200 DAYS IN THE STATES!!

I torsdags så firade jag 200 dagar i staterna!! Eftersom att jag inte gjort någon månadsuppdatering på länge (gjorde typ två), så tänkte jag göra en lite större sammanfattning nu istället.


Inte för att skrämma folk, speciellt er som hittat hit från Skandinaviska Institutet, men jag känner att det är viktigt att ta upp ändå. Mina första 50 dagar här var något av de svåraste jag gjort. Det är absolut inte så för alla, så låt inte det skrämma er, men så var det för mig. Den första veckan kände jag mig nästan som fångad, jag höll mig mycket uppe på mitt rum för att det var så mycket som hände hela tiden. Nu när man är inne i rutinen och känner familjen så är det verkligen inte samma "fångad" känsla, men jag kommer ihåg hur obekväm jag kände mig. Hade ju ingen bil heller, kände inte igen mig i området, hade inga vänner än och så går ju solen på sommaren här ner vid åtta redan på kvällen så man kunde ju inte riktigt gå ut och gå eftersom att de inte har några gatulampor...

Men efter att jag varit i Kanada så kom jag på mig själv med att längta efter Boston, det var då som jag visste att jag skulle klara av det här året. Och det blev mycket bättre efter det. Skolan började sedan och min vanliga schema började. Bondade med K, tjejen som jag spenderar all min tid med här, och nu är tiden med henne den bästa tiden på dagen.

Så till er som ska börja eller precis har börjat och känner er oroliga: Det löser sig.

Efter jag nått 100 dagar så kändes det som att en evighet hade gått sedan jag lämnade Sverige, på grund av mina känslor de första 50 dagarna, men samtidigt som att det gått extremt snabbt, tack vare mina senaste 50 dagarna. Konstigt hur det kan bli ibland, men det gäller bara att hitta ett supportsystem här borta bestående av din värdfamilj, vänner och såklart, de där hemma.

Och helt plötsligt hade jag varit här i 150 dagar jag jag började äntligen känna att jag verkligen gillade mitt liv här borta. Jag visste vad jag gjorde på helgen och med vilka, jag började kalla Boston "hem", julen närmade sig och jag började göra planer inför våren. Och när jag kom till mitt 6 månaders sträck så kändes det bara, herregud, redan?! Hur har jag varit här i 6 månader, halva min tid har liksom gått?? Skrev en Bucketlist med det jag ville göra, gjorde en budget och börjar redan nu försöka ta vara på de dagar som jag har här och inte bara sitta och slappa. Jag tar en halvtimme extra till att gå i Boston istället för att ta tunnelbanan. Jag ger K tio extra kramar. Jag säger ja till fika med kompisar även fast jag är trött för att man varit uppe sedan fem. Jag gör det där lilla extra, för jag har bara 165 dagar kvar nu och jag vet hur fort det går.

Jag har bara 23 veckor kvar här, och oj vad jag kommer att sakna Boston, familjen och livet här. Men jag ska göra mitt allra bästa att verkligen ta vara på och leva mitt liv här borta nu, för detta liv kommer jag inte att kunna åka tillbaka till.

Till er som (dels orkat läsa), men som funderar på att åka som au pairer, ÅK! Om du har möjligheten, våga. Det är okej om det inte känns 100% hela tiden, men det är värt mödan till tusen. Har hittat en av mina närmaste kompisar, har hittat en andra familj och har hittat ett andra hem här borta i Boston, och allt är tack vare att jag vågade ta steget att åka som Au Pair.

ÅK!

Snart Ett år sedan som jag tackade ja, 28 februari... Som sagt, tiden flyger...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229