Dagen blev lugn förutom en veckohandling men det var inte så mycket som vi behövde och det var skönt.

Vi åkte ner mot vårat smultronställe där vi brukar vara på sommaren men som är precis lika fint nu på hösten med.

Det var varmt i luften och vattnet var precis spegelblank, det var tyst och lugnt så otroligt härligt det ända som hördes på väldigt långt håll var en gräsklippare.

Det var mycket moln men ändå uppehåll så vi gick en promenad och bara njöt. Stressen fullkomligt rasade av mig och jag kände ett lugn.

Förmodligen så är det hormonerna som spelar mig ett spratt igen så otroligt jobbigt detta är och jag känner mig ganska nära väggen igen. Men det finns också andra orsaker till det.

I ärlighetens namn så mår jag inget bra alls just nu och jag är konstant trött men jag får ändå inte sova så mycket på nätterna inte så som jag skulle behöva. Det är som en ond cirkel.

Jag måste få lite lugn och ro samt slippa allt som har med stress att göra men det är svårt för även all smärta i kroppen stressar mig ju varesig man vill det eller ej. Och den är ju omöjlig att få bort när den är kronisk.

Jag önskade mig verkligen en bättre höst i år än vad mina två senaste har varit men tyvärr så ser det mörkt ut. Jag skall också försöka att få tag på min behandlande läkare nu.

För något måste göras.

Och tills det sker att jag får till en läkartid så måste jag orka ta mig ut i naturen för där får jag lite ny kraft att orka kämpa det kände jag idag.

Träden är jätte fina ute nu och löven har börjat att falla och kommer det nu lite kallare nätter vilket det ska göra så tror jag det kommer att gå fort.

Så jag vill verkligen se mer av alla färger innan det sker.

Jag var tyvärr tvungen efter ett tag att avbryta denna härliga promenad och ta tag i handlingen och sen var det skönt att få komma hem igen innan jag stupade.

Nu så skall jag tända lite ljus och så ska jag se barncancergalan ett otroligt jobbigt men ändå så viktigt program.

Jag önskar så att inte någon skulle behöva att drabbas av cancer. Och barn jag finner inga ord för barn ska inte få cancer det är så fel 💔

Ni får ha en fin kväll.

Kram K

Idag så vaknade jag upp till en mulen och grå start på veckan hösten är verkligen här på riktigt nu.

Och det är också den sista September och imorgon så går vi in i Oktober månad .

Jag vet inte men just nu så har jag haft mycket att tänka på för vissa tråkiga saker har hänt som inte alls är roliga och jag gillar inte hur negativt det påverkar mig.

Men det är bara att bita ihop för jag kan inget göra åt saken ändå.

Igår så tog vi bilen på en tur och mina föräldrar fick följa med och vi åkte mot Sigridslunds cafe ett mysigt litet fik som ligger i en gammal skola på landet.

Det finns mycket godsaker att köpa med sig hem eller varför inte som present till någon. Det finns även en en hel del andra present saker än sådant som man kan stoppa i munnen *ler*

Jag tycker att det är riktigt charmigt och gammaldags där och runtomkring så är det skog och på vägen ner mot fiket så passerar man en mysig liten kyrka.

Jag tycker att sådana här ställen är så charmiga och fikat smakar alltid bra och allt är hembakat.

Jag unnade mig en räksmörgås med enbärsdricka och det smakade riktigt bra. Samma enbärsdricka som jag brukar köpa med mig hem från julmarknaden och som sen maken och jag dricker till julbordet.

En sådan här liten tur är att sätta lite extra lyx på tillvaron.
Idag så ska jag inte göra så mycket utan mest ta det lugnt och vila så mycket som jag kan.

Så återhämtning är min viktigaste uppgift för idag. Jag skall tända upp lite ljus för inne är det riktigt mörkt idag.

Jag är lite kluven till det mörkare vädret som nu kommer att smyga sig på mer och mer för på ett sett så är det jätte mysigt att sitta inne och kura lite mer och att mitt på dagen kunna tända lite stearin ljus men sen så brukar ju den där tröttheten smyga sig på.

Jag tror faktiskt att jag blivit tröttare och tröttare av hösten och vinter nu när jag blivit äldre. För när jag var yngre så märkte jag ingen skillnad alls mellan årstiderna.

Men det är bara att göra det bästa av allt.

Jag får önska er en fin start på veckan.

Kram K

Jag har inte berättat här att jag under sexan i skolan och upp hela högstadiet började att sjunga.

Jag gick med i musikskolan i min hemkommun tillsammans med en kompis och vi åkte bussen in till stan två dagar i vecka och jag älskade verkligen dessa sångtimmar.

Vi var en liten grupp som sjöng tillsammans och ibland så uppträdde vi för publik.

Jag minns en gång när jag kom till sånglektionen och ingen annan än jag var där så jag fick träna själv den dagen tillsammans med sångläraren. Hon testade mina gränser och insåg att jag kunde gå väldigt högt upp i tonerna vilket hon var imponerad av.

Så det kom sen att bli fler och roliga sånglektioner..

Tyvärr så fortsatte jag inte att sjunga efter högstadiet eller jo kanske för mig själv då men inte i kör eller liknande men det var något som jag ofta tänkte på att jag ville göra.

Men livet kom emellan pluggandet tog mycket tid och sen kom arbetslivet uppe på det.

Efter att jag sen blev så infektionskänslig och ständigt drog på mig nya luftvägsinfektioner så förändrades min förmåga till att kunna sjunga. Om jag sjöng så slog mina stämband knut på sig och det smärtade något enormt och läkaren kunde se att dom var inflammerade.

Vila blev alltid domen.

Detta gjorde att det blev svårt att sjunga och jag lade då min dröm på hyllan tyvärr. Jag hade tänkt att höra av mig till kyrkan om att få vara med i någon kör där jag bodde i stan men jag förstod att det inte skulle fungera.

Och jag åt ofta kortison kurer för mina problem och kortison sätter sig också på rösten till slut.

Jag har sen genom åren när jag har varit själv här hemma provat att värma upp rösten och sjunga lite grann eller passat på om jag har varit i kyrkan som till julen men det slutar alltid på samma sätt det blir som knivskär över stämbanden.

Det är faktiskt en sorg som jag har, för att få sjunga är som världens lycko piller för kroppen och det får en att må så bra och det är ju bevisat.

Jag fick en gång ett tips av min vän Gabriel Forss ni vet körledaren. Om ett ställe i Stockholm där han hade fått hjälp och kanske så borde jag ha tagit mig en resa dit.

Men det har inte blivit av.

För att åter igen kunna få möjligheten att sjunga det vore en dröm.

Vem vet en dag kanske den blir sann.

Kram