Dagens fråga idag. Utmaningen är startad av Madeleine- där hittar du alla ämnen dag för dag, o anmäl dig gärna om du vill delta du också.

Detta är orsakullans fråga i dagens bloggutmaning.

Jag skulle nog säga att jag ger kärlek till mig genom att ha slutat att vara så hård mot mig själv, slutat med att ställa så hårda och orimlga krav på mig, slutat att tro att jag alltid måste svara ja och finnas till för alla andra när jag själv är sjuk och går på knäna.

Jag ger mig själv kärlek när jag omger mig med sådant som jag tycker om och ibland så unnar jag mig även en fin bukett färska blommor, och jag ger mig kärlek när jag är sann emot mig själv.

Jag skulle nog också säga att jag blivit bättre på att ge mig själv en klapp på axeln och berömma mig när jag gör något bra, vilket absolut inte har varit lätt förrut att göra men med åldern så kanske klokheten kommer *ler* och det tycker jag är att ge sig själv lite kärlek.

Hur är det med er är ni bra på att ge er själva kärlek?

Iden här veckan så är det en väldigt speciell dag för mig, för det är dagen när maken och jag blev tillsammans för tjugosju år sedan.

Vi hade innan lärt känna varandra lite genom skolan och jag hade sett till att få alla arbeten som skulle göras par och par med honom , lite planerat ja jag vet *ler* men till och med läraren på skolan visste om allt tillslut och vad jag kände och hjälpte också till att para ihop oss vid ett par tillfällen.

Men maken däremot var inte den bästa på att uppmärksamma signal som egentligen hade varit väldigt tydliga ett tag så tydliga så halva klassen visste om vad jag kände för honom.

Men i varje fall så var jag tvungen att planera in något så att jag skulle våga ta chansen att berätta vad jag kände för honom

Jag och en vän från klassen ordnade en stillsam fest där vi sen bjöd in honom med stort H och hans vänner. Egentligen så visste alla som kom på festen vad den var till för förutom maken då och hans närmaste vän.

Kvällen var bra och sen skulle vi gå ut på stans ute ställe lite senare på kvällen men där höll min plan på att sprick då maken funderade på att åka hemåt istället då han skulle arbeta dagen efter och jag fick panik.

Så jag var ju redan där och då tvungen att erkänna för honom att jag verkligen ville att han skulle stanna vilket han sen till min stora lycka gjorde och jag kanske inte behöver säga hur det gick sen för det förstår ni nog redan med tanke på att vi idag firar tjugosju år tillsammans.

Den bästa dagen i mitt liv och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Vi har alltid funnits där för varandra.

Jag vill inte ens tänka på hur mitt liv skulle ha varit utan honom han där med det stora H min första riktiga kärlek och min stora klippa i livet.

Jag älskar dig till månen och tillbaka nu satsar vi älskling på guldbröllopsdagen och många många fler år får vi hoppas på att vi får tillsammans.

Kram fina 💕

#nouwseptemberchallenge

En känsla av stolthet att kärleken och jag har lyckats att hålla ihop trots allt vi varit med om genom åren och alla dessa tunga bita som vi tyvärr har fått gå igenom.

Vi är inne på vårat tjugosjätte år tillsammans.

Tänk vad ödet hade kunnat vara annorlunda. Vi gick på samma skola i två år han dock upptagen och jag fast bestämd på att inte ha något nytt förhållande på ett långt tag. Då jag hade kommit ur ett tre år långt förhållande som inte varit bra för mig.

Men sen så tog jag studenten, jag jobbade sommaren och hade så tänkt att fortsätta att göra men en dag låg ett kuvert i postlådan.

Gymnasieskolan som jag hade gått på erbjöd oss som gått ut den sommaren att få hoppa på ett tredje läsår och som då skulle ge oss det tredje gymnasie året.

Jag antog erbjudandet, lite besviken för min plan var ju egentligen att fortsätta att jobba och hitta en bostad. Men det kändes också rätt att plugga vidare för ett år skulle ju gå snabbt och jag skulle då slippa att plugga igen detta år senare om jag ville läsa vidare i framtiden.

Då man gjorde om alla gymnasielinjer till tre åriga och vi var dom sista eleverna som hade bara två år när vi gick ut.

Tänk vad detta beslut kom att bli mitt livs bästa. Vi hann bara gå någon vecka på tredje året när jag lade märke till han med stort H.

En dag så skulle vi göra ett par arbete i klassen och läraren säger att vi skulle välja vem vi ville arbeta tillsammans med. Fråga mig inte varifrån jag tog modet till mig men där sitter jag i salen och högt och tydligt så hör jag mig själv säga jag vill arbeta med J.

Trots att varken han eller jag hade pratat med varandra innan.

Förmodligen så tyckte jag väll att det var bäst att ta chansen. Det kom sen till att bli fler samarbeten och jag fick också reda på att J nu var singel yes!

Något hände inom mig jag kände mig lycklig och livrädd på en och samma gång. Det pirrade i magen och det var som att det bodde en miljon fjärilar där inne.

Det var nytt för mig så här starka känslor hade jag aldrig drabbats av tidigare.

Till slut så visste nog alla i våran klass om vad jag kände inklusive J kompis. Men han hade dock inte anat något själv hur han nu kunde missa det.

Det var ingen lätt match att få honom att förstå han var lite trög i starten haha.

En kväll var vi ute på ett ute ställe i stan jag hade sett honom dansa med en annan tjej på håll och jag vet att när jag satt där sen på nattbussen hem så mådde jag dåligt jag kände mig ledsen.

Samtidigt så tyckte jag att jag var riktigt korkad för jag kände inte J, jag visste inte ens om han någonsin skulle vara intresserad av mig men ändå så gjorde det så himla ont.

Det var då jag insåg hur himla förälskad jag verkligen var i honom.

Jag ordnade till slut en fest där alla visste varför vi skulle ha den hemma hos en kompis i stan och sen så skulle vi gå ut efteråt.. Vi skulle träffas alla och ha kul och jag skulle äntligen säga till J vad jag kände under kvällen.

Istället så höll kvällen på att gå riktigt tokigt.

J fick en öl i knät och funderade på att åka hemåt men jag övertalade honom att stanna.

Ja utgången av den kvällen kanske ni redan har förstått, äntligen så begrep han vad jag kände, äntligen så blev det han och jag.

Det framkom även senare att även han hade känt detsamma för mig men han hade aldrig trott att jag skulle vara intresserad.

Och vågade väll inte ta reda på vilket heller med rädsla för att bli sårad.

Från den dagen har vi varit oskiljaktiga.

Vi har som alla par haft tuffa perioder. Men vi har alltid tagit oss igenom dom, vi har aldrig under dessa år somnat osams inte en ända gång, vår kärlek kom att bli det starkaste band man kan ha.

Jag har stöttat och funnits för honom genom åren likadant har han gjort för mig.

Vi har tagit oss igenom prövningar i livet vi har byggt det liv som vi båda ville ha.

Smärta, sorg och jobbiga händelser har inte fått ta det vi hade ifrån oss utan dessa saker har snarare gjort oss ännu starkare.

Om båda vårdar kärleken ömt så kommer den att växa sig starkare än något annat. Jag kan vissa stunder ibland bli livrädd för att något skulle kunna hände den andra, men vi har pratat om det och vi vet vad vi skulle önska den andra om det skulle ske.

Där blir det ju lite annorlunda för oss då vi aldrig fick vårat kärleksbarn.

Vi blir lite mer ensamma och sköra om något händer oss.

Jag tror att sådana samtal är viktiga att ha för vi vet ju egentligen inget om vad livet kommer att bjuda på.

Men en sak vet jag vi lever här och nu, vi har vår kärlek och vi har vårat liv. Och jag älskar varje minut av det.

Jag är lycklig, jag är tacksam, jag tar det inte för givet. Men jag känner mig så enormt rik, jag fick det finaste som man kan få uppleva i livet KÄRLEKEN.

Jag älskar dig nu och för alltid 💕