Dagarna efter min stora operationen

Första natten efter operationen har ändå flytit på lugnt men vi har fått öka på smärtlindringen då och då under natten.

På förmiddagen skall jag ner till röntgen för första gången att se om allt ser bra ut. Jag har ännu en dränage slang liggande upp emot min bröstkorg och in i min lunga för att transportera bort sårvätska och luft.

Det finns speciella personer som arbetar på sjukhuset med att transportera oss mellan avdelningen och röntgen och jag blev lite lätt illamående av den färden lite som åksjuka men jag dras också med en slags postoperativt illamående..

Jag får ligga i sjukhussängen och röntga mig då jag inte varit uppe på benen än och man vill inte riskera att jag skall svimma och falla.

När jag ska tillbaka till avdelningen igen från röntgen så är den transporterande tjejen dyng förkyld snorar och hostar rakt över mig och det känns inte alls okay med tanke på att man är ny opererad infektions känslig och absolut inte vill dra på sig en luftväg infektion nu.

Jag har igentligen en obehaglig känsla av slangen som sitter i min bröstkorg och den kan ge mig lite extra smärta säger läkaren. Man kan höra mina revben knäppa till vid vissa andetag från det uppsågade partiet som rör sig för varje andetag jag tar.

Det är igentligen en obeskrivligt konstig känsla att det ändå bara är ett dygn sedan operationen och förutom tröttheten jag har då jag sov ganska mycket på förmiddagen så känner jag mig ganska skaplig och är bra smärtlindrad. Vilket är a och o.

Jag har dock lite jobbigt med andningen än och har därför kvar syrgasen men det är ju igentligen inget konstigt efter det jag varit med om. Min crp är hög men det är också en normal reaktion efter en operation och det var tur då jag kände en viss oro över infektion och det är absolut det sista du vill få just nu.

Men man kommer att hålla koll på den så att den sen börjar gå åt rätt håll igen.


Nu är det dags att redan dagen efter operationen att börja komma upp och sitta på sängkanten man skulle ju kunna tänkta men gud så tidigt efter operationen låt stackaren vila.

Men det är verkligen för min egen skull som vi motas upp så tidigt som möjligt för om vi blir liggande för länge efter operationen ökar risken för proppar i lungorna och att dra oå sig infektioner avsevärt.

Lungorna behöver motioneras då dom som jag tidigare skrev faller ihop och blir lite svampiga.

Jag har varit jätte noga med att ta träningen på största allvar för att minska komplikationer och använder min " pipa " ofta.

Jag kände mig lite svimfärdig när jag satte mig upp på sängkanten första gången och fick lite tung andning men kämpade på ändå då mitt ända mål är att komma igång, göra det som måstes för att komma framåt.

På eftermiddagen är det dags för gång träning.

Jag kopplas om med diverse sladdar och allt måste med mig så jag har endel hängande på gåstolen och efter går en sköterska med en ställning med resten av allt jag har.

Jag börjar gå rätt så sakta med försiktiga steg men inser också hur himla skönt det ändå var för lungorna att få denna motion. Sköterskan säger att det är inte längden på streckan som jag går som är det viktigaste utan att vi kommer igång.

Men på ren envishet så tar jag mig hela avdelningen på thorax och lung sidan runt och det går ändå riktigt bra. Snacka om en boost för mig själv att ändå 24 timmar efter en sådan pass stor operation klara av detta pass.

Det ger mig styrka och jag är jätte stolt över mig själv. Men väl tillbaka på min sal så får jag vila mig.

Under eftermiddagen kommer min läkare in och säger att röntgen såg bra ut och att dom kan inte se att det finns luft kvar i brösthålan längre och dränage slangen skall tas bort på mig. Vilket sen sker på eftermiddagen.

Jag hade varit lite orolig för detta då jag själv dragit dränage slangar på patienter och vet att det kan göra väldigt ont sen är skillnaden att förr lät man dom sitta kvar så mycket längre så dom nästan börjat växa fast lite på vissa ställen i sårvätska.

Sköterskorna kommer in och börjar förbereda mig för att dra slangen och ber mig att ta ett djupt andetag sen är den borta visst ett visst obehag är det men det gör inte så ont.

Och det är så skönt att en slang är borta från min kropp och ännu ett tecken på att det är påvög åt rätt håll.

Dagen efter på onsdagen så är det dags för röntgen igen på morgonen man skall då se så att det inte samlats luft och sårvätska igen efter att dränage slangen blev dragen. Jag får sedan svar från läkaren att allt såg mycket bra ut och det är skönt att veta.

Läkaren kommer in på salen och berättar att man även skall prova att stänga av epiduralslangen som är kopplad till en pump som hela tiden har gett mig rätt dos morfin med jämna mellanrum. Jag känner ett uns av oro eftersom jag ändå vet hur mycket den hjälpt mig med smärtlindring och är orolig för hur jag skall klara mig utan. Förmodligen något som dom flesta brukar känna.

Men det måste ju ändå vara nästa mål att gå över till endast tablett behandling för att sedan kunna klara mig själv hemma och man kan inte ha epidural slangen sittandes i ryggmärgskanalen hur länge som helst pga infektionsrisk.

Utsättningen går ändå ganska bra men en viss ökning av smärta drabbar mig men läkaren bestämmer sig för att göra ett tillägg på medicineringen så att man öven skall ge mig en spruta max fyra gånger per dag vid behov.

Framåt kvällen är jag dock med om mitt första värsta smärt anfall under hela tiden. Efter att jag har varit till toaletten drabbas jag av en sådan smärta i bröstkorgen och lungorna och det sprider sig en ren panik känsla över mig.

Det är svårt att i detta skede ta djupa andetag och jag hyper ventilerar endel. Men sköterskan kommer snabbt till räddning och jag får en spruta direkt in i blodbanan och den bryter den värsta toppen av smärtan och jag kan andas lite lugnare igen.

Man berättar för mig att snabb insättning av smärtlindring är jätte viktigt eftersom att efter två sådana toppar av smärta så blir det svårare att kunna medicinera bort den.

Men tack och lov är detta den första och sista på denna nivå vilket jag är tacksam för.

Under onsdagen så tas också min kateter bort och som jag haft sedan operationen bort och likaså även min epidural slang. Jag börjar bli lite mer fri från slangar och personalen är imponerad över att det ändå har gått så fort fram för mig som det ändå gjort efter en sådan stor operation. Så här bra som jag är ska man inte vara redan säger dom.

Det bestäms att jag dagen efter skall med ambulanstransport flyttas tillbaka till mitt hem sjukhus

Vården på avdelning 50 är redan över..


Så kommer då dagen när jag skall säga hejdå till alla som varit inblandade i min rehabeliterings process sedan min stora operation.

Det känns verkligen sorgligt det har varit en hög nivå på vården och jag har trivts på avdelningen det är också jobbigt att behöva flyttas till ett nytt sjukhus med ny personal och börja om.

För första gången efter operationen så får jag hjälp med att duscha och få ta på mig lite egna kläder och herregud så skönt det var. Vilken lyx känsla.

Få håret och kroppen tvättat efter skrubb doft och den gula tvätten dom använde på operationen den känslan var underbar.

Undersköterskan frågar mig " vad längtar du mest efter nu. " .. och jag svarar att få komma hem igen. Det är bra säger sköterskan för då är du redo för det för dom som inte är det ser inte ens hemgången framför sig och det låter bra tycker jag.

Jag känner mig betydligt mycket piggare efter duschen och maken och jag tar oss en promenad inne på avdelningen men denna gång utan gåstol och utan syrgas och det går bra.



Vi tar oss till en balkong som finns på avdelningen och slår oss ner en stund och snacka om den där starka boost känslan som ramlar över mig igen man känner att jag kommer verkligen klara att ta mig tillbaka igen efter allt.

Jag njuter av att dra in den ljumna luften i mina lungor och det är en skön känsla.

Torsdagen kommer och det är dags för ambulansfärd.

Jag fick lite extra morfin innan hemresan med ambulans men efter denna skumpande färd hem till hemsjukhuset så är jag mycket förvärrad i bröstkorgen den är totalt stel och värker och uppe på avdelningen får jag extra morfin igen.

Men väl där på nya avdelningen så mår jag inte bra alls utan jag känner att mellan landningen på ett nytt sjukhus är jobbigt. Jag kommer sen själv fram till att det förmodligen är så att jag har i sådan rasande fart gått framåt i mitt mående så att ligga inne snarare börjar kännas som att det begränsar mig mer än hjälper mig och jag börjar vilja rå om mig själv igen.

Det är ingen ro på sjukhus och det är svårt med sömnen och jag börjar längta efter att få sova ut vilket också är viktigt i återhämtningen.

Samt att det blir mer små tränings insatser under en dag i egna hemmet där man på den nivå jag får och klarar ändå blir mer aktiv.

Jag bestämmer mig för att ta upp detta med läkaren dagen efter på ronden för jag känner att jag är redo att åka hem.

På fredagen är jag jätte glad då jag äntligen får skrivas ut och man har sätt att mitt crp fortsätter neråt i värde vilket är ett bra tecken och jag får då komma hem till mitt egna vilket jag lägnat efter. Jag känner att jag kommer att få min bästa rehabelitering hemma.

Och medicineringen jag har med morfin tabletter är en medicin som man ger till cancer sjuka ett långtidsverkande som jag tar två gånger per dag och ett korttidsberkande vid behov får jag med mig hem.

Redan dagen efter jag kommit hem dvs lördagen så börjar jag gång träning det är jätte skönt och jag mår bra i att lungorna öppnas upp och får arbeta lite.

Jag lyckas nästan allt som allt gå hela 1,5 km under den dagen.

Det är otroligt bra tycker jag.

Smärtlindringen fungerar också bra och jag njuter verkligen av att få vara hemma , krypa ner i sin egna säng på kvällen och verkligen få sova.

Jag tog verkligen rätt beslut om hemfärd. Maken hjälper mig med det jag inte klarar själv.

Jag kan än idag inte fatta allt jag varit med om under dessa dagar och fatta att jag genomgått den stora operationen som jag ändå gjort.

Läkarna och sköterskorna i Uppsala förundrades över hur bra allt gått för mig och är snopna över att mina symtom inte är svårare än dom är vilket är det vanligaste men även över hur långt jag redan kommit och det gör jag själv med.

Jag tror det är en kombination av det enorma stöd jag haft från min totalt underbara make som funnits där sexton timmar per dygn brevid min sida varje dag på sjukhuset han är verkligen den finaste man som finns. Jag känner en sådan enormt stor tacksamhet att jag haft denna tur att få träffa denna fantastiska man. Vi har nu levt tillsammans i hela tjugofyra år och det skall bli många år till.


Jag är också tacksam för dessa proffsiga läkar team och sköterskor jag träffade i Uppsalaoch  som gav den bästa möjliga vården helt utifrån mig personligen och min smärtproblematik och med den störsra trygghet som man kan tänka sig.

Alla andra fina människor som på ett eller annat sätt som har  funnits där för mig 💗

Detta har lätt mig framåt i rasande fart och fast att det nästan är det svåraste man kan göra så skall jag också ge mig själv beröm för min totala fokusering på att ställa mig in på och vara beredd på att allt som kan komma både i undersökningar, smärta, känslor och allt annat som jag måste ta mig igenom för att bli bättre.

Min make sa till mig ganska tidigt att du kommer vara hjälpt av din beslutsamhet, envishet och styrka men innan allt det här drogs igång och dagen för operationen kom så kände jag mig inte så stark längre jag  kände mig liten och bräcklig och fast under ångestens och orons famn.

Men denna mentala förberedelse jag ändå gjort under dessa månader från mitt cancer besked tog mig ändå igenom allt på ett starkt och stabilt sätt. 

Jag tappade aldrig gnistan att jag kämpa mig tillbaka och jag hade bara ett mål hela tiden och det var att kämpa mig tillbaka omgående och det är jag på god väg med nu.

Jag känner tacksamhet från botten av hela mitt hjärta

❤️🙏🏽❤️


#fuckcancer

Gillar

Kommentarer