En morgondans i September

I dimmans täcke svärmar människor omkring med stressade fötter. Det är tidig morgon och de flesta ska till jobbet. En ung mans röst ropar ut i högtalarna att tåget mot Stockholm är försenat. Omedelbart förvandlas deras nyvakna ansikten till något mer ansträngda och desperata. De sneglar upprepande mot klockan som att tiden skulle gå snabbare för varje ögonkast. Som att klockan skulle bli stressad av deras blickar och skynda på. Tänk om det vore så.

Dimman har börjat glesa och bli tunn. Bänkarna är tomma trots att stationen kryllar av människor. Alla har så bråttom. I trappan hoppar ett par andra fötter ner. Glada och pigga. Ansiktet likaså. Nyfiken och hungrig. Hungrig på livet. Inte livet som i prestation eller karriär. Mer för livet som ju är här. Luften vi andas och känslan mot huden när den lever omkring oss. I handen har hon med sig en rykande varm take-away mugg med kaffe i. De röda läpparna smakar varsamt. En våg av värme rör sig nerför bröstkorgen vidare till magen. Den kalla luften blev plötsligt mer behaglig att befinna sig i. Den gröna halsduken hon stickat själv viras ett extra varv kring halsen.

Jazzmusiken i hennes hörlurar spelas på hög volym och gör det omöjligt för hennes fötter att vara stilla. Stengolvets olika mönster bestämmer var fötterna ska hamna och en alldeles unik dans har skapats. En morgondans i September.

En nybliven mamma går med lugna steg mot en av bänkarna. Bebisen sover tryggt mot bröstet. Den bruna sjalen med fina mönster är ordentligt lindad kring kvinnans överkropp. Hennes hjärtljud vaggar barnet tills sömns.

Det dröjer inte lång stund innan dansstegen smyger sig närmre modern och barnet. Med glansiga ögon ser hon ödmjukt på dom. Hon hör hur ordet "underbart" lämnar hennes mun. Oberedd på att tankarna skulle smyga ut genom munnen gör henne nervös och snabbt vänder hon om och går. Men hinner bara ta ett fåtal steg innan modern ber henne komma tillbaka. "Kom och sätt dig" säger hon och ler stort med sina ögon. "Det känns som att du är påväg för att göra något stort, stämmer det?" frågar mamman. Med en överraskande blick kan man se på hennes ansikte hur hon letar efter ett svar. Det dröjer en liten stund innan hon svarar "jag ska göra något min själ länge bett mig om. Att bara ge mig ut. Åka dit min intuition leder mig. Lära mitt sinne att jag är hemma, vart jag än hamnar."


Igår dök den upp i Skultunabladet vilket påminde mig om att jag ju skulle dela den här med er också. Hoppas ni får en fin dag.

Gillar

Kommentarer