Att hitta ut ur mörkret, få självkänsla, att hitta sin väg i livet, vändningen, lyckan.

Ibland kan jag fundera över varför vi människor jagar lyckan så mycket som vi gör.

Det kan vara som en enda stor tävling för vissa och man lägger ner mängder av tid på att hitta lyckan och gärna visa den utåt på sociala medier till allt och alla.

Jag tycker dock inte att det är något fel att varesig vara lycklig eller att visa det utåt det får man absolut göra, för lycka är härligt.

Jag har nog själv varit en sökare efter lycka genom livet och ännu mer förr, kanske ville jag så gärna finna lyckan som skulle släta över dom tyngre bitarna som jag bar med mig från min barndom, tonårstid och tidigt vuxenliv.

Och är det inte så att vi tror alldeles för många gånger att om lyckan finns där så rullar livet på och vi slipper dom tunga bitarna men gör vi verkligen det? Jag tror inte det.

Finns inte skilsmässor, bråk, arbetslöshet, fattigdom, orättvisor och sjukdomar och livets upp och ner gångar där i varje fall.

Och vad är lycka?

Är lyckan verkligen att ha mycket pengar på banken, finaste nya bilen, dom nyaste teknikprylarna eller är det inte så att lyckan kommer inifrån.

Vill man kunna känna lycka så behöver man först börja vid sig själv, jobba med sin självkänsla och självförtroende men framför allt självkänslan för det är nog där det hela börjar.

Att vara nöjd med sig själv och tycka att man duger som man är. Kan man inte känna det då söker man sig ju gärna utåt istället och då kan det ju vara svårare att känna den verkliga lyckan.

Som yngre så var jag riktigt bränd och sårad inombords och mådde periodvis väldigt dåligt. Jag bar på så mycket tunga saker utan att ha någon vuxen att prata med. Det jag var med om påverkade mig på så sätt att jag började att tvivla på mig själv och på vad jag dög till, det gjorde mig osäker på allt, bara jag andades så kunde jag vara rädd för att jag andades på fel sätt.

Förstå själva känslan av att nästan ursäkta sin egna existens.

Jag var enormt känslig för kritik och hårda ord för får du ta emot det ofta så sätter det sig till slut och jag blev väldigt osäkerhet och rädd som person.

Jag började tillslut att bli så rädd för vad andra skall tycka om mig så jag började att trippa på tårna för att inte göra ett ända fel och för att inte någon ska få chansen att åter igen trycka ner mig med sina vassa kommentarer.

Att leva ett liv där det fattades peppande ord, uppmuntran, kramar och att aldrig få höra att man duger som man är det är otroligt jobbigt och det stärker inte dig som person. Att dom som man borde kunna lita på som mest höjer sin hand eller får dig att  känna som att du inte duger till något genom sitt sätt att vara det är en mardröm och oj vad det trasar sönder själen.

Jag skaffade mig en stabil och hård yta men på insidan så var jag trasig. Men man blir expert på att inte visa hur dåligt man mår och jag hade fått svårt att lita på någon, framför allt på vuxna. När jag tog terapi efter min tumör operation så kom vi ju självklart in på andra saker med.

Terapeuten sa då att skaffa sig ett starkt jag eller att inte ha någon annan möjlighet än att vara stark.

Det är ett sätt för att inte riktigt ta in allt som gör som ondast utan det starka jag tänkandet skulle jag ha gått under sa hon, jag skulle inte ha överlevt. Utan rasat ihop som ett korthus.

Grundskolan framför allt högstadiet var en tung tid.

Jag träffade en kille och blev förälskad för första gången väldigt tidigt och det förhållandet varade i några år. Men det blev också en omtumlande tid för mig då det var mycket saker som hände, endel var bra bitar vilket gav mig en viss trygghet men allt var absolut inte bra och jag gick ännu mer sårad ur det förhållandet och det kom att påverka mig långt tid efter.

Jag tog ett sabbats år från skolan efter nian och arbetade först som städare på dagis men efter några veckor så hade personalen sett mitt intresse för lekis barnen då jag trots att jag städade där ofta tog mig tid att hjälpa barnen när jag var på avdelningen och sen erbjöd sig chefen mig ett arbete där och jag storm trivdes.

Jag började växa lite som person och personalen var bra.

Men min stora vändning kom sen sakta krypande då jag efter ett år sökte mig till gymnasiet och till en linje som jag valt själv och som jag trivdes väldigt bra med. Jag ville ha en bra utbildning att luta mig emot och sen ta steget att flytta till en egen lägenhet och få chansen att skapa mig mitt egna liv och att komma ifrån allt det stökiga som jag mådde så dåligt av.

Att som sjutton år få ta det ansvar som undersköterskeutbildningen innebar med mycket praktik ute i det verkliga livet det förde mig framåt.

Att som sjutton år få vara med om för allra första gången att hålla den där trötta handen på en döende cancer patient att få se hen ta sina sista andetag det är ett stort ansvar.

Under mina praktiker så fick jag ofta beröm för att vara väldigt varm och omtänksam och duktig på det jag gjorde. Jag kunde inte stå där och ta emot den positiva feedbacken jag fick utan jag tvekade på om hen verkligen menade det och kunde verkligen någon tycka så bra saker om lilla mig.

Visst när jag väl stängde dörren till omklädningsrummet på sjukhuset och kom ut därifrån och började gå vägen ner emot bussen så visst bubblade en viss stolthet där inom mig men jag sköt undan den lika fort.

Men inombords så började något hända i mig, jag började att känna mig lite betydelsefull och behövd något som jag mådde bra av att få göra.

Utbildningen blev viktig för mig och man växer så enormt av det stora ansvar som man får ta. Jag började så smått se vad som varit fel i mitt liv och vad jag hade för önskan för mitt kommande liv, vad jag ville ha och inte ha. Några viktiga punkter som jag inte kunde leva utan längre var trygghet, öppenhet, respekt, jag behövde få lugn och ro.

Min vändning kom också när jag hösten -93 träffade min underbara och blivande make. För allra första gången så slappnade jag av dock inte helt och direkt för det tog lite tid för mig att inse att han inte dömde mig för något, han klagade inte utan han älskade mig precis för den jag var.

Jag kände en trygghet. Det var en ovan känsla men också en enorm befrielse.

Men att bygga upp en ärrad insida det tar tid, jag var vingklippt och det tog flera år. Dom där hårda orden, den där nonchalanta tonen, den där höjda rösten eller handen, att inte få vara sedd det raserar en människa inombords.

Jag hade nog som ett litet anteckningsblock liggandes där inne i hjärnan och jag vet att jag tog modet till mig väldigt tidigt att berätta för min man om vad jag absolut inte tänkte tolerera igen i mitt liv och vad jag behövde få slippa utstå och vad som var viktigt för mig i livet. Jag var inte lika rädd längre jag visste att om jag skulle kunna bli lycklig och trygg så behövdes detta samtal.

Det var så viktigt för mig att få en bra start för oss och visst jag hade kunnat skrämt iväg honom med mitt prat men istället så märkte jag att vi hade samma uppfattning och samma värderingar. Vi möttes där och vi märkte då att vi delade även en viss del av våra bakgrunder.

Det var så otroligt skönt. Jag ville skydda mig redan ifrån början för att slippa bli sårad igen. Kanske var det ändå detta samtal som lade grunden för vårat långa liv tillsammans vi visste vad vi hade som mål att jobba oss emot.

Oj jag blir nästan tårögd när jag tänker på vilken inre resa jag har gjort genom livet att bara våga lita på någon igen och att börja att våga tro på sig själv, att våga känna att man får ta plats och att det är okay.

Den inre resan slutar aldrig, ärren har aldrig försvunnit dom finns där än och dom är ju endel av mig och min historia men jag har idag lärt mig att hantera allting.

Vissa gånger kan dom väckas till liv igen men idag vet jag att jag inte ska lyssna på dom. Idag är jag starkare.

Men tänk på vad den där höjda handen gör, dom där hårda orden. Och mår du dåligt själv så för inte över det på någon annan du har ingen rättighet att göra det.

Får du ut något av att vara elak eller nedtryckande så ligger felet hos dig själv sök då hjälp tyvärr är ju detta något som finns överallt i samhället idag.

Hade jag inte haft min enorma styrka så hade mitt liv kunnat gå väldigt fel och tagit en farlig riktning. Jag hade stunder då jag inte orkade längre.

I allt detta så fanns det en enda sak som höll mig kvar, och det var min dröm om att till slut få ett bättre liv som jag kunde skapa själv. Hur otroligt det en må vara så hade inte den drömmen raserats under tiden och jag lyckades att hålla drömmen vid liv, det blev ett mål som jag hade för att orka stå ut. På något konstigt sätt så kunde jag ändå förstå vad som var rätt och fel och att det jag hade omkring mig var väldigt fel.

Det bästa sättet för att kunna känna äkta lycka igen är nog ändå när du kan känna dig i harmoni med dig själv på insidan. Du ska inte jaga lyckan utan lyckan kommer till dig.

Jag kan känna en enorm tacksamhet och lycka idag för att jag aldrig gav upp livet, över den fina man jag fann, över vattnets kluckande ljud mot bryggan, solnedgången, över blommorna som växer vid vägkanten över ett stilla sommar regn. Över att min tumör inte var den farligaste sorten, och att jag fick vara kvar ett tag till i livet och bara njuta.

När den riktiga lyckan kommer så känner du den, du blir varm och lycklig i hela kroppen, det bubblar på insidan, du skrattar så där gott ända ifrån maggropen, du känner en stor tacksamhet och framför allt så är du nöjd med livet.

Så sluta aldrig kämpa, vissa får mer och vissa får mindre i livet men det viktigaste är väll ändå att aldrig ge upp.

Och du formar själv hur du vill leva ditt vuxna liv oavsett vilket bagage du bär på. Och kom ihåg du duger precis som du är, det finns bara en av dig, du är unik och du är betydelsefull.

Kram alla fina 💕

Gillar

Kommentarer

Whyworry
Whyworry,
Tack för att du delar med dig! 💕 Jag känner igen mig i en del av dina ord.
nouw.com/whyworry
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Tack fina du 💗 Kram 💕
nouw.com/minresatumörmittliv