Min omtumlande resa

I måndags gick jag in i post op vecka 10.
Jag har inte skrivit här på några dagar då jag tyvärr varit fullt upptagen med att känna mig krasslig. Tyvärr missar jag lite av alla underbara färger där ute.

Jag vet inte riktigt vad det är endel är utsättnings symtomet av morfinet som jag gått på sedan min operation men i söndags så satte jag ut morfinet helt. Men jag är också till och från mycket tung andad trots att jag fortfarande gör blås övningarna. Kanske är det så att mina lungblåsor inte återhämtat sig riktigt än.

Och i värsta fall blir det kroniskt nedsättning av mina lungor. Jag ska ta och diskutera en lung röntgen med min läkare.

Möjligen är det så att man bör kolla hur mina lungblåsor ser ut nu, om det ännu finns vätska kvar i operations området samt om luftbubblorna jag hade försvunnit.

Vissa saker går skapligt bra men vissa är väldigt segt det tar tid att komma tillbaka samt jag har en kroppslig utmattning sedan allt jag gått igenom.

Men jag lyssnar till kroppen och tar en dag i taget det är nog det ända jag kan göra just nu. Men det finns så mycket som jag kan längta efter bara som att få ha bättre ork för allt så man orkar ta en liten resa en dag komma ut och se något annat.

Smärtan i bröstkorgen känns lite mer nu när jag inte har morfinet längre men jag anser ändå att det är värt det då jag mådde så dåligt tillslut på morfinet kroppen sa ifrån.

Jag drabbas ännu flera gånger över en dag av en enorm stelhet över bröstkorgen och det stramar en hel del jag längtar verkligen till den dagen när den känslan är borta för gott. Jag kan om jag böjer huvudet bakom känna mig lite för kort det stramar över halsen.

Över själva operations området där vävnad och tumör skurits bort besväras jag av värk till och från och en stramande känsla.

Jag tror att den dag då jag i bästa fall inte känner något över dessa områden så kommer det att kännas konstigt men jag tror att allt detta som fortfarande känns stjäl mycket ork och energi från mig.

Senaste dagarna har det blivit ganska mycket funderingar och tillbaka blickar till min operation och vistelse i Uppsala.

Man har lite svårt att förstå det jag verkligen gått igenom det har inte helt sjunkit in än fast man tycker att det borde ha gjort det. Att det ändå är en sådan stor operation som jag gjort.

Jag skrev härom veckan ett kort med ganska mycket text till Thoraxkirurgiska avdelningen i Uppsala och där tackadejag  för min tid och om det suveräna omhändertagandet som jag fick uppe hos dom. Det är svårt att tacka dom tillräckligt men jag hoppas att mina ord gav dom det jag ville få fram.

Den trygghet dom ingav mig det gav så otroligt mycket när man kommer chockad, orolig och rädd för operationen.

Jag hade min make vid min sida nästan femton/sexton timmar per dygn och han var helt fantastisk på att finnas där. Innan jag kom till Uppsala hade jag funderingar på hur det skulle kännas sen när natten kom skulle dom bli långa om jag nu skulle få svårt att sova eller ha väldigt ont.

Jag hade ju ingen erfarenhet av att ligga inlagd på sjukhus sedan tidigare då detta var min första gång. Och det finns ju vissa risker efter den operation som jag gjorde att komplikationer kan tillkomma om man har otur.

Men jag visste att om något skulle hända och avdelningen behövde ringa maken så låg hans hotell endast fem minuter bort och det var en stor trygghet.

Jag fick ju en otroligt bra nattsköterska och jag hade även turen att få ha henne alla nätter där uppe. Dom kollade till mig ofta tog prover, kollade smärtlindringen. Om jag slumrade till så kunde jag vakna av att dom stod i dörren och kollade på mig för att se läget eller att man smygit in till mig. Det var en trygghet.

Jag var även uppkopplad till en hjärtmonitor som skulle larma direkt om något hände.

Hade jag en smärtökning så var dom enormt snabba med att ge mig mer morfin i epiduralen och senare i tablett form.

Jag kände mig aldrig det minsta orolig jag visste att jag hade proffs omkring mig så jag fann även en trygghet i tanken att om något skulle tillstöta så fixar dom det. Och går det inte att fixa kan jag inget göra åt det för då vilar mitt liv i deras händer.

Jag tänkte som så att det är ändå inget jag kan påverka om det väl händer.

Det jag kunde påverka med övningar, att sitta uppe, att ta en promenad på stapplande ben det gjorde jag för jag visste hur otroligt viktigt allt detta var för att förhindra komplikationer.

Jag vet att jag berömde personalen för all deras hjälp att få mig framåt och hur en helt underbar sköterska sa det till mig att det är inte bara vi som gör allt detta utan det är framförallt du själv och din inställning som tar dig framåt. Du borde klappa dig själv på axeln.

Dock något som jag alltid haft ganska svårt för att göra.

Men visst jag förstår ju att din egna insats är viktig och det var också därför som jag var så himla fokuserad på just detta under hela tiden efter operationen. Hade jag valt att vara passiv inte tagit mig upp för att man låter smärtan stoppa en vilket inte är konstigt om man känner men utgången hade kunnat bli så mycket sämre.

Jag vet första gången jag tog mig in till toaletten och jag upplevde mitt allra första svåra smärtgenombrott det var verkligen överjävligt. Det var som om mitt stora operations sår kändes som ett enda stort köttsår som slets åt olika hål som om hela jag gick sönder inombords.

Jag vet knappt hur jag tog mig in till rummet igen men jag vet att väl där så sjönk jag ner i fotöljen och hyperventilerade smärtan hindrade mig från att kunna andas normalt och att ens kunna ta vanliga andetag var inte ens att tänka på. Snabbt var sköterskan på plats och jag fick mer morfin men det tog ändå ett tag innan det helt klingade av.

Det var ingen trevlig upplevelse och denna uppleva gjorde att jag fick en oro för att någonsin behöva känna detta igen. Men tack och lov så behövde jag inte det och i varjefall inte ett lika svårt smärtgenombrott.

Som sagt var det finns en uppsjö av olika upplevelser och känslor jag under den här tiden gick igenom för att inte tala om dödsångesten. Dock bara operationen var gjort så släppte den känslan taget om mig.

Trots att jag inte visste helt med säkerhet utgången av min tumör men jag tänkte som så att det får jag ta när beskedet kommer i så fall. Jag ville fokusera på att bli bättre istället och la dom jobbiga tankarna åt sidan för tillfället.

Det finns så mycket där inne att bearbeta vilket jag gör dagligen men jag kommer även att göra det med en samtalskontakt men jag har inte riktigt klarat att ta det steget än då det pågått för mycket runt omkring mig.

Men jag tar en bit och en dag i taget med målet att jag en dag skall känna att jag helt kommit tillbaka från allt det här med det får ta den tid det tar.

Dock blir nog aldrig mitt liv helt detsamma efter denna upplevelse man vet ännu mer hur skört livet är och kan vara jag fick en rejäl omskakning här i vår och somras .Och nu skall jag lära mig att leva med en ständig oro som kommer att gå brevid min sida i livet en oro som består av vetskapen om att jag kan komma att drabbar igen.

Skillnaden är att jag nu vet att jag har tillräcklig mycket styrka där inne för att orka ta mig igenom stormen och det som behövs. Och det är skönt att veta.

Men det är bara att nu andas, njuta av livet, försöka leva så mycket som det går i nuet och ta en dag i taget.

Var rädda om er 🌸




Gillar