Dagarna som flyter ihop i en grå massa av ångest och sorg

Dom senaste dagarna efter mitt cancerbesked har varit omtumlande milt sagt.

Jag har försökt att ta mig igenom dom senaste dagarna genom att kämpa för att bara orkat resa mig upp för varje ny dag.

Orkat att ta projektet att göra sig iordning.. Jag har fått i mig det pytte lilla ätbara mat som mest bestått av smörgås och soppa så gått det går.

Jag gick från ett ganska gott mående innan beskedet till att helt tappa fotfästet.

Dock tror jag inte att jag är ensam om det när man får ett sådant här besked. Har förstått det som en ganska vanlig reaktion.

Tankarna far i huvudet dag som natt jag börjar få svårare att sova. Sover max 4-5 timmar och vaknar sedan med en enorm ångest.

Jag har som en grå sörja mitt framför ögonen på mig .. kroppen är i ett ständigt oro och ångest läge.

Jag kan gå en sväng på våran tomt och titta och tänka . Alla planer jag och maken hade inför sommaren både i små resor, lite över tomten som skulle göras och hur vi ville ha sommaren gör sig påmind. Planerna över vår framtid.

Det ger ångest.

Jag inser att så kommer inte denna sommar att bli den har totalt förändrats.

Jag hamnar som i en sorg över allt som händer och allt som skulle ha hänt denna sommar men också över allt som jag nu kommer att behöva genomgå.

Jag har läst på om min tumör sjukdom och har lite mer insikt i vad allt kommer att betyda för mig.

Operationen är stor man måste gå in genom en öppen bröstkorg och på så vis komma åt och förhoppningsvis avlägsna hela tumören.

Det blir en tuff operation att genomgå och en tuff återhämtnings process med mycket smärta.

Men vill jag nu ha möjligheten att överleva blir operationen ett måste att ta sig igenom.

Jag kommer inte att veta vilket stadie tumören har förren den är bort opererad och patalogen undersökt den.

Men jag vet en sak...

Jag måste hitta ett verktyg att ta mig igenom detta och det första steget är att be min man att nu vara så öppen han bara kan med mig i hans känslor i allt vi går igenom tillsammans för jag är ju inte ensam i situationen.

Makens situation är minst lika svår då han skall stå brevid mig som en stötte pelare och ge styrka att vi kommer att klara detta men även han måste också ha möjlighet till bearbetning av sina egna känslor.

Att vi tillsammans kan prata om allt som händer oss både praktiska saker men också känslomässiga. Och stötta varandra.

Jag tar också hjälp iform av lite ångest dämpande.

Jag har haft turen att aldrig kännt ångest innan men nu har den greppet taget om mig rejält. och jag behöver få lite paus från den känslan för att kunna ta tag i situationen.

På tisdagen en vecka efter beskedet så skall jag genomgå ett spirometri test för att se min lungfunktion för att se om jag kommer att klara kommande sövning inför operationen.

Även den undersökningen är ångest laddat men förmodligen pga. Att jag vet ju varför den måste göras.

Allt känns ännu mycket overkligt.

Men efter några dagar med ångest dämpande är jag dock lite mer hjälpt av tabletterna så jag kan börja fungera en aning bättre.

Maken och jag tar oss ut lite mer igen i form av promenader på dom vägar där vi brukar gå. Vi tar även turer in till stan men det känns nästan konstigt att befinna sig mitt bland människor som har sin vanliga vardag med vardagsbestyr och stress som ständigt är på gående. Dom går till sina jobb, dom skyndar till att hämta barnen på dagis, till att hinna handla maten osv.

Och där står jag och min vardag har helt stannat upp.

Men livet fungerar ju såhär.

Och hur normalt du en tycker att någons liv ser ut på ytan så vet du inte vad den människan bär på för saker eller händelser inom sig.

Eller vad som pågår just här och nu för allt syns ju inte utanpå.

Jag har under dessa  dagar genomgått en sådan enorm våg av känslor som nästan är svårt att sätta ord på.

Men för att lite beskriva dessa känslor så är det hopplöshet, rädsla, ångest, sorg.

Man har dödsångest milt sagt och man känner att det skulle vara alldeles förtidigt att få lämna det liv som jag älskar tillsammans med min underbara make.

Men allt man gör känns som om det skulle kunna bli sista gången.

Förmodligen inte konstig att man känner så jag är i min första fas av besked..... Chocken!






Gillar