Sista lördagen i september månad och mina tankar över hur mycket ett sYskonbarn kan betyda

Ännu en natt som slutar som det brukar med alldeles för lite sömn endast fem timmar. Jag vaknar alltid eller oftast med samma känsla när jag skall kliva upp ur sängen förmodligen har mitt övre operations sår dragit ihop sig under natten för det känns nästan som om något slits sönder inom mig när jag sätter mig upp. Men tack och lov så är det en känsla som släpper taget om mig ganska omgående bara jag får komma upp och börja röra på mig.

Men det är ändå ett uppvaknande och en känsla som jag helst skulle vilja vara utan. Det är en jobbig start på dagen.

Nu har jag hankat mig fram i en och en halv vecka med feber som kommer och går samt ont i halsen och utsättnings symtom på morfin dosen som jag börjat minska.

Jag får en viss ökning av smärta när dosen minskas men jag känner ändå att den är hanterbar. Just nu väger fördelarna mot nackdelarna över för att avsluta morfin behandlingen då jag börjat få en hel del biverkningar av medicinen. Jag binder vätska i kroppen har svullnat upp rejält, mår illa och en massa mer symtom.

Jag är tacksam att medicinen fanns där min första tid efter operationen för annars hade jag inte tagit mig igenom dom veckorna men nu får det räcka känner jag.

Snart tar jag sista steget och då avslutar jag helt min medicinering med morfinet och det ska bli så skönt men kroppen har vant sig redan vid medicinen och det uppstår abstinens som är hur jobbig som helst man reagerar på alla sätt.

Men jag kämpar mig igenom dessa dagar med för tack och lov så vet jag ju att de tillslut släpper taget om kroppen. Det är ju bara en ytligare fas av det jag genomgått som jag måste igenom så är det bara.

Den här helgen så skulle vi åkt bort men jag får se om jag klarar av det. Det ser lite mörkt ut tyvärr jag börjar ledsna på detta nu då jag skulle vilja må bättre och ha mer ork utan denna sjukdoms känsla och matthet som så envist greppat sig tag om min kropp.

Men jag håller alla tummar för att det vänder snart för det börjat bli lite tungt att orka med när det blir så långvarigt.

Igår så satt jag här hemma och kollade igenom mina bilder som jag har i min mobil jag har nog alldeles förmånga där igentligen men vad gör väll det. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att rensa lite av dom men alla har ju sin betydelse i någon form och det händer att jag då och då bläddrar igenom och tittar på dom. Så rensa bort lite bilder brukar inte gå så bra.

Jag hittade dessa fina bilder på mitt syskonbarn.


Bilderna är tagna för snart exakt ett år sedan förra året i Oktober då vi var ute tillsammans och plockade kastanjer och vi hade en mysig stund ihop.

Hon hittade den här lilla bebis kastanjen som hon själv kallade den.

Det går knappt att beskriva med ord vad hon betyder för mig och min man men det är verkligen allt. Det är hon som får mig att orka att kämpa mig igenom allt som drabbat mig.

Det är hon som när jag gick igenom allt det tunga i somras som gjorde att jag fann styrkan att orka kämpa vidare. Det är hon som kunde få mig att för en kort stund glömma det jobbiga.

Men det är också hon som gav mig mest ångest mina första dagar och första veckan efter mitt tumör besked inte för att hon på några som helst sätt gjorde något förstå mig rätt där. Utan mer för att jag var totalt livrädd och skräckslagen inför tanken att om jag nu skulle dö så skulle jag också mista det jag hade med henne jag skulle inte få följa och se henne växa upp och jag klarade bara inte av den tanken. Tänk att det redan skulle ta slut jag hade så ofantligt mycket mer som jag skulle vilja uppleva med henne.

Den gav mig en sådan enorm ångest så jag hade svårt att hantera dessa överväldigande känslor som forsade över mig. Tack och lov så släppte dom jobbigaste känslorna ganska fort taget om mig och jag älskade varje stund som vi sågs där innan min operation och det gav mig bara näring och en kämpar glöd till att forsätta min kamp.

Jag är så otroligt tacksam för min bror som från den allra första stund sedan hon föddes öppnade upp för att vi skulle få ha en bra och nära relation med henne. Det är vi så tacksamma för.

Vi har alltid tyckt att det varit så kul att komma till er båda.

Dock har min sjukdom tyvärr stått ivägen mer än vad jag skulle ha önskat. Men hoppas det blir bättre.....

Du fantastiska underbara åtta åring hoppas du en dag förstår hur viktig du är för oss. Vi älskar dig villkors löst nu och för alltid ❤️

För övrigt så komner min  helg att bestå av återhämtning och vila. 

Solen tittar sig fram utanför mitt fönster just nu  där jag sitter och skriver detta inlägg och vädret bjuder verkligen på en fin höstdag. Det är bara att passa på och njuta av dessa dagar innan dom övergår i mer grått höstväder som ju förr eller senare brukar komma.

Gör det ni gillar att göra och framför allt stanna upp ett tag, ta in det ni har och njut av livet och lev i nuet.

Stor kram ❤️









Gillar