Jag vill redan här förvarna om någon tycker att det är obehagligt med operationsbilder och jag vill också tala om att det här inte jag personligen på bilderna men dom visar precis hur det hela gick till.

Jag vill i och med det här inlägget berätta om den operation som jag var tvungen att genomgå den 24 Juli År 2017.

Anledningarna till detta är nog bla att jag här om dagen fick upp ett minne på facebook som genast tog mig tillbaka till när allt hände.

Jag minns att det var en varm och solig sommar dag när taxin hämtade mig på morgonen vid patient hotellet där jag hade fått sova över natten för att köra mig upp till Akademiska sjukhuset i Uppsala dör operationen skulle äga rum.

Det var en stor operation som Jag skulle genomgå och som innebär att läkaren sågar upp mitt bröstben och med hjälpmedel drar isär hela mitt bröstben åt sidorna för att kunna blotta det område som ska opereras.

Läkarna visste redan innan att tumören var ganska stor men ingen kunde säga i förväg vad dom skulle möta utan läkaren sa till mig under mötet att det är först när vi har öppnat upp dig som vi vet hur den ser ut och växer.

Det slutade i varje fall med att läkarna fick operera både över hjärtsäcken, lungan, ta bort thymus och ända upp emot sköldkörteln på halsen. Läkaren var noga och rensade upp allt som såg sjukligt ut.

Dom gjorde inga chansningar att lämna något kvar och det kändes tryggt.

Dock så visade det sig senare att jag hade en liten rest kvar och det tog hela ett år och tre månader efter min sternotomi operation innan jag sen fick det slutliga beskedet att tumören hade gått helt i regress. Det var en jobbig tid där jag inte visste säkert om det kunde komma att bli en operation till.

Vilket jag bävade för:

Operationen tog hela tre timmar.

Och för att få ihop bröstbenet för läkning efter uppsågningen när operationen är färdig så drar man ihop bröstbenet med ståltråd och sen så får den sitta kvar.

Den onkolog som jag senare pratade med efter ingreppet talade om för mig att under detta ingrepp som inte är något litet ingrepp så hamnar kroppen i ett stort trauma. Och det skulle ta tid att läka både mentalt och kroppsligen.

Och när jag ser dessa bilder så kan jag verkligen förstå vad min kropp fick utstå under operationen det är en brutal behandling.

Ändå så kan det samtidigt vara så svårt att greppa att jag verkligen har genomgått allt det där.

Hur klarade jag denna period det kan jag tänka många gånger. Men det var väll autopiloten i mig och min starka vilja som tog mig igenom det hela.

Jag känner en enorm tacksamhet över att operationen gick bra trots att jag fick komplikationer efteråt och som var jobbiga och att jag hade en enormt bökig läknings tid och en besvärlig väg tillbaka så slutade jag aldrig kämpa men jag är inte helt i land än.

Jag känner inte heller att det är konstigt att jag har bestående besvär kvar idag med kronisk nervsmärta och ont över bröstbenet.

Men tumören är borta och jag lever.
Jag vet att om jag har otur kan tumören komma tillbaka igen men jag kan inte gå och vara rädd för det.

Jag försöker varje dag att ändå kämpa mig framåt men min kropp är så otroligt trött och jag känner mig ännu utmattad.

Man får ta en bit i taget.

Och jag bär idag mitt ärr över bröstkorgen med en stolthet och ärret står för överlevnad.

Kram 💕