Barn är något som jag....

Dagens fråga idag. Utmaningen är startad av Madeleine- där hittar du alla ämnen dag för dag, o anmäl dig gärna om du vill delta du också.

Jag hade önskat så av hela mitt hjärta att jag hade haft barn i mitt liv tillsammans med min make som verkligen hade varit en underbar pappa.

Eller jag har ju barn i mitt liv en underbar brorsdotter men jag hade också önskat att jag hade kunnat få bli mamma själv.

Men efter år av kämpande för att få bli föräldrar och år av olika läkarkontakter både på hemmaplanen, stockholm och uppsala så resulterade allt i ändå att våran barnlöshet var ett fakta. Vi kunde inte få några.

Att få ett barnlöshetsbesked river upp så mycket sår och det tar tid att berarbeta och acceptera ett liv utan barn. Helt kanske man aldrig kommer att känna att man kan acceptera det men man lär sig ändå att leva med det.

Det var i varje fall ett måste för oss då man inte alls vill leva sitt liv på fel sätt och bli bitter och livet måste ju ändå gå vidare på ett eller annat sätt.

Jag kan personligen ha fått uppfattningen att om felet ligger hos killen kan förståelse vara lite mindre både från sjukvården och bekanta.

Jag fick även höra ” ska du stanna hos honom ” vad är det för j.vla sätt att säga det på.

Varför skulle jag inte? Vi älskade varandra jag har aldrig tänkt som så att jag hade kunnat bli mamma med någon annan. Jag levde med den jag älskade och då spelar det ingen roll för mig vem felet ligger hos då man tillsammans blir barnlösa.

Efter barnlöshetsbeskedet så var det som olika stadier att ta sig igen.

Det första stadiet är chock över beskedet som man nyss fått motta att man aldrig kommer att få bli förälder.

Man kan fundera ihjäl sig på hur det hade varit att få ha en egen liten familj.

Mammorna med sina barnvagnar på stan gjorde ont att se och du ville helst bara gå undan och låta tårarna rulla på dina kinder.

Alla dessa obesvarade frågor, vem hade hen varit och blivit om vi fått barn. Hur hade vårat liv blivit, hur hade skolåldern varit, hur hade alla dom stunder som hör livet till varit att få följa ... ja listan hade kunnat gjorts hur lång som helst men ni kanske förstår hur jag menar.

Hela tiden så har vi ju saker omkring oss som påminner oss ständigt om barnlösheten och lite extra ta till exempel julen, skolavslutningen osv

Stadie tre är väll acceptansen. Där hamnar man tillslut. Vägen dit kan vara lång det kan handla om många år.

Men vill man kunna leva sitt liv så bra som det bara går så tror jag att acceptera sin situation är väldigt viktig. Annars kommer saknaden efter det som du aldrig fick att äta upp dig inifrån och jag tror även att man kommer att få leva sitt liv i bitterhet.

Alla är olika men den vägen valde jag eller snarare maken och jag tillsammans att inte ta, hur lycklig skulke vi ha varit idag om vi blivit bittra båda två.

Vi ville hitta en mening med vårat liv trots barnlösheten. Vi ville skapa ett bra liv trots allt som tyvärr grusade endel på vår väg jag syftar på sjukdomarna men vi har verkligeb gjort vårat bästa utifrån våra förmågor.

Jag sneglar inte tillbaka på sådant som jag hade kunnat haft men som jag inte fick. Jag hittar små guldkorn i vardagen dagligen och som förgyller min vardag och jag har en mening.

Tillsammans så har maken och jag format det liv som vi ville ha bortsätt från sjukdomar för det önskade ingen av oss att vi skulle få.

Det finns en väg ut ur barnlösheten, den kommer för alltid att finnas med dig men den får inte uppta hela mitt liv. Det kommer ännu perioder där den gör rejält ont men då låter jag den bara få göra det och så tar jag mig igenom dom känslorna.

Barnlösheten är inte en fiende, den är endel av mig och säkert endel av det som format mig till den jag är idag.

Jag är så otroligt glad för alla som kant få barn på ett eller annat sätt.

Och jag är så ledsen för alla er som just nu kämpar för att få sitt kärleksbarn. Jag förstår verkligen den kamp ni går igenom.

Stor Kram till alla fantastiska föräldrar där ute ni gör ett fint jobb.

Kram 💕