Idag bjuder naturen på en fin och solig förmiddag och jag bara njuter efter en kall natt.

Jag har dock sovit som en stock inatt och jag tror verkligen att min kropp behövde den sömnen tråkigt bara att det första som jag känner när jag slog upp ögonen i morse var en nacke som känns mer eller mindre som att den gått av.

Att ha en whiplash skada i nacken är riktigt jobbigt och något som jag inte önskar att någon skulle behöva få uppleva. Allt för att personen som körde på mig bakifrån hade bråttom till systembolaget dagen före nyårsaftonen år2001 och därav var ouppmärksam både på isgatan som rådde och på oss två bilar som stannat vid ett övergångsställe där och då den kvällen så föröndrades mitt liv för all framtid

Men även där så har jag vägrat att bli bitter jag har heller inget hat eller agg emot föraren för mitt liv skulle inte bli ett dugg lyckligare av det snarare tvärtom.

Idag så är det onsdag redan och det är endast två dagar kvar till fredag och helg vilket känns riktigt härligt. Jag längtar.

Min dag blir väldigt lugn och jag ska bara återhämta mig eller jag behöver även vika lite tvätt vilket jag kommer att ta i en långsam takt.

Kanske så ska jag njuta lite av solen med och en promenad hade varit skönt om jag orkar vi får se hur långt den räcker.

Jag önskar er en fin onsdag.

Kram 🍂

Rädslor kan ju både fälla oss med också pusha oss framåt i livet.

Ofta i livet så stöter vi på saker som vi är rädda för eller obekväma att göra. Men hur befriande är det inte då om vi trots det vi känner ändå kämpar och gör det som måste göras ändå och istället övervinner vår rädsla.

Då kan man istället efteråt klappa sig själv på axeln och säga ” så stark du var som klarade av det ” då växer man.

Man kan inte låta rädslorna styra sitt liv även om det ibland kan vara svårt att släppa taget om dom för de biter sig gärna fast.

Jag har varit en person som varit lite feg för att göra sådant som jag känner mig rädd eller obekväm med. Visst det finns ju en logisk förklaring liggandes i min stora otrygghet som jag haft i mina yngre år.

Men jag har ändå gjort det som jag var rädd för till slut, jag har inte alls gillat känslan av att vara styrd av eventuella rädslor och jag förstod ganska tidigt att om jag fastnar i rädslor så kommer jag inte att ta mig framåt i livet.

Rädslor är ju ett slags försvar för oss, dom skyddar oss men sen kan ju också rädslorna bli överdrivna och dom kan mer eller mindre styra oss och hela vårt liv. Där ville inte jag hamna.

Jag har sett det lite som en kamp att ta sig förbi vissa, jag har haft vissa ” spöken ” med mig som påverkat mig.

Jag hade det ganska jobbigt i högstadiet på min skola , mycket hände omkring mig och det var många gånger riktigt tufft att ta sig dit. När jag sen skulle starta upp gymnasiet efter ett sabbats år så satt ju den där dåliga känslan kvar ni vet när något inte har varit bra så hänger det sig sen gärna kvar. Och skolan hade då en dålig klang för mig.

Men det visade sig sen att den oron inte var befogad då personal, elever och upplägget blev så totalt annorlunda mot tidigare och skolan var liten och lugn. Utbildningen till undersköterska fick mig snarare att börja blomma och utvecklas och att få ta det ansvar som utbildningen krävde det var bara nyttigt för mig.

Jag hade en liten orolig själ när jag var yngre av förklarliga anledningar.

När jag sen tog steget att flytta hemifrån så var det lite skrämmande men också jätte härligt. Den känslan att få börja att rå om sig själv och skapa sitt egna det var väldigt bra för mig.

Ytligare ett steg som jag tog som var bra för mig och som fick mig att växa.

Alla dom arbetsplatser som jag fick börja på som vikarie i stan där jag bodde det kunde vara jobbiga så där första dagen men så känner nog alla men när man väl hade kommit dit så trivdes jag. Det är bara ett enda ställe som jag inte har klarat av att arbeta på, men jag fick snabbt möjligheten att byta plats så det ordnande sig.

Att gå ifrån att vilja gömma sig i skolan vid redovisning av arbete inför klassen till att stå där via olika utbildningar och prata inför grupp var ännu en rädsla som jag hade besegrat.

Men jag har aldrig gillat att stå i centrum .

Jag var som yngre och en bit upp i ålder totalt livrädd för spindlar det kröp i hela kroppen om jag såg dom, jag gillar dom inte idag heller men jag har inte samma panik känsla över dom längre och jag kan vara i samma rum som dom.

Jag var livrädd när maken och jag köpte vårat hus, jag var rädd för att återvända till det samhälle där jag av olika anledningar hade mått så dåligt i min uppväxt.

Men det var ett steg som vi ändå tog och jag älskade huset men det tog ett tag att vänja sig vid att vara tillbaka. Men som jag så många gånger har sagt till maken det går inte att fly ifrån det man kommer ifrån det är bättre att ta tag i det. Och sen många år så trivs jag jätte bra men det var tufft i början.

Jag tog sen mitt körkort, fast då hade jag faktiskt inga direkta rädslor. Maken övnings körde med mig och jag hängde bara på. Jag fick köra på semestern ner mot västkusten och in i Göteborg då inte maken själv ville köra där och lurade mig till att sitta bakom ratten.

Jösses där fick jag minsann en prövning.

När jag sen tog min första körlektion på körskolan så sa läraren till mig varför ska du egentligen köra här du är ju redan färdig. Men oj så många mil som jag redan hade kört innan jag kom till körskolan.

Jag fick köra dom lektioner som ändå var tvungna att finnas på pappret. Så det blev bara fem körlektioner och då ingick uppkörning och halkan.

Maken hade varit en bra körlärare och körkortet slutade på knappt 3800kr för mig. Så jag kom undan billigt.

Då var jag stolt att stå där och ha klarat uppkörningen och veta vilken frihet som den där lappen skulle ge mig i mitt liv. Och det är det bästa beslutet som jag någonsin har tagit och inget som jag ångrat.

Jag har alltid förr ogillat förändringar. Dom kunde få mig att känna mig väldigt otrygg medans jag idag ser fram emot dem med spänning.

Idag är det lite mer ” Bring me on ”

Man förändras genom livet och tur är väll det.

Men den värsta rädslan den fick jag vara med om för två år sedan. Det var en rädsla och panik känsla som inte kan mäta sig med något jag tidigare upplevt.

Rädslan när det känns som att döden knackade på min axel. Den enorma rädsla som jag kände för vad som skulle hända och för hur allt skulle gå.

Den rädslan kan man inte styra, för kroppen lydde mig inte den levde helt sitt egna liv.

Men efter att ha tagit mig igenom min största prövning som jag någonsin haft i mitt liv så känner jag mig ändå stolt.

Den prövningen har gjort att jag idag inte känner mig så speciellt rädd längre för något och jag vet idag att jag klarar och har styrkan för att ta mig igenom någon liknande igen. Jag var starkare än vad jag trodde.

Våra rädslor ser ut på olika sätt genom livet och dom ändras vart eftersom.

Ta det här med livet. Som ung så både känner man sig och tror att man är odödlig det finns ingen sådan rädsla men som äldre så vet man att så är inte fallet alls och man uppskattar därmed livet och varje dag ännu mer.

Vissa rädslor kan säkert vara bra och fungera som en drivkraft medans andra kan stjälpa en. Vi är alla olika och bär på våra rädslor på olika sätt.

Vilka är och har varit dina rädslor?

Kram 🌸