God morgon.

Det här är dag fyra på bloggutmaningen som startades av [email protected]

På frågan om mitt hem alltid är skinande rent och att varje pryl står på sin plats så svarar jag JA om vi syftar på idag med tanke på att vi helg städade igår. Men jag är en ordningsam person.

Men annars så är svaret både Ja och NEJ, för det finns gånger där jag gör något speciellt och hemmet mer eller mindre kan likna ett bombnedslag, men inte så ofta.

Visst jag har ju aldrig stökigt någon längre stund för jag plockar alltid undan och städar upp men mitt hem är inte perfekt. Det finns mattor som det var alldeles för länge sedan dom var ute och piskades, dammtussar under möblerna och stället som jag är dålig att damma ofta på.

Men jag har alltid fått höra att du som har så fint, det kan väll inte vara skitigt så det behöver städas.

Jag kan faktiskt bli lite stött av denna kommentar för självklart så kan mitt hem vara stökigt och självklart så är det inte alltid renstädat.

Men det som gör mig mest ledsen över kommentaren det är att jag hade mer än gärna haft ett stökigt hem där jag inte riktigt hade hunnit med att städat  på några veckor.För jag hade så gärna velat ha små smutsiga skor liggandes över allt i hallen, leksaker som var utspridda över allt i hemmet, färg på bordet efter teckningar som barnen hade målat, insläpat av dvs saker som dom hade hittat ute och som dom vill spara inne på sina rum.

Ja ni fattar listan kan göras hur lång som helst.

Det jag syftar på är makens och min barnlöshet vi har inga mysiga små trollungar som stökar till i hemmet. Vi är bara två vuxna personer och jag har alltid fått lära mig sedan jag var barn att man plockat undan och städar upp efter sig.

Det kanske är svårt då att ha ett stökigt hem. Två vuxna stökar inte till så mycket.

Många tänker inte på hur vissa kommentaren kan ta hårt när dom säger så. Vissa kanske tror att barnlösheten var ju länge sedan den är över nu för att man har kommit upp lite i ålder.

Och absolut det är länge sedan det första beskedet kom om barnlösheten jag minns det än idag och året var -1996. Men våra försök har varit många under åren och dom har varit till och från ibland med ett uppehåll pga att vi inte har orkat att försöka mer.

Det är psykiskt påfrestande.

Men vi försökte så sent som när jag var strax över fyrtio men där och då så gav vi sen helt upp hoppet.

Har vi kommit över det, absolut inte men vi har lärt oss att leva med det även om det gör ont.

Jag hade hoppas så innerligt att kunna svara NEJ på dagens bloggutmaning idag för det kanske hade inneburit att våran familj bestod av fler an två vuxna personer.

Men nu är det inte så.

En stor kram till alla barnlösa där ute som känner igen sig, som kämpar och som behöver styrka.

Kram K 💗