God förmiddag fina ni 💕

I natt så sov jag som en stock förmodligen av ren utmattning visst det saknades någon timme men de jag väl sov var bra sömn.

I vanliga fall så brukar fredagen kännas lite så där extra bra och lyxig eller nästan lite festlig. Men i den situation vi är i nu så känns dagarna nästan likadana dom flyter bara ihop.

Det enda sköna är väll att helgen förhoppningsvis blir lugn för oss om vissa telefon samtal bara uteblir så vi kan försöka att återhämta oss och bara ta hand om oss.

Ja här har vi verkligen fått vinter nu på riktigt snön fullkomligt fortsatte att vräka ner hela natten och det är verkligen jätte fint ute. Snödrivorna har blivit stora utmed vägen och jag älskar när det blir riktig vinter, ljust och fint och det är nästan som att man blir sugen på att göra en snö ängel.

På bilden så är första trappsteget helt översnöat.

Hur har ni det har ni med fått en massa snö?

Dagen idag kommer som sagt att bli lugn och vi ska bara rå om varandra.

Jag hoppas att ni njuter av eran dag och ta hand om er.

Kram 💕

God förmiddag, vilken kall natt det har varit. Men det blev ändå några skapliga timmar av sömn vilket var otroligt skönt, men i situationen som är nu så är det svårt att komma till ro.

Idag så bär det iväg in till sjukhuset och dagsjukvården för lite injektioner det kanske är välbehövligt just nu både för muskler och leder samt om det påverkar mig och jag i bästa fall blir lite piggare vilket kan behövas för att orka med allt runtomkring.

Men i vanlig ordning så känner jag att jag gärna skulle undvika sjukhus nu pga pandemin.

På vägen hem så ska veckans online handling på ica hämtas ut.

Annars så kämpar vi på här hemma med allt.

Jag önskar er en fin dag.

Stor Kram 💗

Jag och maken lämnar en otroligt jobbig helg bakom oss men vi har även en tuff vecka framför oss med vissa saker som måste ordnas.

Maken kämpar men har det tufft tänk att man kan använda hans mors död som ett slagträ för att göra honom ännu mer illa. Iskall och empatilös är man då enligt mig.

Och att det faktiskt finns en skyldighet att meddela en anhöriges död men här verkar inte det existera, man ska inte behöva läsa att sin mamma gått bort i tidningen.

Sorgen blir tung och väldigt komplex när allt är så komplicerat och under åren som dom valt att ta avstånd ifrån maken så har han ju redan sörjt situationen i flera omgångar. Men nu kommer sorgen tillbaka som en ren käftsmäll och då är det lätt att tappa fotfästet för ett tag.

Jag gör mitt bästa och jag viker inte ifrån hans sida och han har mitt stöd dygnets alla timmar men jag måste också försöka att vara klok så att jag själv ska hålla ihop och orka vara det där stödet.

Sköta maten, dom dagliga promenaderna för friskluft är viktigt, sömnen så gott det går även om den just nu blir betydligt mindre än vad den borde vara men när tillvaron kastas omkull så blir det svårt men ett måste att hålla detta.

Vi pratar om allt vi har suttit i timmar gråtit, tröstat och hållit handen nästan krampaktigt för vi vill inte släppa taget om varandra och vi har kramats massor så otroligt viktigt med närheten.

Visst kommer väll ljuset tillbaka där någon gång i horisonten men just nu så känns det avlägset. Men sen befinner vi ju oss bara i början av resan. Man kan bara ta en liten bit åt gången och göra sitt bästa.

Små små steg framåt och sen låta allt få ta den tid det gör.

För mig kommer dessa val och behandling av maken att vara en stor gåta. För mig så finns det bara inte att man beter sig så här.

Men tillsammans, maken och jag så är vi tacksamma för att vi aldrig någonsin kommer eller skulle göra något likvärdigt. Vi är inte dom personerna.

Det gör så ont i mig att se smärtan och dom glansiga ångest fyllda ögonen hos min make, det känns som om jag skulle gå sönder. 💔