Tänk att jag sitter här idag och att min resa gick bra.

Jag överlevde både min ångest, min stora operation och tumören. Så dåligt som jag mådde fram till min operations dag det var riktigt vidrigt, det första jag fick känna varje morgon efter några få timmar av sömn var ångest knuten i magen, kniven som vreds om och det enorma illamåendet som sköljde över mig direkt jag slog upp ögonen. Jag som aldrig hade haft ångest tidigare fick känna på den gastkramande vidrigaste ångesten som man kan tänka sig.

Jag vet hur enormt jobbigt det var att bara ta sig igenom dagen, jag hade en grå suddig hinna mitt framför ögonen.

Men ändå nu i efterhand när jag kan sitta här och tänka tillbaka på allt så det allra värsta hade jag kvar.... det visste jag inte då.

Läkningen, dom tillstötande komplikationerna och jag hade konstanta inflammationer i operationsrådet som var stort. Även ståltrådarna som man drar ihop det uppsågade bröstbenet med igen orsakade smärta och inflammationer, kroppen reagerade mot att det fanns ett främmande föremål i kroppen.

Smärtorna var vidriga likaså den strama känslan över hela bröstkorgen. Vid varje minsta rörelse du gör så rör ju också bröstkorgen på sig.

Läkningen tog lång tid och jag var väldigt begränsad. Under hela sex veckor fick jag hjälp av maken med duschning och tvättning av mitt hår. Smärtorna gjorde att det gick inte att få upp armarna för att tvätta håret varje sådan rörelse gjorde att det stramade och smärtade i området och ärret.

Ibland så kunde jag sitta en stund extra på dusch pallen och bara låta det ljumna vattnet rinna ner över bröstkorgen bara för att det lindrade lite.

Mina lungblåsor hade fallit ihop som en komplikation av sövningen och den operationen som jag hade gjort och jag åkte även på en lunginflammation mitt uppe på allt annat trots att jag var noga med sjukgymnastiken av lungorna.

I detta skede så är både jag och kroppen skör man orkar inte med att ytligare saker sker.

Allt började även att komma ikapp mig känslomässigt under hösten, den långsamma läkningen tog på psyket. Jag fick gå på morfin behandling i hela elva veckor innan jag helt hade slutat med medicineringen.

Jag hade ett schema för nedtrappning då kroppen vänjer sig fort vid den dos som man hade varit inställd på så länge.

Där kom nästa vidriga fas, kroppen skrek efter mer trots att jag aldrig hade tagit en tablett över den dosering som läkaren gett mig med ändå så hade kroppen memorerat känslan av morfin kapseln och ville ha mer.

Där är det tur att jag har en sådan enorm vilja för hade jag saknat denna starka vilja så hade jag lätt kunnat att trilla dit i ett missbruk. Jag mådde nästan illa över att min kropp redan hade vant sig så mycket på medicinen och att den bara ville fortsätta att få den.

Jag lät aldrig abstinens känslorna vinna utan jag kämpade emot dom kroppen kunde bli så sjukt stressad, jag blev kallsvettig, illamående och jag mådde allmänt skit.

Det blev många nätter där det bästa var att klä på sig kläderna och gå en långpromenad och få kroppen och hjärnan att tänka på annat.

Jag blev rejält skrämd där över hur lätt det skulle vara att ha trillat dit om jag inte haft den hjärnvilja som jag har.

Ingen i sjukvården hade förberett mig på denna jobbiga resa eller vad som kommer efter. Jag hade aldrig tidigare varit närheten av att behandlas med ren morfin.

Idag kan jag bara hoppas att jag aldrig mer behöver att ta dessa morfin preparat igen. Jag kunde ha känningar ända mot december månad 2017 fortfarande så kunde vissa symtom komma ibland innan dom helt klingade av.

Jag tror att alldeles för många trodde att min resa var över när tumören var borta, jag var opererad men oj vilka kamper jag hade kvar att ta. Vissa har jag kvar än idag.

Däremot så hade allt jag varit med om börjat att ta så enormt mycket på min kropp och psyke. Jag var utmattad både fysiskt och känslomässigt och jag har ännu inte helt kommit tillbaka än idag.

Förra sommaren/hösten hade jag ännu rejält ont över operationsområdet och i bröstbenet. Jag kan känna av det än idag och jag har fått en viss kronisk nervsmärta som är bestående, mitt bröstben gör ont i vissa lägen och jag har en viss begränsning än idag på vad jag kan göra utan att få ont.

Jag är så enormt imponerad av kroppens läkningsförmåga, jag är stolt över mitt egna kämpande tillbaka.

Den 24 juli så passerar jag hela två år sedan denna resa började och då jag fick mitt livs svåraste prövning hittills i livet.

Jag är för evigt tacksam att utgången blev som den blev 🙏🏽