Droger

Allt & inget

Alla vet vi att droger är något som vi relaterar med negativitet. Vi vet att dem som använder droger förändras näst intill alltid till det sämre.
Men är det då många som faktiskt vet vad droger är?

Droger är preparat som påverkar vårt nervsystem genom att ge en bedövande eller en upplivande effekt, andra uttryck för droger är även njutningsmedel eller rusmedel. Det finns olagliga samt lagliga droger i dagens samhälle och samhällets syn på droger och dess effekt kan man verkligen diskutera om.
När man pratar om droger så talar man oftast om narkotika preparat som används till andra syften än medicinska.
Alltså att du tar preparatet utan att du faktiskt behöver det, just för att känna en viss effekt.

Men många glömmer bort dem lagliga drogerna, men det beror på samhällets acceptans av lagliga rusmedel.
Många vet inte att koffein, nikotin och alkohol går in under lagliga droger, för att en kopp kaffe är ju definitivt inte detsamma som att knarka.
Men om man ska definiera ordet drog, så är det faktiskt något som är sinnesförändrande samt något man blir beroende av.

Men nä.. att ta en kopp kaffe är verkligen inte detsamma som att knarka.
Men alkohol där emot som används på fel sätt är lika illa som att använda narkotika klassande preparat på fel sätt.

Låt mig förklara varför!
Alkohol precis som droger kan få vem som helst till att bli beroende, det kan få folk till att bli aggresiva eller göra dumma saker så som brott, livsavgörande val och val som gör andra illa.

Många tar till olika typer av droger för att fly från sina problem eller för att dem ej orkar hantera sitt liv eller känslor för stunden. Men vad dem ej förstår är att oavsett vad dem tar till, så hjälper det inte mer än för den korta stunden som dem har effekten av drogen dem använder. Dem brukar säga att när man blir beroende så har man blivit sjuk, att det är sjukdomen som tar över en.
Men jag anser att beroendet är ett aktivt val man medvetet gör. Man väljer aktivt att testa drogerna man väljer oavsett om det är lättare eller tyngre droger, man väljer aktivt att fortsätta med det samt man väljer aktivt att prioritera drogen vilket i sin tur leder till ett beroende... och ja ett beroende kan vara jävligt svårt att bryta sig ur ifrån.

Tänk så många anhöriga, vänner som blir påverkade av att vara nära till någon som använder droger. Tänk så många oskyldiga barn som blir till och far illa ut, tänk alla aktiva val personen gör som faktiskt påverkar oss andra negativt utan att faktiskt bry sig.

Nu kommer ni få ta lite del av mina erfarenheter.

För ca 27 år sedan hade hon precis gjort en abort, dem var fulla av droger och hade ett av sina dagliga bråk för att sedan som vanligt ha försoningssex. Så klart så bryr man sig inte om att skydda sig och det enda dem båda kunde tänka på var när dem kunde sätta en ny spruta i armen för att åter igen få känslan av befrielse.

Jag vann loppet som den snabbaste simmaren, troligtvis det enda loppet jag någonsin kommer vinna som den snabbaste. Men jag bad ej om att få komma till för att genomgå en uppväxt som medberoende till föräldrar i missbruk.

Under mina 2 första år var det dagliga bråk om vem som skulle ta hand om mig för att drogerna var viktigare! Jag blev fosterhemsplacerad (vilket många oskyldiga barn tyvärr blir) för att två vuxna människor ej kunde sluta prioritera det som fick dem att hamna i problem... Som även gjorde att dem prioritera bort alla andra förutom sig själva.

Jag är minst i min syskonskara och har 3 äldre syskon, 1 syster och 2 brödrar. Jag och min syster har samma mamma medan jag och mina bröder har samma pappa. Vi alla 4 har föräldrar som missbrukar, föräldrar som puttar oss åt sidan och glömmer bort oss. Vi alla kände oss svikna av våran föräldrar och det var inte första gången och ej den sista gången.

Jag är efter placeringshemmet uppväxt genom att "bo" hemma hos min pappa. Men han visste ej hur man skulle vara pappa, för han hade aldrig varit det tidigare eftersom han glömde bort sina söner eftersom drogerna var viktigare, Men han försökte att vara en pappa på sitt sätt.
Pappa blev drogfri när jag var 5 men han fortsatte svika mig gång på gång, för även om drogerna var ute ur hans liv så gick han ej helhjärtat in att bli drogfri. Han svek även mina bröder gång på gång och ganska så snabbt förlora vi alla 3 tilliten, tryggheten, och intresset om honom.
Allt skulle handla om pappa, inget var hans fel, han gjorde aldrig fel, han var aggressiv och ljög både för sig själv och alla andra... Men han tog inte drogerna.

Min mamma blev inte drogfri, men hon pendlade mellan att medvetet välja vilka droger hon använde när jag och min syster var hemma. Även om mamma försökte tänka på att vi barn var hemma, så kunde hon inte låta bli att prioritera drogerna. Det resultera i att vi ofta fick vara ute hur länge vi ville och att hon inte hade en aning om vad vi gjorde eller vad som skedde. Men det var iallafall viktigt att vi alltid skulle kunna äta. Men resultaten av att hon ej var drogfri var att vi fick bevittna när hon ständigt hade bråk med sin dåvarande vilket många gånger slutade med slag och blod, det slutade även med knivslagsmål och även där vi inte alltid blev väl behandlade. Men man kan säga med handen på hjärtat att mamma försökte så gott hon kunde, långt ifrån alla gånger men hon försökte. Många gånger saknade jag mamma, för där bråkade vi knappt, även om de skedde saker hos henne så visste jag varför det skedde och att drogerna alltid fanns i bilden. På ett sätt var det tryggare för då visste man vad man hade med att göra... På ett sätt så saknade jag att ha en mamma och därför så gärna ville jag vara hos henne och få hennes uppmärksamhet.
Jag och min syster bråkade ofta om mammas uppmärksamhet, min syster sa alltid att jag alltid skulle vara i centrum,med vad hon ej förstod var att jag var avundsjuk på henne för hon fick iallafall ha en mamma. En mamma som ständigt var påverkad av droger, en mamma som inte brydde sig om vad hon gjorde, men en mamma som ändå på sitt egna sätt försökte visa sin kärlek för henne. Klart att jag oxå ville ha det!

När det kommer till pappa så hjälpte han andra till att bli drogfria även om han inte helhjärtat trodde på det han gjorde. Han levde varje dag i förnekelse och jag som var den närmsta honom lärde mig ganska snabbt både när han ljög, manipulera och körde sina "lekar" med andra.

Jag som dotter har därför väldigt många gånger blivit kallad både för det ena och de andra genom att stå upp för vad jag tycker och tänker. Under uppväxten hemma har vi även haft så sjuka bråk där jag blev slagen och sparkad på, men där jag även lärde mig att slå tillbaka. Jag har även fått skulden för att relationer ej har funkat, för att orken ej har funnits.
Ganska snabbt såg man ett mönster i hur pappa levde sitt liv och man insåg att han var en tickande bomb som snart skulle ta återfall. Pappa sa alltid att jag var anledningen till att han höll sig drogfri och att han aldrig skulle svika mig och börja använda igen. Men när jag var runt 9 började jag inse att han skulle börja använda igen, jag var ständigt rädd att han skulle börja använda dem tyngre drogerna men än så länge pratade han bara om en kall öl någon gång under sommaren, då andra där jag red kunde det. Men jag var säker på att han inte skulle nöja sig med det, då han alltid skulle ha mer.

När jag väl var 16 träffade han en tjej som magkänslan bara skrek att nu händer det. Inom något år började han att knapra sina starka smärtstillande som om dem vore mintpastiller. Han använde preparatet fel, han sa ofta att det var pga smärtan men snälla, trodde han själv att jag skulle gå på det?

Jag hade vid denna tiden haft smärta dagligen i något år, jag kunde läsa av signalerna på smärta bättre än vad han kunde. Han fick utskriven samma preparat från flera olika läkare för samma sak för att få ökad dos. Rätt smart om man ej har någon som redan märkt vad man håller på med. Jag tog kontakt med pappas alla läkare och berättade läget för att han ej skulle få ut massa mediciner som han kunde missbruka. Han började röka på och försökte göra detta i smyg, han trodde han kunde dölja det och "man märker knappt när någon är påverkad av cannabis" enligt honom. Men jag som dotter såg direkt, jag blev inte besviken på honom utan kände mer som: jaha där hade jag rätt igen, ännu ett löfte brutet, jag var inte förvånad för jag hade redan förberett mig för det... Men rädslan för att det skulle gå över styr eller att han skulle börja med tyngre saker fanns fortfarande kvar.

Ganska snabbt blev pappa beroende och fast av det hela. Ganska snart började han även ta till alkoholen som han trodde han skötte sååååå snyggt.
Så fort man påpeka något fick man åter igen höra att man: ljög, levde i en fantasi, var svartsjuk, ville såra, hade livlig fantasi, hittade på, allt var mitt fel och jag gjorde inget som dög.
Tillomed när jag var tvungen att föda förtidigt och förlora ett barn var tankarna på droger viktigare för pappa. Även när jag gick igenom cellgiftsbehandlingar menade han på att jag ljög för han knappt såg vad jag gick igenom för att han var så påverkad.

Åter igen när hans dotter behövde honom fanns han inte där...

Till för ca 3,5 år sedan så såg vardagen ut att pappa var så påverkad av droger även när han jobbade (lastbilschaufför) så han brydde sig inte att han utsatte alla andra för fara, han hade inte ork till hunden så hon gick upp på ovanvåningen för att utföra sina behov, när det handlade om problem var det mesta var fortfarande mitt fel, speciellt var det mitt fel att han börjat missbruka igen, tills en kväll i januari...

Jag och sambon satt och åt när jag fick ett samtal av pappas då varande chef, det hade skett en olycka...
Pappa hade kört av vägen med lastbilen...

Allt inom mig bara stanna upp...  jag hör knappt vad som sägs i telefonen tills dem säger Maya. Jag känner att jag går från att vara fryst till att jag blir arg. Allt jag kan tänka på är Maya!
Hur var det med henne? var hon skadad? levde hon?
Efter ca 20 minuter efter kom chefen och lämnade en väldigt stressad Maya, och jag kände att jag ville ha en förklaring. 

Pappa svara ej i sin mobil, jag ringde polisen men där var han ej, jag ringde akuten i Helsingborg... där var han ej, jag ringde akuten i Ängelholm... där var han ej, jag ringde till Lund... Men ingen hade honom... Jag ringde polisen åter igen och fick då veta att han var på förhör och att han fick ringa tillbaka.

Efter någon timme ringde pappa upp mig och bad om skjuts hem, och då brast det!
Jag skällde ut pappa som aldrig förr och frågade hur han så medvetet kunde utsätta andra för fara och framför allt utsätta Maya för fara!?
Han fick den kvällen åter igen höra hur dum i huvudet han var som AKTIVT väljer dessa valen, att jag inte hade brytt mig om han blivit skadad eller tillomed hade mist livet i olyckan, att han aldrig borde ha djur då han ej kan ta hand om dem, hur jävla arg jag var på honom och att om han någonsin skulle röra någon drog igen skulle jag aldrig mer ha någon kontakt med honom och att han isåfall förlora sitt sista barn. 

Anledningarna till att mina bröder ej vill ha kontakt med honom är pga hans personlighet, min anledning var hans medvetna val som han aktivt gjorde. Jag hade näst intill ingen kontakt med honom tills han en dag ringer mig och säger att han vill att jag ska ge honom en chans då han hade bestämt sig att göra detta helhjärtat.

Detta ledde till att han idag varit nykter och drogfri i 3 år! Men att varav nästan 1.5 år sedan olyckan har vi ej haft kontakt. Är jag stolt över honom som klarat sig i 3 år? helt ärligt så nej, inte förrän han faktiskt kan bevisa att han verkligen har förändrat sig och aldrig mer kommer använda droger.

Det jag känner att han ändrat sig med mest är att man kan någorlunda diskutera utan att han flippar ut och det slutar med att vi skriker på varann. Jag tycker dock fortfarande att han kom allt för lindrigt undan efter vad han utsatt andra för när han dagligen satt sig påverkad bakom ratten.

Alltså idag är en vanlig dag för många, men dem som står pappa nära är det en speciell dag då han har 3 år som drogfri och nykter idag. Han försöker ta tag i sina problem istället för att fly ifrån dem som alltid annars. Allt jag känner är att jag kan bara säga grattis och att han ska fortsätta att hålla sig borta från det. 

Det kommer ta måååånga år innan han kommer få min tillit då han inte längre är en person som jag prioriterar att lägga min tid på då han brutit mitt förtroende så många gånger. Jag tycker även att jag faktiskt bör prioritera det som ger mig äkta glädje därav betyder ej min familj så mycket för mig.
Min systerson däremot betyder allt för mig!


Så droger får folk till att medvetet välja att såra, putta bort och skada andra. Lika så väljer dem aktivt att skada sig själv och framför allt göra att man hamnar i problem.
Det är många barn som får växa upp i sån här miljö där dem blir slagna, utsatta för övergrepp, blir bortglömda, där dem ej får vara barn, där man som barn måste ta hand om sina föräldrar och hushåll, där man blir nedtryckt, där man blir skylld på, där man aldrig duger, där man ständigt blir sårad och sviken.

Jag tycker det är hemskt att barn får ta del av detta, att det föds barn med abstinens efter droger pga hur mamman använt droger under graviditeten, där folk blir tillsatt till världen men som blir bortglömda, mobbade och som blir dåligt behandlade.

Droger är inte lösningen på något, det får inte problem att försvinna, utan det skapar bara problem. Så snälla, tacka nej till droger, lär er av verklighetens hårda sanning och titta alltid tillbaka på er själva hur ni behandlar omvärlden.
#drugs #fuckdrugs #droger

- xoxo minionape ♡

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229