Att hitta sin väg att leva vidare trots kroniska sjukdomar

God förmiddag, min natt blev inte alls vad jag önskade och sov timmarna blev alldeles för få och smärtan i kroppen har stundtals hållit mig vaken.

Det blir en sådan där dag där man verkligen får peppa sig för att tänka positivt man får plocka fram dom där små påminnelserna som gör att man orkar kämpa och ta sig igenom dagen.

Som att jag ändå är i livet och trots att det stundtals eller ganska ofta är tufft med mina sjukdomar så gillar jag livet, solen som tittar fram och ger ett härligt ljus, min älskade make som kämpar med sitt men ändå alltid finns där, drömmarna om små utflykter som jag skulle vilja göra, drömmar om vår och sommaren och om min längtan till att åter igen få komma till havet.

Det finns så mycket att ändå vara tacksam över, saker som höjer mig istället för att stjälpa mig och jag kräver inga stora saker.

En stund i lugn och ro i favorit soffan med en skön filt över benen och en favorit tidningen, en rykande varm kopp te det kan göra min dag.

En promenad i naturen och att få njuta av fågelkvitter och solens strålar som värmer mot min hud.

Att inte ha så stora förväntningar för då blir besvikelserna så mycket större har varit viktigt för mig.

Även att sätta realistiska mål som jag eventuellt kan klara av, att sudda ut dom mål som jag bara skulle ha kunna uppnått som frisk är ett sätt att komma ifrån besvikelser men även ett sätt att sluta nedvärdera sig själv för att man inte klarar av det man skulle vilja.

Att mitt liv ser ut som det gör med kronisk sjukdom har däremot gjort mig rik, rik på att kunna känna uppskattning över dom små sakerna och inte ta något för givet i livet.

Allt jag får vara med om som min resa till västkusten i somras och att få njuta av havet det betyder extra mycket för mig, för mig blir det en sådan lyx och en lycka.

Även om jag oftast på kvällarna stupade i säng eller somnade på soffan av utmattning så var jag världens lyckligaste att ändå få bo på den plats som jag älskar mest av allt mitt västkusten.

Baksidan av att vara kronisk sjuk är ju också att man saknar en bra inkomst, men det är också något som jag inte har lagt så mycket tid på att älta.

Det är som det är och visst är det jobbigt att inte alltid ha råd med så mycket men jag vägrar att bli bitter och jag har helt enkelt acceptera att mitt liv ser ut som det gör.

Och det är nog det bästa jag kan göra, jag bad inte om kroniska sjukdomar som sätter ner min arbetsförmåga, det var inte heller mitt fel att jag fick en kronisk whiplash skada, smärtorna jag har i kroppen försöker jag ta hand om på bästa sätt men dom är kroniska och dom finns i hela kroppen det är inte mittt val att drabbas av reumatisk sjukdom.

Allt har ju varit en lång resa och en lång process som jag drivit med mig själv.

Det gick ju inte över en natt jag har både förnekat mina sjukdomar, jag har omänskligt pressat mig till att komma tillbaka, jag har fallit och jag har rest mig igen, jag har avsskytt mig själv stuntals och den jag blev, jag har haft långa sorg perioder, jag har försökt att vända ut och in på mig själv för att sen kunna acceptera att mitt liv inte blev som jag hade tänkt.

Jag har haft exempel på bittra personer i min närhet trots att dom egentligen har allt men som inte har ansett sig ha något för att alla miljoner fattas på banken.

Det har i och för sig varit bra för mig för en sak visste att där vill jag inte hamna. Jag är nog allergisk mot bitterhet och det förstör så otroligt mycket.

Den kamp som många kroniska sjuka för den syns kanske inte utåt men den förs där på insidan, vi är inte lata vi kämpar dagligen och dygnet runt med våra sjukdomar. Bara för att inte du ser eller vet om det så innebär det inte att det inte existerar.

Man får kämpa på precis alla plan, kanske därför inte konstigt att väggen ibland är nära.

Stor Kram till oss som lever med olika jobbiga saker i vårt liv vi är alla kämpar.

Och det viktigaste är att vi aldrig ger upp 💕

Gillar