Bloggutmaning.Om du skulle beskriva dig som tonåring, vem var du då?

Dagens fråga idag. Utmaningen är startad av Madeleine- där hittar du alla ämnen dag för dag, o anmäl dig gärna om du vill delta du också.

Jag har två sidor av mig som tonåring en mörkare och sorgsen och en lite ljusare så mitt liv som tonåring var väldigt splittrat.

Jag hade så många tunga saker omkring mig i mitt liv, saker som inget barn ska behöva vara med om. Det gjorde att jag blev tvingad till att växa upp väldigt fort, fortare än vad jag ville och jag kände också ett stort ansvar att jag var den som måste hjälpa alla men ingen hjälpte mig.

Jag levde med en ständigt gnagande oro inombords jag visste aldrig vad dagen skulle bjuda på, det var väldigt oroligt runt mig. En gnagade oro i maggropen när man kom från skolan, varken skolan eller fritiden var någon direkt fristad.

Jag som tonåring var sorgsen, sökande, drömmande och längtade bort till att få ordna mitt liv, flytta hemmifrån och leva livet så som jag själv ville skapa det och äntligen börja att läka den tanken höll mig kämpandes.

Jag hade två riktigt nära vänner som jag kunde anförtro mig till men på vägen så gled vi isär. Tyvärr så kände jag mig äldre än mina jämnåriga.

Jag hade väldigt svårt att orka med skolan och dom krav som den ställde på mig för jag var helt sållad på energi. Det fanns ingen ork kvar i mig.

Jag tyckte om att hänga med min bästa kompis på fritiden och att sitta på bänken uppe utanför samhällets kiosk och prata om allt eller inget. Killar snackade vi om med så klart, jag drog mig gärna hemifrån och ville vara ute så länge jag kunde på kvällarna.

Som fjortonåring så träffade jag en fem år äldre kille som jag sen var tillsammans med i nästan 2,5-3 år en period som bestod av en viss trygghet där vi kunde vara hos honom då han hade en egen lägenhet och bodde granne med oss. Det blev mest hemma kvällar men även då så var jag med om saker som jag absolut inte mådde bra av.

Och frågar ni mig idag så tror jag att det var alldeles för tidigt för ett förhållande med en fem år äldre kille. Men samtidigt så blev det också lite räddningen för mig på ett sätt ett litet andrum.

Skulle jag idag som äldre vilja ändra på saker jag fått vara med om absolut, har dom haft någon som helst postitiv inverkan där kan jag svara både ja och nej.

Det enda positiva är väll att mina upplevelser till slut formade mig till den personen jag är nu idag och att det gjorde att jag tidigt visste hur jag ville skapade mitt egna vuxna liv.

Där målet var att skapa allt tvärtemot allt som jag hade varit med om i uppväxten. Och vad som jag absolut inte ville ha i mitt liv en gång till det visste jag, mitt liv var tvunget att bli lugnt.

Ärren är dock alltid svårare, dom kan man inte göra sig av med dom finns där för alltid. Visst bleknar dom lite och gör mindre ont, men dom kan ännu vissa stunder komma upp till ytan och dom har tagit mig många terapi timmar att bli vän med.

Jag ser på min tonårstid på två sätt det finns en lite lyckligare sida men också en mycket tyngre sorgsenhet.

Men man kan ju inte förändra det som varit utan man får bara lära sig blicka framåt och leva med sina ärr.......

Gillar

Kommentarer

lottashullerombuller
lottashullerombuller,
Vilken uppväxt du haft, mycket av det du berättar kan jag känna igen mig i. Tack att du delar med dig fina fina ❤️
nouw.com/lottashullerombuller
Soffiaz_85
Soffiaz_85,