du är en av alla blommor


I min fantasi kan jag se en lila kraft sväva genom oss. Den kommer med en styrka och lämnar ett lugn. En styrka som lägger sig och vilar i dina ögon. När du sen ser dig själv i spegeln vaknar känslor av acceptans och inspiration. Tänk att du är den enda personen på denna jorden som bär dina läppar. Din näsa. Dina ögon. Dina bröst och så även din röst. Visst är väl det fantastiskt hur unik du faktiskt är?

Se med ögonen som kritiskt brukar leta efter "fel". Inte på ditt yttre. Titta bara på ditt inre. Dyker det upp en röst som säger att att du blir vackrare om du kritiserar? Förmodligen inte. Finns det något som på riktigt kan förklara varför du inte skulle vara fin som du är? Förmodligen inte. Vad får du för svar om du frågar "varför strävar många efter att se ut som någon annan än sig själva?". Vad är det som får en att vilja fly från det unika? Vem har bestämt vad som är "fint"?.

Tänk om vi alla enbart strävade efter att omforma vårt inre liv till en idyllisk plats där acceptans, glädje, kärlek och öppenhet fick äga tid och rum. En plats där vi tillsammans inspirerar varandra till att vara vänliga själar. Vi skulle se varandras unika förmågor och tillsammans vilja stärka just den talangen hos varje person. Vi skulle glädjas åt varandra. Aldrig jämföra hur vackert hon målar med hur fint han dansar. För det går inte att jämföra konstens skönhet. Ditt yttre är inte ett undantag. Både du och jag vet, att den finaste blombuketten är den som skiftar i fina färger. Hur den röda rosen berör ännu mer med orangea inslag runtomkring. Mjukheten från det gröna. Harmonin från det vita. Det är viktigt. Du är viktig.

Du och jag har säkert mer gemensamt idag. Men redan på förlossningen som små knyten hade vi en sak gemensamt. Att vi kom hit för att vara oss själva.


Gillar

Kommentarer