​​​​​

Egentligen startade min resa in i Försvarsmakten redan som 14-åring. Men jag fattade det inte då...
Jag uppfattade det bara som att min bästa vän J hade ordnat en bra praoplats - där man fick rida, mocka hästbajs och rykta hästar. En 14-årig hästtjejs våta dröm!
Sedan förstod jag inte varför vi prompt skulle vara där kl 07:30 varje morgon och varför vi skulle ställa upp oss på två led, varje morgon, innan dagen startade.
Jag förstod inte heller den där grönklädde, barske och arge gubben som stod och skrek på oss praoelever och de äldre, också grönklädde, killarna. Varför lät han så arg och varför tilltalade alla varandra så konstigt?
"God morgon, kapten"
"Ja, kapten"
"Givakt!"
"Manöver!"

Två år senare var det (nästan) dags igen.

Jag var ungefär 16 år gammal när min pappa föreslog att: "Du skulle kunna sommarjobba på mitt jobb!"
Det började bli sommar ute och skolan närmade sig sommaravslutning. "Jag har flera kollegor som har låtit sina barn sommarjobba vid myndigheten" berättade han. "Det är en bra möjlighet att tjäna ihop lite egna pengar och kunna göra något kul för pengarna resten av lovet"
Curlande som han är, min fina pappa, så skrev han både CV:t och det personliga brevet. Sedan gick det ganska snabbt, vill jag minnas. Jag fick ett passerkort och jag fick ett anställningsavtal - ett anställningsbeslut - där det framgick att jag fr o m nu och några veckor framöver skulle tjänstgöra som "tjänsteman" för en lön på ca 7000 kr i månaden. Det var stort för mig, som tidigare bara hade jobbat genom kommunen, för en timlön på ynka 30 spänn.

Pappa presenterade mig för sina chefer och kollegor. Kvinnor och män, gamla som unga.
Pappas chef var flygvapenofficer och en av tjejerna i samma korridor som pappa hade deltagit i Fröken Sverige, minns jag. Ett brett spektra av människor och erfarenheter, med andra ord. Bland kollegorna fanns några äldre kvinnor som glatt och med värme tog med mig på fika och visade mig runt på kontoret. "Har du varit i svettkorridoren" frågade en av dem, busigt. "Svettkorridoren?" minns jag att jag tänkte och måste ha sett ut som ett frågetecken. "Inte? Kom, så ska jag visa dig!" fortsatte hon hurtigt och fnissade. Vi kom in i en lång korridor med separata kontorsrum - varje rum inhyste en it-gubbe, med en lätt flottig överkamning och gulnande skjorta. "Jo, du förstår" fortsatte I (som jag kallar henne) ..."jag brukar alltid kalla det för 'svettkorridoren' eftersom det alltid luktar lite svett här" sa hon och skrattade.

Damerna satte mig på olika uppgifter som skulle genomföras: kopiera papper, sortera och arkivera. Ibland var dokumenten 'hemliga' och då fick jag sitta inlåst i ett valv. Jag förstod dock inte vad som var så hemligt - det var ju mest en massa text?
"Det är jättefarligt om någon kommer över dokumenten" sa pappa, "eftersom de innehåller väldigt känslig information som kan användas emot oss om det blir krig".

Oftare och oftare dykte det upp reklam, affischer och olika annonser om att göra värnplikt som kvinna. Första reklamen jag såg stod på baksidan av en gammal "Starlet"-tidning och jag förstod aldrig vad de menade. Vadå "lumpen"?

Vid fikat en dag så utbrister någon plötsligt: "M, ska inte DU göra lumpen?"
"Vem? Jag?!"
"Ja? Nuförtiden är det fler och fler tjejer som gör lumpen." svarade kollegorna. "Du har ju några år på dig att bestämma dig..."

Jag minns att började fundera mer och mer över det här.
Vad innebar lumpen?
Vad gjorde man där?

Pappa var tvärsäker: "Om du ska göra lumpen, så ska du in i Flygvapnet" sa han övertygande.
To be continued....

Likes

Comments