lita på ditt flöde

Vet du vad som är det mest självklara i min värld?

Gör som mig nu. Vi låtsas att vi har en gammal hederlig karta i våra händer. Du vecklar ut din, sida för sida. Likaså gör jag. Din karta ska föreställa ditt liv. Alla broar som byggts, ängar som blommat, träd som har vuxit och oväder som svept med sig en del. En del av dig.

När vi ser det förflutna - som inte finns längre. Ge det bara din blick. Titta på hjärtesorgen som du trodde du skulle dö av. Titta på bråket som åt upp all din kraft. Titta på alla gånger du känt dig felplacerad och missförstådd. Titta på den gången du var nära att ge upp. Eller den gången du gav upp. Titta på alla dessa stunder ur ditt liv. Hur känns det?

Kom tillbaka. Tänk att allt det där är en del av dina steg framåt. En del av din framgång. Utan det där bråket kanske du inte hade tagit det där beslutet som du faktiskt tog. Utan den där separationen hade du kanske inte vågat det du nu vågar. Utan den där sorgen hade kanske inte glöden inom dig blivit lika kraftfull. Förstår du mig?

För mig är verkligen allting i flöde konstant. Stöter jag på människor som får mig att känna mig missförstådd - är det för att jag ska påminnas om att mina perspektiv är viktiga. Att jag är här för att använda min röst. Jag kan inte trolla - jag kommer aldrig bli helt förstådd i allas ögon och det är helt okej. Du förstår inte alla. Alla kan inte förstå dig. Däremot kan vi omvandla känslan vi känner i en sån situation - till en känsla som matar vårt eget driv framåt. Se det bara som ett kvitto på att du, din värld och ditt perspektiv behövs för att världen ska utvecklas framåt - istället för att känna offerkänslor och krypa ihop.

Min senaste relation var turbulent och energikrävande. En röst i mig kunde känna att den perioden i mitt liv var totalt bortkastad och onödig. Att jag med andra ord begick ett misstag att välja den personen. MEN ICKE! För det första så behövde jag få ett kvitto på att min underliggande känsla av att jag väljer fel - är rätt. Jag behövde smällarna för att skapa ett starkare motstånd. Jag behövde just den relationen, just den perioden, för att jag senare i mitt liv ska vägledas mot personen som hör hemma med mig. Jag känner en otrolig tacksamhet gentemot den relationen idag eftersom den gav mig mängder med insikter om både mig själv och vad jag behöver. En viktig poäng här dock - du måste se vad livet försöker säga dig - annars kommer du bli prövad igen (ibland behöver vi prövas många gånger-inget fel med det).

Känn tillit till att allting ligger i precis rätt tid. Om jag refererar till min relation jag nämnde ovan så kunde det kännas som att det var bortkastad tid ur mitt liv - vilket jag idag förstår att det absolut inte var. Jag hade inte haft det jag har runtomkring mig idag om det inte var tack vare att jag valde att vara där borta då! Eller som när jag sökte en utbildning och inte kom in det året - det var för att jag skulle välja yogainstruktör-utbildningen först. Året efter kom jag in. Träffade personer som var meningen att göra ett speciellt avtryck i mitt liv. Hade jag börjat året innan hade dom inte varit där och då hade jag saknat erfarenheterna jag har idag - tack vare dom.

Eller som alla gånger man vantrivts på en plats - det är för att jag ska känna "okej, nu behöver jag gå vidare i mitt liv". Jag säger inte att vi ska fly så fort vi känner att något är motigt. Vi stannar så länge vi behöver för att lära oss av det. Men att stå och stampa på samma ställe och aldrig lyssna på vart ditt inre försöker leda dig - är som att aldrig vattna sina blommor. Dom kan överleva ett tag utan vatten och näring, men dom kommer aldrig att växa utan det.

Jag brukar jämföra ganska mycket i livet med att gå på lera just för att jag tycker det förtydligar allt som jag vill säga. Vi kan stå still - men inte för länge. Man behöver inte gå långt, det räcker med ett steg åt sidan lite då och då för att du inte ska sjunka.

Jag är en person som jämt har drunknat i mina känslor. Jag är ju ett praktexempel på personen som för varje känsla bara stått helt stilla i leran. Då är det plötsligt omöjligt att gå åt sidan med några steg, du behöver kliva ur stövlarna och börja om. Det kan vi behöva göra ibland, sånt är livet. Men att ständigt hantera sina känslor på det sättet är otroligt krävande och jobbigt. Det är när man kan sätta sig över sina egna känslor som man kan börja dansa runt på leran - känslorna är fortfarande lika starka - men du kommer inte bli lika sårad av det som tidigare krossat dig.


Se mina ord som äpplen - varsågod att plocka med så många du vill och känner för!


Gillar

Kommentarer