Den bottenlösa sorgen att ha drabbats av barnlöshet.

Som så många andra så tänkte man nog inte tanken när man var yngre att något skulle vara fel, att man inte skulle kunna få barn som vuxen eller att man skulle drabbas av barnlöshet.

Man levde livet, man kände sig odödlig sådär som man gör i tjugo års åldern. Naivt tar man förgivet att allt bara skall fungera när man den dagen vill försöka att bli gravid.

Men för att gå tillbaka till min berättelse så började väll allt där och då i och med den där tidnings artikeln som jag sent en kväll låg i sängen och läste precis innan jag skulle sova jag stelnade till då jag läste artikeln för den handlade om en operation som jag visste att min make tvingats att genomgå som liten. Där stod det att antalet killar eller män som genomgått den operationen blir mer eller mindre helt sterila och som vuxna kommer att få svårt att få barn.

Det var något som maken aldrig hade informerats om och enligt hans föräldrar så hade aldrig läkarna sagt något om att detta kunde hända och ingen inom vården hade heller nämnt det.

Jag tyckte vi skulle kolla upp det hela så inte fallet var så även för oss, även om vi inte just då aktivt försökte få barn men man hade ju ändå till och från haft samtalet uppe. Vi visste båda att vi ville ha barn. Vi båda ville bli föräldrar och ta det ansvar som skulle krävas i föräldra rollen.

Maken var lite motsträvig till att gå och kolla upp det jag tror att endel hos honom trodde nog inte att det skulle vara något problem medans endel var nog livrädd för svaret något som vi igentligen båda kände. Men vi kom ändå fram till att det kändes ändå bättre att få veta innan man står där med en enorm längtan efter barn och att den känslan skulle ha hunnit vuxit sig ännu starkare.

Själva undersökningen gjorde man 1996 jag kommer ihåg att vi väntade med spänning och en stor oros känsla på provresultatet. Men jag såg redan där på återbesöks dagen när vi satt och väntade in läkaren att läkaren såg bekymrad ut och svarat blev inte det vi båda hade önskat.

Läkaren sa att våra chanser är mycket, mycket små eller totalt obefintliga att kunna få ett barn på naturlig väg. Det kommer att krävas den svåraste IVF-behandlingen som kallas microinjektion där man försöker att befrukta ett ägg utanför kroppen för att sedan föra tillbaka det en lång väg att gå, många jobbiga hormon behandlingar. Det krävs stora hormon behandling som kommer att vara mycket krävande för dig sa läkaren och tittade på mig.

Läkaren försökte först sen under något år med den lilla medicinska behandlingen han kunde ge men det gav inget resultat.

Varje gång mensen drog över kom ett starkt hopp tillbaka inom mig för att sedan slås helt i spillror igen när det visade sig vara falskt alarm. Jag tror att bara pressen man var under och väntan spelade mensen ett spratt ibland. Alla dessa turer som jag har tagit till och från apoteket med en pirrande känsla i magen och ett lyckorus i maggropen ett hopp som tänds för att köpa ett grav test.

För att bara för en stund senare bryta ihop totalt inombords när det visade sig att jag inte var gravid den här gången heller. Alla dom tusentals tårarna som fallet på min kind under åren där vi hoppades, ni kanske aldrig såg dom,det kanske bara var maken men det innebär inte för det att inte den stora sorgen, förtvivlan och smärtan fanns där.

Våran kamp för att bearbetning, acceptans, hålla ihop oss i vårat förhållande trots det som hände hade precis börjat.....

Jag hade även varit med om under året 1994 då jag drabbades av en vidrig och kraftig värk i magen och sen kom en stor blödning allt detta medans maken låg i lumpen och jag var själv hemma.. Jag fick uppsöka en gynmottagningen och där var man ganska säkra på att jag hade fått ett missfall.

Det var dock ingen graviditet som var planerad eller som jag visste om men det kändes rent ut sagt förjävligt som att vrida runt en kniv i magen och en enorm tomhet infann sig efteråt.

Något som också kom längre fram och som kunde kännas ännu mer förjävligt eftersom man då insåg att om vi bara hade fått behålla det barnet så hade vi haft en liten familj just det har snurrat endel i mitt huvud genom åren att dp hade vi haft våran lilla familj.

Det var som att jag sörjde detta barn vi förlorade trots att jag inte vetat om henne eller honom men jag visste att det hade varit vårat kärleksbarn.

Jag behövde ingen stor familj jag hade varit offantligt tacksam för bara ett barn..

Jag ifråga satte detta till vår ivf läkare?senare hur det kom sig att jag skulle ha kunnat blivit gravid utan planering. Men fick då förklarat för mig av läkaren som inte alls tyckte att det var några konstigheter då det ibland kan ske ett under. Och vad vi fick förklarat när man har det endokrina fel som maken har så går bara produktionen ner mer och mer med åren och det går fort även om inte åldern är hög. Så med denna operation som liten och med sin sjukdom som maken har så kan det bli så här.

Läkaren sa att du förlorade nog barnet för att allt inte var som det skulle med det.

Vi försökte sedan om och om igen få barn under många år säkert tio års tid vi besökte Specialisten Stefan Arver som idag har figurerat en heldel på tv och som finns i Stockholm. Där gjordes sen även en större undersökning av maken som var tuff för honom men som sen visade sig att det fanns ingen chans alls till att kunna få barn då spermierna var noll inte ens ynka en fanns längre. Vi hade även då besökt Carl Von linne kliniken i Uppsala.

Efter detta besked så började den tuffaste resan hittills allt var kört det fanns ingen chans eller möjlighet kvar alls. Jag kände en smärta inombords och en sorg som fullständigt välde över mig.

Sorgen tog överhanden totalt vi pratade endel om det men sen gick vi och bar våran egna frustration, tankar och sorg lite på eget håll igentligen inte jätte bra men visst vi kanske behövde ta vårat egna ett tag. Jag ville nog kunna prata mer om det medans maken blev mer anklagade mot sig sjölv, kände sig värdelös och sämre som människa. Han var alldeles för hård mot sig själv.

Och det hjälpte ju inte direkt honom att ha föräldrar som minsann talade om för honom att han inte var man nog som inte kunde göra egna barn. Eller tänker att få höra från sin förälder på telefonen trots vetskapen om våran barnlöshet att ” hör av dig om du får barn annars tycker jag vi har det bra som vi har det utan någon kontakt ” han blev inte lika intressant för dom längre om han inte kunde producera barnbarn plus att hans pappa vägrade acceptera att han ville gå sin egna väg i livet och inte leva hans ” dröm ”

För mig är det helt obegripligt hur man ens kan säga detta till sitt barn det är så hjärtlöst så det finns inte ord för det. Ser man inte värdet i att ha fått ett barn, ser man inte sin egna skydlighet som man har livet ut som förälder. Då tar man kanske allt förgivet alldeles för mycket.

Något som jag aldrig någonsin har känt under den här tuffa tiden då jag alltid har älskat min make så enormt mycket var att jag ville lämna allt den tanken kom aldrig ens upp. Och även om felet låg hos honom så såg jag det aldrig så. Det spelar ju ingen roll alls vem av oss som felet ligger hos för det är ju ändå vi tillsammans som kämpade mot en barnlösheten och som är drabbade.

Jag visste att jag ville leva med maken oavsett om vi inte kunde få barn. Det var inget jag ens behövde fundera på det kände jag direkt. Först och främst var det viktigaste för mig att vi fick leva ihop.

Jag hade en dåvarande vän som jag fick kommentaren av ” ja men ska du stanna tänkt på dig själv först och se till att du kan bli mamma. ”

Jag blev så sårad, arg, besviken och ledsen över den kommentaren och jag kunde aldrig begripa eller förstå varför jag skulle lämna personen som jag älskade så enormt mycket bara för att vi drabbats av barnlöshet det fanns inte i min värld att jag skulle göra det.

Vi hade nu det vetskap om det nya beskedet att vi aldrig skulle kunna få ett barn att jobba vidare ifrån med den enorma känslan av orättvisa, ilska, sorg och hopplöshet som man kände. Man kände sig straffad på något sätt och ställde sig ofta frågan VARFÖR ?

Tankarna över hur det skulle ha känts att få vara gravid, bära sitt barn, hur skulle våra barn ha blivit,sett ut, vilka föräldrar hade vi varit osv snurrade ganska tätt i huvudet till och från i perioder.

Vissa stunder gick det lite bättre, vissa stunder kunde det göra så ont så man knappt stod ut det var svårt stt andas. Vissa dagar så mådde jag otroligt dåligt i början efter beskedet min kropp kunde reagera bara av att se en barnvagn och vetskapet om att jag aldrig skulle få uppleva den där stunden. Inte för att jag var missunsam mot den jag mötte utan snarare så otroligt glad för att dom aldrig skulle behöva vara med om det helvete som vi gick igenom.

Men det var stundvis en stor påminnelse om det som vi saknade. Men jag var fast beslutsam om att aldrig någonsin bli missunsamm och bitter.

Smärtan och sorgen går inte att beskriva med ord det man går igenom. dom där jularna när något fattades där man av hela sin själ önskade att få ha dom där små tassande fötterna som kommer över golvet med tindrande ögon över julklapparna som ligger under granen. Påsken, sommarlovs avslutningarna det finns ju påminnelser över allt hela tiden jag hade inte velat missat något tillfälle.

Jag försökte att vara stark och kämpa mig till ett bra liv och det har lyckats ganska bra med.

Vi blev under denna tid väldigt ensamma i allt detta när allt pågick ingen tordes prata med oss om det ,man kring gick det nästan och låtsades som att problemet inte finns. Vilket nästan gör våran svåra situation ännu svårare det är som om det stora sår vi båda bar på blir ännu större.

Vi behövde få prata om allt.

Maken och jag valde tidigt att gå ut med vår barnlöshet och att vi skulle vara öpona med den för att folk ska veta varför vi inte har kunnat få barn men även för att stoppa eventuella ryktes spridningar osv. Som vi varit med om, samhället är nästan uppbyggt så att man skall ha barn annars är man nästan lite konstigt eller ogillar barn tror många.

Men det kan ligga så mycket annat bakom att inte alla par har barn. Men jag tycker också att det är helt okay om man inte vill ha barn man skall göra precis som man själv känner och vill samt har möjlighet till.

Vi fick även vara med om något så elakt då vi fick ett baby born paket som någon hade beställt till oss efter att vi flyttade ut till vårat hus. Det var ett paket innehållande blöjor,nappflaska osv lite det första kittet. Någon och vi vet inte vem hade uppgett datum för när vårat barn hade föds och det låg en lapp i kartongen som grattade oss till vårat först födda barn.

Ren och skär elakhet att någon ens kan göra en sådan sak. Men det finns människir till allt jag minns att jag mådde illa och blev väldigt illa till mods det var obehagligt.

Vi fick tag på den mail adress därifrån beställningen var gjord så vi polisanmälde allt men som vanligt så gjordes ju inget större försök från polisens sida att äns spåra ip-adressen. Vi fick dock reda på från telebolaget att hade polisen begört det så hade dom fått från en person bakom adressen men dom kunde inte ge det till en privat person.

Åren gick och vi hittade tillslut något slags sätt att orka gå vidare trots barnlösheten..

Vi har alltid varit öppna för adoption men det är en stor process. Ekonomiskt osv skulle vi ha blivit godkända men när det kommer till den kroppsliga kroniska smärtan som jag lever med så hade vi inte kunnat få igenom en adoptions ansökan det fick vi till svar när vi kontaktade några adoptions byråar. Så hårt är det när myndigheter står över dig och bestämmer över ditt öde. Du får inte ha några sjukdomar och skall kunna arbeta för att bli godkända. Och som kroniskt sjuk blir ju allt detta svårt.

Och det är en sorg för jag hade verkligen velat adoptera ett barn.

Genom åren så har maken och jag bara blivit ännu starkare tillsammans genom allt vi gått igenom tillsammans.

Det viktigaste för att klara av ett sådant här besked är att se varandra, lyssna, prata mycket, att skapa sig ett liv trots sorgen och utan barn men ett liv som du trivs med. Många par klarar inte av hela resan tillsammans utan går isär men jag är så glad att vi har klarat att hålla ihop hela tiden.

Men man måste få prata om alla dom jobbiga tankarna, bearbeta och sen lära sig att leva med känslorna och den tomhet som man bär på men ändå ha en bra balans och inte låta dom få ta överhanden. Det lär man sig med åren.

Kanske kan du ändå få ha barn i ditt liv men på ett annat sätt genom syskon barn, vänners barn, arbete eller stödperson det finns alltid barn som behöver någon. Du kan alltid bli en viktig person för något barn som behöver dig.

Tillslut så inser man att livet har ett stort värde trots allt och visst livet kommer inte alltid att vara rättvist. Men det kanske ändå kommer något gått ur allt ändå som man är med om.

Du utvecklas, och fastnar du inte i bitterhet så kan händelsen utveckla dig till något bättre för det finns alltid något att lära sig av allt som sker.

Och tänk på att barn är ingen rättighet det är en gåva. Så ni som har barn njut av dom och var rädda om dom. Och ni som inte har barn ni går igenom ett helvete i början ni kommer alltid att leva med en tomhet och en sorg men låt den finnas där men tillåt er också att leva.

Det går att komma vidare, ni får vara ledsna och arga över det som drabbat er. Men ni kommer att ta er vidare på ett eller annat sätt. Lägg ingen tid på att anklaga er själva även om det är lätt att göra det i den här situationen det leder ingen stans ändå och det hjälper inte smärtan ni känner.

Och alla ni som står brevid någon som drabbats av barnlöshet, även om det är svårt så va ett bra stöd, lyssna, prata ni kan göra mycket mer för dom drabbade än ni tror. Och ni som är drabbade se till att ha rätt personer omkring er ensam är inte starkast.

Vi var som sagt var väldigt ensamma i allt och vi fick klara av detta på egen hand men det kunde ha varit så mycket bättre med ett bra stöd.

Och man kan verkligen få ett underbart liv mellan bara två personer även om man blir lite vingklippt och att man får bära på en tomheten Resten av livet.

Men fyll tomrummet med annat.

Detta är ett ärligt inlägg som jag skrivit för att lyfta våran berättelse och kanske för att inge någon slags tröst och hopp till andra som drabbats av barnlöshet någon gång i livet.

Jag kommer nog göra så att jag längre fram kommer att personligt öppna upp och gå in på hur barnlösheten har påverkar mig som person och hur det varit för mig under den här tiden. Men jag började här nu med detta inlägg så länge.

Och jag riktar här ett stort TACK till min bror som på ett helt osjälviskt sätt öppnade upp för att vi skulle få en så fin kontakt med min brorsdotter redan från första stund och som nu har hunnit fylla hela 9-år och är en mycket viktig person i vårat liv.

Sen vill jag bara säga att det viktigaste var ändå i allt detta som vi gick igenom, att vi klarade av att ta oss igenom allt för det allra värsta hade ändå varit att mist dig älskling på vägen.

💞 Vi har krigat så mycket tillsammans och det har stärkt oss något enormt och kärleken har bara växt sig starkare mer och mer genom åren

💞 Jag älskar dig 💞


Gillar