt sjukdoms besked så blev mitt mående för dåligt och det blev svårare att klara av att ha det tankesättet men jag försökte så gott det gick.

Jag försökte hitta min egna väg att gå och jag kände verkligen efter vad jag behövde för att ta mig igenom det som jag stod inför och jag försökte stärka mig så gott det gick.

Men styrkan var svår att hitta jag kände mig nästan som förlamad där inne och rädslorna hade tagit överhanden. Rädslor som jag kände för om jag skulle överleva den här resan jag stod inför.

Men när jag väl var där i Uppsala igen dagen före min operationen så fullkomligt ramlade både styrkan och fokuseringen över mig igen och på vad som jag måste göra för att ta mig igenom det här.

Målet var att få operationen gjord, att jag skulle ta mig igenom dom första dagarna efter operationen som är tuffa, jag skulle kämpa för att så tidigt som möjligt lyckas att komma upp på benen igen vilket jag också gjorde redan dagen efter operationen. Och sen hade jag full fokus på rehabeliteringen och att jag skulle  kämpa mig tillbaka till livet igen.

Och det är en  kamp som jag håller på med än och jag lovar att jag kommer inte att ge upp.

Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle ta hjälp av min underbara make som verkligen finns där för mig och av alla andra som verkligen ville vara vid min sida genom resan.

Ibland under vissa stunder när tankar faller över mig så har det varit som en ventil att sätta mig här och blogga jag hade aldrig bloggat innan det här hände men oj vad skönt det har varit att ha den.

Få skriva av sig sina innersta tankar och att bara få allt ur sig.

Det viktiga har inte varit hur många som läser min blogg men missförstå mig inte jag är väldigt glad och tacksam för er som läser. Men det var inte läsarna som var målet när jag började skriva här utan det var mer att bara  få skriva av sig alla känslor och funderingar som finns där inne.

Att ha någon stans att sedan gå tillbaka till och kunna läsa om hur hela min resa har varit.

Sedan om jag kan hjälpa någon på vägen eller att få någon som känner igen sig att bli hjälpt så är det bara ett plus i kanten.

Nu är helgen här igen och jag har inget speciellt planerat alls. Jag kommer att tillbringa den med min underbara man och stötte pelare genom livet kanske äta lite gott, vila och bara återhämta mig.

Ta promenader i den härliga krispiga höstluften och se hur träden ändrar färg för varje dag som går till att till slut få färgsprakande underbara höst färger.

Ta en varm kopp te när man kommer hem igen och bara krypa upp i soffan till en bra film eller serie. 

Jag skall med andra ord bara njuta.

Jag hoppas att ni kan göra detsamma och att ni får ha en fin helg ni med och var rädda om er ni betyder mycket för mig.

Kram 💞



Gillar