Åh jag vill också ha tvillingar - del 1 av 2

Alltså, den rubriken jag har till detta inlägg är precis vad det kommer att handla om.
Att just den rubriken väcker ganska mycket känslor inom just mig som är tvillingmamma. Jag är en av alla dom tvillingmammor som vet hur det är att vara just tvillingmamma.

När jag kissade på stickan den 4 juni 2016, så trodde jag först inte att det var sant. Jag var i chock och fattade ingenting.
- Eftersom jag hade levt i ett dåligt förhållande innan detta, där jag gick igenom IVF behandling för att ens kunna bli gravid, och att efter några år av att vilja ge upp, vill försöka igen, så skulle jag få genomgå allt själv tyckte den personen då som jag levde tillsammans med. (Han är inte ens värd att kalla "han" egentligen för jag vill kalla honom något helt annat..elakt..som han kallade mig tusen gånger under vårt så kallade förhållande vi hade.. Men jag tänker inte sjunka lägre än "honom".)
Jaja nog snackat om den filuren. Jag blev tack och lov INTE gravid med den "saken", och färre barn slapp må dåligt.
NOG OM DET, jag var då som sagt i CHOCK!! Jag var gravid. JAG, som trodde att det var hopplöst efter 5 år,var helt plötsligt gravid- och för att poängtera detta så slutade jag med p-piller 30 april. Alltså hann jag inte ens ha min "röda vecka".

Jag berättade för pappan och sen berättade vi det för närmaste familjen (mamma,pappa,syskon)
Jag började titta på barnvagn och var redo att beställa när jag fick veta att det är bra att hejda sig. Ja, jag fick nog lite för bråttom. Och tur var väl det, att jag blev rådd att ta det lugnt.
Strax efter att vi fått veta om graviditeten så började jag må illa, ha ont i brösten, halsbränna, men illamåendet var värst. Jag åt för att inte må illa, alltså, att jag åt, blev det enda jag kunde göra.
så jag fick en tid på mödravården för att träffa en läkare och prata om medicinering emot illamåendet.

på jobbet tyckte folk att magen växte så fort för att vara så kort gången, och jag hade ju misstankar om att jag skulle kunna bära tvillingar eftersom allt jag kände var så mycket mer intensivt än vid en enkelburen graviditet.
Men samtidigt så lät det för bra för att vara sant.
Den 7 juli gick jag ner till mödravården efter en lång jobbdag. Jag var nervös för jag visste inte vad som väntade riktigt, men läkaren var ju såklart den bästa jag kunde ha fått.
Hon inledde samtalet med att jag skulle få sjukskriva två veckor pga illamåendet, så att jag fick vila upp mig och bli av med det.
Blev genast mer nervös då jag precis hade påbörjat mitt sommararbete på röntgen, och att behöva gå upp till chefen och säga att jag är sjukskriven två veckor och att vi inte hade någon som kunde ta över efter mig, var en känsla jag aldrig vill känna igen.

Sen ville läkaren göra ett Ultraljud för att vara säker på att bebisen mådde bra inne i magen och att det inte skulle vara något med barnet som gjorde mig "sjuk"..
Så jag lade mig ner, dfrog upp tröjan och tittade på en skärm framför mig.
Och DEN känslan, när jag fick se en liten bebis ligga där och skvalpa runt i livmodern fick mig att inse...
nej, men vänta nu..
- Titta, sa läkaren, där har vi en till. Grattis, du väntar tvillingar!!
Jag satt bara och gapade, och började smått gråta, frågade om det verkligen var sant!?
Jag frågade om båda levde, om båda hade ett varsitt tickande hjärta, och det hade dom.
Men lycka, får se och chock, så ringde jag min mamma och berättade om nyheten, och sen gick jag på nålar resten av dagen innan jag kunde berätta det för en minst lika chockad, blivande tvillingpappa.

Och det är ju såklart här, som allt som har med tvillingar att göra, så jag kommer att bryta inför ett nytt inlägg imorgon och då ska ni få veta den riktiga anledningen till min rubrik. det är så viktigt att dessa frågor och svar om vad som är rätt och fel. Lätt och tungt.

SÅ, tack för att ni läst och imorgon kommer del två.

sov gott alla tills dess! Jag halvsover 😏

Älska livet - Puss / er Minna

Gillar

Kommentarer