Att vara fången i smärtans järngrepp

Att leva med kronisk smärta är nog det jobbigaste som finns för det är inte bara smärtan jag känner som blir mitt problem och det jag måste leva med.

Smärtan får min kropp att stänga ner flera saker för att på så sätt ” spara ” på energin pga det krig som pågår på insidan av mig och mitt smärtsystem.

Minnen sviktar, det kognitivt sviktar, den massiva tröttheten, den lilla uthålligheten, försvagningarna i armarna, avsaknaden av energi, sömnlösheten, mattheten i kroppen allt detta finns där som en biverkning på alla smärta min kropp får utstå.

Allt det roliga som jag förr orkade göra går inte längre. Medan en frisk person kan göra flera stora uträttningar på en dag och samtidigt ha hundra bollar i luften så får jag vara glad om jag orkar en max två saker.

Sen är min energi slut för dagen, ibland är den redan slut när jag slår upp mina blå på morgonen och all smärta som också stört min sömn sköljer över mig.

Jag kan bara lindra den en gnutta men man kommer inte åt den. Varken mediciner eller sjukgymnast kan hjälpa så mycket.

När jag var till smärt-och rehab centrum så jämförde den läkaren när jag pratade med honom smärtan som finns i hela min kropp med smärtan som en svårt sjuk patient i cancer har.

Om jag skulle söva dig så skulle du inte ens bli smärtfri. Dom orden ekar för alltid i mitt huvud, förstå att jämt orka med den smärtan.

Det var verkligen då som jag förstod det komplexa i hur fast denna smärta sitter i min fel programmering i hjärnan.

Jag är som en fånge i mig själv och andrum det existerar inte jag är fast här för alltid i denna evigt bultande, molande, skärande, brännande hemska smärta dynets alla timmar dag ut och dag in, år efter år.

Man drar sig undan för man orkar sällan umgås med någon. Det är inget jag vill men det blir en konsekvens av vad sjukdomen gör med mig.

När friska personer gör saker en dag utan att blinka eller tänka mer på det ni nyss gjorde så kan jag uppfyllas av en seger känsla, en enorm glädje, tacksamhet och en känsla av att jag vunnit högsta vinsten om jag för en stund orkar lite mer än i vanliga fall.

Jag pratar inga stora saker jag pratar om tex ett cafe besök, den lilla svängen jag tog på stan, den lite extra långa promenaden som jag orkade ta, ja ni förstår det är inga stora saker.

Men i den värld som smärtan har tvingat mig att leva i så blir det stora saker i min värld.

Nu kanske det låter som att jag har gett upp, nej snarare tvärtom smärtan ska ALDRIG få vinna över mig, aldrig någonsin.

Det är därför som jag varje dag går upp ur sängen trots att kroppen smärtar och det känns som att skelettet ska falla sönder av den enorma skelett värken som jag har.

Det är därför som jag trots detta har fortsatt att älska livet, fortsatt att se det fina, hittat dom små glädje ämnen och aldrig ha slutat att känna tacksamhet och aldrig tillåtit bitterheten att flytta in.

Jag vill trots allt få ut det bästa av livet trots min situation.

Mitt bästa vapen mot smärtan har varit tankemönstret, viljan och min envishet för den gör att jag aldrig ger upp.

Känslan kan absolut för en micro sekund finnas där ibland men inte mer än så. Större utrymme än så får den inte.

För smärtan skall aldrig vinna över mig varken nu eller senare.

Det är mitt liv och du är bara en oinbjuden gäst.

Tack för att ni läste.

Gillar